Lena orkade/kunde/ville inte skriva i kväll... Hon skriver under fredagen istället. Som skulle varit min skrivdag. Men jag får väl knepa ut något i helgen helt enkelt. Och som en liten bonus slänger jag in en liten personlig reflektion/iakttagelse.

Det handlar om en bild. Jag har spenderat en stund av kvällen... natten åt att kolla gamla bilder. Lusten kom sig av att jag fick för mig att titta lite på den spelfilm som jag spelade in sommaren 2003. Jag förundrades över hur smärt, smidig och stilig jag var på den tiden. Anmärkningsvärt vacker. Sen har min skönhet haft väldeliga svackor och höga toppar. Just nu är jag i en mindre svacka. Damn you, Medya!

Hur som helst... Det finns en bild som skrämmer mig. Rejält.
Ett fotografi taget på Club Moon i december 2006. Det föreställer mig och min käre vän Jon. Det är en häpnadsväckande bild, som jag ser den. Otäck. Obehaglig. Fascinerande. Den rymmer så oändligt mycket.

Jag har hört med vänner och bekanta vad de ser i bilden, men långt ifrån alla är lika klarsynta. Men läs, och titta noga - så ska ni allt se...


Ok... Var ska man börja? Man ser ju direkt att personerna på bilden är ett par. De är i ett förhållande. Ett högst destruktivt och rent ut sagt skadligt förhållande. Jon (till vänster) älskar mig.
Och, på något svårförståeligt sätt, älskar även jag Jon. Vi bor ihop. Har gjort så i ett, kanske två år.

På bilden kysser jag Jon för att visa vår ömhet, närhet och kärlek för kameran. För världen.

Men stanna upp ett ögonblick.
Se blickarna. Se djupet. Ångesten.

Du kan inte undgå att se den genuina kallheten och ondskan i min blick. Hur jag manipulativt försöker visa upp vårt förhållande som kärleksfullt med en kyss.

I själva verket är jag djävulen själv. Jag slår Jon när ingen ser. Jag trycker ner honom. Jag är elak mot Jon. Gnäller på honom, skäller på honom. Jag är otrogen mot honom, ty jag är ett sexuellt rovdjur. Jag hotar Jon. Manipulerar honom. Jag behandlar Jon som ett vidrigt as.

Ibland är jag kärleksfull och just den drömprins som han föll för en gång i tiden.
Jon lever för de stunderna.
Men tillfällena är fåtaliga.

Se nu på Jons blick. Vi är på fest. Ute på galej med glada vänner. Hade det varit för två år sedan, när vi just hade träffats, hade hans ögon gnistrat, tindrat, lyst av glädje och förälskelse. Jag hade inte pussat honom på kinden; Vi hade kyssts passionerat, lyckligt.
Nu vet han... Festen lider mot sitt slut. Snart ska vi gå hem. Snart är vi ensamma, bara han och jag. Han vet exakt vad som väntar. Smärta. Fysisk och psykisk. Tappra och kvidande försök att hålla tillbaka gråten när jag sover högt snarkande. Hulkande ska han ligga med glansig blick och bara hata. Hata att älska så. Men inte älska att hata.

Se på min blick igen. Jag vet exakt vad jag gör. När vi är på stan, på fest eller bland vänner i andra sociala sammanhang är jag alltid den charmige drömmannen. Jag för mig väl. Även om jag har svårt att dölja min genuina ondska ibland. Jag ser att kameran är framme och tvekar inte att lägga ytterligare en byggsten till den fasad utåt jag anstränger mig för att skapa. Folk tycker vi är gulliga.

Vissa i vår närmsta bekantskapskrets anar så klart att allt kanske inte står rätt till i vårt förhållande, men inte hur illa det faktiskt är. Jon stannar hemma, enligt egen utsago med migrän, ovanligt ofta. Och tycks ha en väldig tendens att gå in i dörrar och liknande.

Men han älskar mig. Hans kärlek är som en obotlig sjukdom. Han lever för de få, korta stunder då jag beter mig som den han en gång träffade. Men jag är inte han.

Jag är djävulen.

En bild kan säga mer än tusen ord. Orden till den här bilden är en tragedi. En historia om destruktiv kärlek av
 värsta sort.

Jag blir illa till mods av att se på bilden. Att se min blick.
Är jag verkligen djävulen?

Jag hoppas inte det.

/Björn