Måndagen började underbart med en liten cykel som vägrade låsa upp sig. 

Rackel rackel med nyckeln så den nästan gick av. Ett blocklås och en hel helg av regn var ingen bra kombination.

 

Kom för sent till skolan.

 

Mina benhinnor trilskas fortfarande så det blev många långa minuter i makligt tempo framför Nanny Fine och Rory Gilmore på gymmet. Men jag tror jag lyckades skapa lite endorfiner som jag kan lagra denna vecka.

 

Väl hemma med största matberget på tallriken, satte jag mig i soffan framför teven.

?No signal? stod det på rutan. Jag tryckte förgäves på alla knappar tillsammans med olika kombinationer. Surt trånade jag efter något annat än lokaltv-kanalen, men förgäves.

Släpade ner tallriken med svalnad mat till köket, riggade datorn.

Konstigt vilken tid det tog.

 

SIM-card no longer in use, stod det.

Den efterlängtade tiden jag ville spendera på nätet var som bortblåst. Så det var därför som Tapio hoppade in igår och hjälpte mig.

 

Förutom dessa tekniska missöden så drack min mobiltelefon lite vin för någon månad sen. Den laddar sig själv, den stänger av sig själv och den lyser hela tiden.

Jag har råkat ut för en teknisk komplott.

Det kanske är därför som jag är tekniskt efterbliven, med flit?

 

Jag vill inte lära känna några teknikprylar. De måste vinna min tillit. Och sviker de mig så är det kört, då har de inte längre någon trovärdighet.

Lite som ett förhållande byggs upp. På ytan är alla blanka och fina.

Tittar man närmre på dem så finns det skavanker, men det är okej för man har ju vant sig.

När den har vunnit ens hjärta så sviker den en, på det ena eller det andra sättet.

Ja, jag talar ju fortfarande om teknikprylar.

 

Egentligen skulle jag blogga om något helt annat idag, men så kan det bli ibland.

Det blir inte alltid som man tänkt sig. Ungefär som när man stiger upp en måndagsmorgon.

Men jag fick en bok utläst som legat på nattduksbordet sen september. Alltid något:)

 

Minitanke: Om teknik inte fanns så kanske jag skulle vara mer kreativ?

/Lena