I morse stängde min hand av alarmet, inte jag.

Jag sov.

Jag vaknade 7.37 med ett ryck och svor en lång ramsa, längre än jag vågar recitera.

Men sjutton minuter över åtta så satt jag i allfall i labbet på skolan och mådde illa för jag hade stressat.

Vår lärare föreslog muntert solhälsningen (yoga) som morgonuppvärmning inför rörelseanalysen vi skulle utföra. Och jag var den enda som skakade på huvudet som gensvar.

Jag gillar yoga annars, då jag hunnit med en dusch, borstat håret, tvätta av mascaran som jag var för lat för att ta bort i går.

Men istället satt jag där med gammal deo istället för ny. Sömnhud istället för palmolive. Platt hår istället för desperate housewife-volym (yeah right som om jag någonsin skulle få det) och mascara lager på lager.

Ja, man kan ju säga att jag har haft fräschare dagar.

Så när jag satt på stolen och tittade på när alla andra oviga människor spretade med sina armar och ben åt alla håll så tänkte jag på höjden av lathet som drabbade mig igår. (Från det ena till det andra som min hjärna gör) 

Mycket händer på Hemköp i mitt liv. Patetiskt? Antagligen.

Jag blev nästan nedmejad av en yngre tjej som trängde sig in i kön framför mig, hon välte nästan omkull min lilla korg på hjul. Innan jag hann säga bu så hade hon sprungit vidare till en annan kö som var kortare och mer förmånlig.

Och innan jag hann säga bä så hade en medelålders kvinna smugit in framför mig medan jag rättade till min vippande korg. Jag försökte skicka iväg en brännande blängande laserblick.

När kvinnan var färdig med uppackningen, såg jag att hon sneglade på min korg.

Hon såg att jag hade en rullkorg! Hon visste att hon hade en bärkorg.

Bärkorgarna var staplade ungefär trettio centimeter längre ner än vad rullkorgarna var. Så vad gjorde hon?

Jo hon tittade på min korg men tryckte ändå ner sin bärkorg i stapeln för rullkorgar så att jag sekunden efter fick böja mig ner, dra ut den andra stapeln, ta hennes korg, stapla den i rätt hög för att sedan kunna stoppa min korg i rätt hög.

Jag sparkade på korghögarna och slamrade medvetet men kände mig fruktansvärt barnslig.

Jag tänkte också en elak tanke.

Sen ångrade jag mig och tänkte: Lena var snäll, du kanske inte kommer till himlen.

Ministatement: Trettio centimeter är en linjal - "For god´s sake"

/Lena