Jag borde sova men har istället tassat runt och vattnat blommorna.
Konstaterar nu att den nya grönbladingen jag köpte i december fortfarande lever.
Den har exakt ett dygn på sig att självdö om den nu skulle vilja det. Med tanke på att jag slog vad om att den skulle ha somnat in före februari månads inträde, så borde jag prata lite extra på den.

Det är lite som att mina inte så gröna fingrar har sållat ut de starka, urvalet av de mest tåliga växterna liksom.

I sex månader nu så har jag och de trevliga personer som jag nollades med, men som inte går i min klass försökt anordna en träff och göra något roligt tillsammans.

Denna tidpunkt ägde rum ikväll. Vi har varit och bowlat och avslutade kvällen på Bulls. Mycket trevligt.

Jag är en klassiker av just ett klassiskt inlärningsbeteende.
Precis när jag fått in knixen med att kasta det där fula klotet som nästan slet av tummen varenda gång, så var det dags att sluta spela.

Då kanske ni tänker, men hade hon inte ett klot med för små hål för fingrarna?

Och då svarar jag: Min tumme är för tjock och konstig.

Eller så är detta bara en usel ursäkt för att jag hamnade i rännan varenda gång.

Jag insåg också att jag nog är mer tävlingsinriktad när det gäller kunskapsspel än fysiska spel.

Men varför är det alltid så att jag alltid får de svåraste frågorna även om jag kan en del?

Som frågan: Vem vann nobelpriset i kemi 1937?

Nämen jo, det har jag ju stenkoll på. Eller inte.

Och varför får min kompis alltid frågor som: Vad heter Sveriges högsta berg?  Eller vad heter den kroppsdelen som man använder när man liftar?

Jag såg också den vita minibiken och dess ägare idag. Försökte blunda, men det var för sent. Det kändes som om jag blivit påkommen. Det kan ha förstört det roliga, men trots detta är ett mission fortfarande ett mission.
Och agent rödstövel ska genomföra det.

Miniinformation: 2007 års nobelpristagare i kemi var tysken Gerhard Ertl - kan vara bra att veta till nästa TP-upplaga.

/Lena

Det har varit fullmåne och jag har haft svårt att sova, jag har hört att månen spelar roll, vilket ha resulterat i att jag har vänt på dygnet och jag är trött.

Sov halva dagen igår, men hann ut i solljuset för att drabbas av en stark mersmak som i sin tur ledde till att jag suttit i två dar och letat restresor till varmare länder.

Men allvarligt, kan det aldrig sluta regna?

Jag har hål i skorna ju.

Brände tusen kronor på shopping i lördags och räknade ut att jag i snitt kan leva för nittiofem kronor om dagen tills nästa utbetalning.

Mycket stabilt.

Köpte saker som skulle behandla mina krämpor. Hålfotsinlägg, som var totalt värdelösa, de vägrade ligga under hålfoten, fastnade mer som en studskudde under hälen. Airbag... he he.

Eftersom jag har börjat få valkar i händerna av hantlarna på gymmet så har jag inhandlat värsta coola handskarna. Det kommer att se skittöntigt ut när jag ändå bara lyfter minimalt:)

Storhandlade på Ica Maxi i fredags, hade en fullproppad ryggsäck, en kasse på var sida om styret och fastnade i en stormvind hundra gånger värre än Carolas fönvind.

Jag ramlade nästan av cykeln två gånger och Madde körde nästan in i ett staket.

Funderar på att köpa busskort.

Lördags kväll spenderade jag på en förfest hos en klasskamrat på Östra stranden, vi avslutade med fyra timmars dans på Mårtensson. Glad trippade jag hem och somnade inte förrän fem. Och jag som bara hade druckit Pepsi hela kvällen. Koffeinhög? Antagligen.

I går satt vi med projektarbetet, ytterst nöjda över att vi hittat vetenskapliga artiklar i massor. Ännu nöjdare var vi med vår framsida, syftet och metoden, så vi belönade oss själva med ungefär fyra timmars skitsnack och choklad.

Antagligen ligger vi efter i tidsplaneringen igen. Men det spelar ingen roll för vi har tagit steget och kommit igång.

I natt drömde jag att jag tappade alla mina tänder, det har hänt förr, men det är den läskigaste drömmen jag vet. Jag tror det är månen. Allt är månens fel:)

Minilycka: Dagsljuset vibrerar lite längre för varje dag.

/Lena

Missförstå mig inte nu. Jag menar inte att det är hemmafruars internationella löpa-amok-dag. Det jag menar är jag nog gränsar till att vara hemmafru - med tanke på dagens agenda.

Morgonen började med att jag gick upp 5:50. Tvättid kl. 06 väntade. Det som följer är tvättvik, att bädda nytt, städning och bakning... Nu drar jag till Julys tobak och hämtar kurslitteratur!

Fortsättning följer...

