Punschbordet

Jag tänkte att jag skulle skriva lite om punsch idag.
Det är inget planerat. Snarare ett infall.

"Standing at the punch table, swallowing punch. Can't pay attention to the sound of anyone."

Så inleds en av mina absoluta favoritlåtar. Det är låten
Slow Show med The National. Jag upptäckte dem så sent som förra veckan, tack vare min vän Peter. Låten är magiskt bra.
Förresten är hela skivan smått fantastisk, har jag sedermera kommit fram till.

Hur som helst.
Jag fascinerades av... Ja, coolheten, det udda, det spännande i låtens första strof.
Den väldigt levande bilden mitt sinne målade upp.
Hur han står där, vid punschbordet och sväljer punsch. Bara han, punschen, glaset, och bordet. Punschbordet.
Bara idén av att ha ett punschbord är ju... Ja, fascinerande.

Och han står där. Bortkopplad från resten av världen. Sväljer sin punch. Vid punschbordet.
Punschbordet!

Inledningen av låten lindar in hela mig i en slags spännande mystik. Fascination. Nyfikenhet. Kärlek.
Och det präglar min fortsatta lyssning.

När jag väl har hämtat mig från låten, har jag funderat en del på punsch. Drycken punsch. Och kommer på att jag faktiskt nog aldrig någonsin har smakat denna dryck. På wikipedia lär jag mig att det är en svensk dryck, men med ostindiskt utsprung. Att ordet punsch härstammar från indiskans ord för "fem", alltså "panch". Det anspelar alltså på de fem ingredienser som punsch skall innehålla; arrak, vatten, socker, citronsaft och te.

Och så tänker jag vidare. Punschpraliner är ju gott. Och jag älskar ju verkligen arraksbollar. Till och med mer än negerbollar...
Så, hur smakar egentligen punsch?
Jag måste nog ta och köpa mig en flaska snart.

Så ska jag på nästa fest göra mig ett eget privat litet punschbord. Det kan vara ett skrivbord, en spis eller en bokhylla. Det skiter jag i. Det ska bli mitt punschbord för kvällen.
Och där ska jag stå för mig själv. Introvert och grubblande. Svälja punsch efter punsch.
Till slut får jag svårt att stå rakt. Så jag hittar något att luta mig mot. Mina tankar blir mer och mer dystra. Och jag är cool.
Så cool.

Jag är den fascinerande mannen.

Men så kommer jag på mig själv.
Punch på engelska är ju bål.
I låten står han vid bålbordet och bälgar i sig bål.
En stor skål med sprit, sockerdricka och frukt.

Inte riktigt lika spännande.

Men det funkar.

/Björn

Kommentarer
Postat av: mika

hahhahaha, grymt bra skrivet!

2007-10-01 @ 09:10:47
Postat av: Carina

Min
personliga punschanekdot utspelar sig under hösten -04, på kåren i Jkpg, efter en av alla dessa sittningar och även ett spex av något slag. Sätter mig lugnt tillrätta hos Kårhusgeneralen, får ett snapsglas med whiskeyfärgat innehåll och efter att ha sett botten ett par gånger får jag nog och säger "nej tack, nu räcker det med whiskey för min del " Bra, ta en punsch till och se glad ut! Kan tillägga att det finns en ganska stor smakmässig skillnad på punsch och whiskey, enda likheten är väl egentligen färgen men en onykter Carina har inte gourmetsmaklökar...
(läste till min förfäran på "the best bear blog of our time" att du funderar på att lägga av... Gör inte det, den ger mig inte bara livsglädje och inspiration utan även ork att läsa dåliga bloggars inlägg i hopp om att finna en motsvarighet utan att hittills ha lyckats!)
Lev väl kära du!

2007-10-03 @ 21:57:51

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback