Vaknade klockan halv tolv även att jag ställde klockan på nio.
Förstår inte hur man kan sova så mycket som jag gör när jag väl får. Jag gick och la mig efter ett, hallå - det är ju över tio timmar.

Jag har en teori, att det kanske beror på att vi inte har ställt om till sommartid ännu. Att denna tid mellan att det är för ljust för att vara vinter och tiden innan omställningen är det som är skälet.

Inte heller vaknade jag naturligt av att solen lös in genom mitt lilla vindsfönster, så frukost blev det klockan halv två efter en timmas vårpromenad som jag egentligen inte får utsätta mina ben och fötter för.

Men vem kan stå emot D-vitaminer i kaskader, strålar i massor, krokusfärger, nyfödda blad på buskar och vårkänslor? Inte jag iallafall.

Det är en last må jag säga.

Känner mig rätt lycklig även om det är tentaperiod;)

Efter frukosten (brunchen) hade jag picknick.

Inte för att jag tog mig till ett mer exotisk ställe än gräsmattan i trädgården.

Inte för att jag packade värsta massäcken, utan värmde te i mikrovågsugnen, körde ner tre mörka chokladrutor i jackfickan och traskade stegen ner och ut på gräsmattan.

Men ändå.
Jag satte mig i sluttningen ner mot vägen på gräsmattan och studerade bilar och människor medan mina första fräknar säkert dök upp på näsan.

Eftersom jag själv inte får använda mina ben och fötter nu så fann det sig så att jag reagerade på människorna som pustade uppför backen, de såg ut som sju svåra år.

Jag tänkte: När jag blir så frisk att jag kan knalla uppför den hatade backen utan smärta så ska jag göra det med ett leende. Aldrig mer ska jag avsky backar, även om det är roligare att rulla nerför dem så ska jag anta utmaningen att tänka positivt. (Ganska otroligt för att vara jag, faktiskt)

När jag befinner mig på ett ställe som är vackert, fördelaktligen utomhus, så brukar jag ta tre djupa andetag för att insupa sceneriet. Jag brukar då drabbas av ett lyckorus, men nu efter några dagar med fysiologiboken så inser jag att jag egentligen rubbar kroppens homeostas (kroppens inre konstanta miljö som strävar efter balans).

Jag blir yr för att koldioxid och syret är i obalans.

Inte lika romantiskt som lyckorus, så jag ignorerar det.

Ja, nog om denna religiösa förmiddag.

Lite bortkommen är jag också. Ni minns min klubb? Minibikeklubben? Se länk nedan för information om minibikeklubben under titeln: Film, tigerbalsam och cykellekar