Jahaja. Så var var fredagen här igen, som en gammal pålitlig kompis som aldrig sviker. Kommer och hälsar glatt att nu kan man kan vara glad. Glöm bort bekymmer, sorger och besvär...
Och så omfamnar man dagen och vill aldrig riktigt släppa taget. Men så kommer söndagskvällen ändå så småningom, och så står man där precis som första gången mamma lämnade en på dagis. Storlipande och övergiven i en kall och brutal verklighet.

Men nog om det.

Vi hade en trevlig skiva i onsdags. Verkligen. En god vän ansåg mig vara malplacerad i livet. Att jag var född till att vara tysk. Tysk porrfilmsrecensent, för att vara mer precis. Och jag kan väl bara hålla med egentligen.
Otto skulle vara mitt namn. Inget efternamn. Kort och gott Otto. Med polotröja.

Maskerad och utklädnad tycker jag är skoj. Men halloween är bara vidrigt. Jag får lite lätta kväljningar av det. Det får mig att vilja raljera långa haranger av högst obscena svordomar. Och stundom är den viljan omöjlig att emotstå. Då blir tungan svart som en natt i en isoleringscell.


En annan sak som får mig att svära mycket är kårpuben. Nu är ju den här bloggen ett slags marknadsföringsverktyg för Högskolan, men det bryr jag mig mindre om just nu. Jag är tveksam till om jag någonsin kommer att återvända dit. Jag förstår inte riktigt vad som har hänt, hur det kan vara så allmänt dåligt. Priserna är patetiskt dyra, organisationen sällan särskilt imponerande och musikmässigt har jag varit med om så många lågvattenmärken att det ibland varit smärtsamt genant.

Jag minns åren 2003-2004, kanske till och med en bit in på 2005, när det var helt andra bullar. Vilket ös det var då! Varenda onsdag! Det slog aldrig fel. Varje onsdag var det riktigt mycket folk och riktigt bra stämning. 20 spänn för en öl och 30 spänn i inträde. Jag vet inte om studenterna är tråkigare och snålare numera, eller om de helt enkelt har tröttnat på kårpuben. Antagligen en blandning. Men så überödsligt som det är allt som oftast numera är ju riktigt tråkigt.
Och 25 kr för en öl? Jag har suttit på flera uteserveringar i Stockholm på somrarna och druckit öl för samma pris... Och att det kostar lika mycket för en (oftast) ljummen öl på en studentpub tycker åtminstone jag är orimligt.

Dock. All heder åt er som jobbar på kårpuben. Ni som står i bar och garderob och allt vad ni gör. Jag förstår inte riktigt varför, men det är ju fint att någon gör det. Tack, eller nåt.

Men som sagt, kårpuben är knappt en skugga ev en spillra av sitt forna jag. Och det tycker jag är synd. Vad som är felet eller problemet har jag ingen aning om.

Nu ska jag njuta lite av det finaste av tillstånd jag befinner mig i just nu. I glappet mellan två kurser. En 10-veckorskurs avslutades igår, torsdag, och först om en vecka drar nästa igång. En tid utan krav, uppgifter att skjuta upp, tentor att inte plugga till, och föreläsningar att inte orka gå på. En tid för allmän förströelse med fläckfritt samvete. Det känns bra.

Så ska jag ringa hem och prata med mamma. Hon ringde och lämnade ett meddelande när jag tränade i måndags, men jag har fortfarande inte ringt tillbaka. Det har jag dåligt samvete för, men nu får jag fan skärpa mig.

Ja, det var väl allt för nu.

/Björn