Att vara student i Halmstad en onsdag
Man kommer hem. Står vid sin port vid halv fyra-snåret. Mätt upp till gommen på ostiga toasts.
Med ångest över allt skolarbete som skall göras innan kl 10:00. Säkert två, kanske tre timmars fix och moj med en massa texter som skall lämnas in vid seminariet.
"Varför valde jag kåren?", kanske man undrar.
Och så tänker man på hur skönt det ska bli att sova.
Och så tänker man på hur jobbigt det ska bli att gå upp.
Men mest på hur skönt det ska bli att sova en liten stund.
Och så rotar man i alla fickor för att plocka upp sina nycklar.
Men nycklarna finns inte i en enda ficka... Inte ens vid tredje kollen.
Så man blir desperat. Man ringer Jimmy och ber honom leta efter nycklarna hemma hos sig.
Men Jimmy hittar inga nycklar hemma hos sig.
Så står man där, bland en massa cyklar. Ensam. Utan sätt att ta sig hem. Reservnycklarna ligger i lägenheten. Lägenheten hyr man kanske dessutom lite småsvart i andrahand. Extra problem där. Och allt skolarbete ligger i lägenheten. Och allt skolarbete behövs om några få timmar. Väldigt få timmar.
Och så står man där ensam.
Så man cyklar bort till kåren.
Det är så tomt och tyst. Men ändå stapplar man fram till huvudentrén och rycker i dörren.
Och dörren råkar vara öppen.
Så man smyger sig in - och känner sig som en fantastiskt extraordinär inbrottstjuv. Och man smyger bort till garderoben. Man lyssnar efter ljud och röster som inte finns.
Garderoben är lite rörig. Man letar fåfängt och patetiskt efter sina nycklar lite här och var.
I ett hörn har någon sopat ihop en hög damm och skräp.
Med brylös hopplöshet rotar man runt med sin redan äckliga hand i det äckliga,
Och där ligger nycklarna.
Klockan 03:45.
Och man cyklar hem.
Lika nöjd som med ett lyckat ragg.
Nästan.
Och så sover man två timmar.
Innan helvetet bryter löst på allvar.
God natt.
/Björn
jag blir rädd när jag läser dina inlägg, min lägenhet och nycklar är nog ännu räddare. Allt som sköttes så perfekt innan håller nu på att faljera. Jag kan tänka mig att nycklarna låg där i ett hörn på kåren och skrek efter min räddning, ty jag skulle aldrig nånsin slarva bort dem. Skärpning Björn!
Jag slarvade inte bort nycklarna!!!
Det var den slarviga garderobspersonalen! Jag är oskyldig! Nästa gång ska mina jackfickor vara tomma när jag lämnar in jackan. Även min lilla ask med mintpastiller försvann ur min jacka i garderoben på kåren igår.
Har för mig att man hänger i gaderoben på eget ansvar...
Sant. Det var klantigt av mig att slarva bort nycklarna i onsdags.
Tycker det är på sin plats att berömma de extraordinära toasts som fyllde Björns mage under natten. Känner ni er hungriga så rekommenderar jag och Björn en toast bestående av bröd, ost, skinka, tomat, tacosås, chilisås, örtagårdskrydda, oregano och sist (men inte oviktigast) ett par skvättar passoá. Man tager vad man haver! Och tack vare kock-björn så var de gjorda med extra mycket kärlek.
Toast utan Passoá är som läsk utan kolsyra, som fotboll på plastgräs, som fest utan öl, som pannkakor utan sylt, som kalops utan kött, som en dusch utan vatten.
Och toast utan kärlek, ja det är som livet utan Jimmy.