Ingenting går upp emot tillfredsställelsen av att få saker gjorda. Den behagliga känslan som kommer när man presterat och kämpat och uppnått sina mål med framgång.

Idag hade jag två huvudmål på min agenda:
* Jag skulle lämna tillbaka några försenade böcker på högskolebiblioteket
* Jag skulle efterregistrera mig till kursen till vilken jag missade uppropet i torsdags.

Vid tretiden hade jag givit upp de bägge göromålen och bestämt mig för att skjuta upp mina ärenden till morgondagen. Men! Plötsligt hände det... Jag hivade ner böckerna i en plastkasse från Siba och begav mig till skolan. Där passade jag även på att göra några utskrifter jag behövde. Träffade lite trevligt folk i datasalen och hjälpte två damer med ett redigeringsproblem till deras arbete.

Kom hem sedan och kände mig djävligt bra rent ut sagt.

Men visst, det var en ganska klumpig generalisering, den första meningen i detta inlägg. Att ingenting går upp mot den där känslan. Det finns så klart en massa saker som går upp mot den där känslan att ha varit produktiv och framgångsrik. Kärlek och sånt där kanske, vad vet jag?

När jag började skriva var faktiskt tanken att gå direkt in på vilken dum generalisering det var och låta hela texten löpa i ett slingrigt resonemang till vad som känns bättre än vad. Men så tappade jag intresset för det.

Jag kommer aldrig i mitt liv, någonsin, på något som helst sätt, kunna finna förståelse för hur någon frivilligt ägnar tid åt att titta på tv-programmet Ugly Betty. Jag kan helt ärligt säga att jag aldrig någonsin ens kommer att finna förståelse för folk som har förståelse för folk som vill titta på Ugly Betty. Jag kommer inte ens ha förståelse för de som har förståelse för de som har förståelse för folk som tittar på tv-programmet Ugly Betty.

Att tv-programmet Ugly Betty ens finns är i mina ögon större problem än klimathotet, Aids, världssvälten, regnskogsskövling, rasism och fattigdom tillsammans. Eller åtminstone i paritet med nämnda fenomen.

En sak är dock ett större problem än vad helst någon kan uppbringa: Konstgräs.
Konstgräs är fotbollens cancer. Varenda litet artificiellt grässtrå är en aggresiv och elakartad tumör på fotbollens själ. När jag läste att de ville ha konstgräs i Trelleborg blev jag ledsen på riktigt. Och när jag läste att Tom Prahl övervägde att avstå från sitt tränarjobb i TFF om de sålde sin fotbollssjäl till djävulen och skaffade konstgräs....
Då blev jag lite kär i Tom.

Undrar förresten hur Tom Prahl ser ut när han är nyvaken?
När man vaknar i en tät sked tillsammans. Man är stora skeden. Man fingrar lite ömt upp och ner längs han håriga bröstkorg i tron om att han fortfarande sover, men så känner man strax hans hand i sin. Man håller hand en stund, och låter varandras fingrar smekas lite. Man kysser Toms nacke och hör ett djupt och kraftigt stön av välbehag.
Så vänder han på sig, med ansiktet mot en och ler med sina nyvakna, kisande ögon...
Och så tänker man för sig själv att "Här ligger jag med världens mest extremt kisande ögon någonsin".
Sen morgonpussas man. And maybe more...

/Björn