Usch vad sen den här måndagen är. Den borde vara betydligt tidigare. Typ tidig kväll istället för en halvtimme efter midnatt.

Jag har ett arbete som ska bli klart till imorgon, men jag är verkligen väldigt trött och vill mycket hellre sova fram till julafton. Ell nyårsafton för den delen... Eller varför inte fram till sommaren?

Det är just de här stunderna jag ogillar så väldigt. När jag är alldeles för trött och har alldeles för mycket att göra. Och så kommer jag på att jag ska blogga också. Så jag sätter mig och klickar fram mig tills jag har ett helt tomt textfält. Jag skriver på måfå, kallprat. Tomma små ord i hopp om att kanske framåt andra/tredje stycket så har jag något slags uppslag om vad jag ska skriva om.

Men inte ens vid fjärde stycket finns det något uppslag till något intressant. Så jag blir på dåligt humör. Känner mig missförstådd och ouppskattad. Arg över att bloggen blir lika innehållslös som Marie Picasso är uttryckslös och okarismatisk.
Nej, förlåt mig själv. Så elak mot mig själv ska jag aldrig mer vara. Inte ens en tom blogg skulle kunna bli så innehållslös.

2007 har förresten tre veckor på sig att åstadkomma något spektakulärt nu.

2003 var mitt livs dittills bästa år i livet.
2004 överträfffade dock 2003.
2005 kom sedan att bli ännu bättre än 2004.
2006 visade sig bli ett riktigt kanonår och mitt dittills bästa.
2007 har dock varit ett ganska medelmåttigt år - i jämförelse med föregående år.

Jag menar, jag vill ju att 2007 ska bli mitt livs bästa år någonsin. Men nu måste det till något alldeles fantastiskt för att det ska bli så. Antagligen är detta en ny trend. Från och med nu kommer varenda år som kommer bli sämre och sämre och sämre och sämre... Tills jag äntligen blir befriad från eländet och dör.

Ibland händer det att jag känner mig nere och tycker livet känns hopplöst och meningslöst.
Efter en stund med sådana tankar brukar jag på ett eller annat sätt komma att tänka på min gamle klasskompis Mattias. Han dog den 12 december 2005.

Även om det är gränslöst hemskt brukar det ändå på nåt sätt jaga bort deppigheten. Istället blir jag tacksam över det liv jag faktiskt har och tänker att det vore ett uselt svek att inte ta tillvara på det efter bästa möjliga förmåga.

Exakt ett år efter Mattias död hade jag min livs verkligaste dröm, där jag pratade med en påhälsande Mattias. Vad vi samtalade om har jag aldrig sagt till någon och tänker inte göra här heller. Sen om det var verklighet eller bara just en dröm har jag faktiskt ingen aning om.

Nu ska jag försöka skriva klart mitt arbete till imorgon. Det ska nog gå bra. Även om det tog ända till åttonde stycket innan jag fick in något av värde i detta lilla inlägg.

/Björn