Det är mitt i natten och det är dags att ställa fram klockan och helt enkelt sakna en timma i morgon när jag vaknar.
Men jag försöker att lura mig själv genom att inte tänka på det, då kanske tröttheten inte kommer att drabba mig.

Jag är så mätt!
Har precis avslutat en kväll på indisk resturang i Jönköping (ja, jag är hemma och jobbar igen) Tillsammans med trevligt kvinnligt sällskap så har diskussionerna över bordet cirkulerat runt: Stig Larsson, E120, kläder, porslin, regnskogen, silkesmaskar, nojor, kärleksnumerologi, bitterhet och att med ett leende kan man komma en bit på vägen - till exempel fyrtio kronor i dricks även om servicen inte var fulländad.

I går morse cyklade jag ut till Tylösand, kanske inte ända till havet, men dit där den skylten står ni vet. Så för alla glada hurtiga studenter så kan jag meddela att det tar trettio minuter dit (från sjukhuset), men då kan ni räkna bort ont i fotlederna-tramp och minihjul på minibike. Slutsats: Ni kommer att kunna cykla snabbare.
Det var i allafall uppfriskande att squinka fram under soldisig himmel, hyperventilera tång och salt.

Jag släppte också ut spindeln knut som jag hade haffat i ett glas sen i onsdags. Jag fick verkligen dåligt samvete eftersom jag hade glömt han i glaset under två hela hektiska dagar. Snällt och med kärleksvibbar tog jag med han ut, släppte av han på en torr snöfri plats utmed husväggen. Han trallade raskt i väg med snabba ben, in genom ett hål i betonggrunden och jag tänkte att det dröjer nog inte länge innan jag haffar honom igen:)

Jag har också en liten nyckelpiga som bor på min prydnadskudde... jag vill inte veta, men jag hoppas att den sover.
Näpp, dags för mig att bege mig in i drömlandet, det är en dag i morgon också.

Minikänsla: En timma framåt, ett steg närmre.
/Lena