****************************************************************************************************************************

15:56. Nu har jag äntligen kommit igång med tvättvikning. Det var några timmar som bara rann iväg. Är man trött går allting långsamt. Just nu motiverar jag mig med att tjejen kommer ikväll (och en powernap strax innan dess :)). Nu är det "bara" resten av vikningen, färgsortering, vändning av bäddmadrassen + bädda nytt, städning och bakning kvar!

****************************************************************************************************************************

20:29. Jag är alldeles för sent ute nu. Ni får en äppelpajbild imorn ;)

Med vänlig hälsning,

Tapio

Denna vecka skulle jag ha gymmat i måndags med min polare Joakim. Det var dock lite strul med det; jag hade inga shorts med mig. Jag övervägde att träna i jeans men kände att eftersom det inte riktigt var passande borde man i så fall nästan gå runt till alla och förklara sig. Jag valde att skjuta på träningen.

Jag insåg att jag ville klättra denna vecka och att lördagens gympass gick bort i och med att min flickvän kommer på besök. Förgäves försökte jag få någon gymtid att passa tillsammans med träningskompisarnas och började samtidgt få ett sug att köra igång med allt jag normalt sett har gjort. Kombinationen av allt gjorde att det verkade bli till att träna själv denna vecka. Det positiva är att det är bara jag som kan stå iveägen för min egen träning nu. Gym igår, cooper-test + klättrig idag, gym imorgon, cooper-test på fredag innan Johanna kommer och sedan gym på söndag efter att hon har åkt hem. Allt detta plus "kvällsträning" hemma på gymfria dagar gör att jag kommer att chocka kroppen lagom för att komma tillbaka in i gamla rutiner!

Om jag springer ungefär kvart i fem, kör igång med klättringen 17 och slutar 18 hinner jag duscha och byta om lagom till att vara på Kårpuben runt 19. Väl där tar jag, 6-mästarna och kvällens barnasvariga emot barlaget och äter med dem. Sedan är det för mig till att visa alla nya barmästare rutinerna för säkerhet och deras uppgifter under kvällen. Från 21 till 02 är det fullt sjå med att gå runt och peppa personalen - speciellt när det är som jobbigast - efter det är det städning som gäller till kvart i tre kanske. Barmästarna skickas då hem och barvärds-Tapio stannar då kvar och rengör diskmaskinen medan 6-mästarna går igenom kvällens händelserapporter, ekonomi etc. Jag hoppas på att vara i säng klockan 05 idag :)

Vi ses på Kårpuben!

Ha det bäst!

Med vänlig hälsning,

Tapio

Måndagen började underbart med en liten cykel som vägrade låsa upp sig. 

Rackel rackel med nyckeln så den nästan gick av. Ett blocklås och en hel helg av regn var ingen bra kombination.

Kom för sent till skolan.

Mina benhinnor trilskas fortfarande så det blev många långa minuter i makligt tempo framför Nanny Fine och Rory Gilmore på gymmet. Men jag tror jag lyckades skapa lite endorfiner som jag kan lagra denna vecka.

Väl hemma med största matberget på tallriken, satte jag mig i soffan framför teven.

?No signal? stod det på rutan. Jag tryckte förgäves på alla knappar tillsammans med olika kombinationer. Surt trånade jag efter något annat än lokaltv-kanalen, men förgäves.

Släpade ner tallriken med svalnad mat till köket, riggade datorn.

Konstigt vilken tid det tog.

SIM-card no longer in use, stod det.

Den efterlängtade tiden jag ville spendera på nätet var som bortblåst. Så det var därför som Tapio hoppade in igår och hjälpte mig.

Förutom dessa tekniska missöden så drack min mobiltelefon lite vin för någon månad sen. Den laddar sig själv, den stänger av sig själv och den lyser hela tiden.

Jag har råkat ut för en teknisk komplott.

Det kanske är därför som jag är tekniskt efterbliven, med flit?

Jag vill inte lära känna några teknikprylar. De måste vinna min tillit. Och sviker de mig så är det kört, då har de inte längre någon trovärdighet.

Lite som ett förhållande byggs upp. På ytan är alla blanka och fina.

Tittar man närmre på dem så finns det skavanker, men det är okej för man har ju vant sig.

När den har vunnit ens hjärta så sviker den en, på det ena eller det andra sättet.

Ja, jag talar ju fortfarande om teknikprylar.

Egentligen skulle jag blogga om något helt annat idag, men så kan det bli ibland.

Det blir inte alltid som man tänkt sig. Ungefär som när man stiger upp en måndagsmorgon.

Men jag fick en bok utläst som legat på nattduksbordet sen september. Alltid något:)

Minitanke: Om teknik inte fanns så kanske jag skulle vara mer kreativ?

/Lena

Efter en natt med tre och halv timmars sömn skrev jag tentan. Jag tror det gick bra.

Förhoppningsvis så slipper jag att sitta ensam med skolböckerna och mumla när alla andra drar på välbelönade semestrar över påsken.

Jag lovade visserligen i tisdags att jag inte skulle prata mer om tentor. Men nu bryter jag det löftet.

Den känslan jag fick när det var över ligger nära eufori. Allt saktade ner till rytmen som är vanlig.

Det ösregnade när jag gick hem, det gjorde inget.
Jag till och med steg av cykeln och gick hela vägen hem för jag tyckte att trampa på pedalerna var för snabbt och hetsigt.

Vilken lyx, jag fick promenera i regnet, hade inte bråttom någonstans.

Sen tänkte jag på en rolig sak, att människor har underhållande saker för sig när de skriver tenta.

Det finns de som sitter redo i bänkarna med pennan i högsta hugg fyrtiofem minuter innan de får börja maratonskriva.

Det finns de som halkar in samma minut som tentan delas ut med sömnigt rufs och tandkräm i mungipan.

Det finns de som laddar hela bänken med mat, bunkrar upp som under en svältperiod - i fall de skulle kollapsa av lågt blodsocker under de timmarna som de skriver.

Det finns de som drar upp tröjan över munnen, blundar och hyperventilerar (typ jag).

Det finns de som sitter med ett uttryck i ansiktet som om de precis funnit Jesus.

Det finns de som skriver så hårt mot pappret att man kan tror att det gäller liv, krig, död eller undergång.

Det finns de som har små andningsticks, frustar och fnyser medan de skriver.

Det är mycket intressant att sitta mellan alla dessa människor och försöka tänka på newtonmeter, subacromiella rummet och knäets rotation.

Vi träffades alla i klassen på det nya stället Morfars, vilket ska bli mitt nya hak.
Vi åt, drack och insöp ledigheten tillsammans. Eftersom det var onsdag, ännu ingen kåren öppen så blev det efterfest på Bolmens.

En god kväll.

Jag sov till efter lunch, nu är jag människa igen.

Köpte en ny blomma... igen och satte ett bäst före datum på den till februari.

Men det kan ju hända att den begår självmord innan dess.

Minifilosofi: Vad tråkigt det skulle vara om vi alla var likadana, hur skulle jag bli underhållen då?

/Lena som vill ha gröna fingrar  

Nu sitter jag här i ett virrvarr av kablar, manualer, kartonger och frigolit. "Tv, ny och dvd-spelare man har köpt", som Yoda skulle ha uttryckt det.

Jag kom hem från Stockholm i måndags natt, kl 24 för att vara mer exakt, där jag numera har fått en underbar flickvän. Det första jag ser är min 14" TV-DVD-kombination som stirrar mig i ögonen. Jag tänkte att nu får det vara nog! Min dröm-TV fanns inte längre på nätet där jag spanat på den, men i butik hade den gått ner i pris efter mellandagsrean.

Igår (tisdag) åkte jag då till Stenalyckan, gick rakt fram till "min" TV och så fort det kom ett affärsbiträde sa jag, "Denna vill jag ha!". Han hann inte ens fråga klart om jag ville ha hjälp. TVn hade en jättekartong som jag släpade tillsammans med honom till kassan och när de hörde där att jag skulle ta bussen hem var de nästan förskräckta! Efter fyra pauser följt av lite hjälp från en snäll praktikant, som hade slutat för dagen, var jag framme vid bussen :) Efter vilan på bussen och sista rycket från Österskans till Gamletull kom jag hem till slut - och började koppla!

Idag var det tandläkarbesök, DVD-spelarköp (ett infall jag fick på MAXI när jag skulle handla bröd) och köp av kablar på Clas Ohlson som sved ännu mer på kontot.

Nu sitter jag alltså här och kopplar igen. Skolan börjar på måndag och jag har uppgifter att lämna in. Dispens är inte alltid en skänk från ovan, det är väldigt förrädiskt! Mer tid gör att man ofta skjuter ännu mer på saker. Det är i den båten jag sitter nu. Med ny TV, DVD och flickvän (ej i rangordning!) leker livet ändå :)

Ha det bäst!

Med vänlig hälsning,

Glad pôjk

Tenta igår.

Tenta i morgon.

Det gick faktiskt galant på den som var igår, det är värre med den som är i morgon.

Jag tror att en majoritet från min klass befunnit sig på stadsbiblioteket de senaste dagarna.

Demonstrerat hjulbenthet, gjort utfall, analyserat sönder rörelser till ytterst små beståndsdelar, haltat omkring och hoppat upp och ner.

Allt detta för öka förståelsen för kroppens rörelseanatomi.

Stadsbiblioteket är fint tycker jag.

Det känns som jag bor där.

Dricker mitt morgonte där. Äter lunch där. Fikar där. Går på toaletten där.

Mitt sociala umgänge befinner sig där.

Gick dit klockan nio i morse och kom hem nu. Cirka 10 timmar.

Inte känner jag mig kunnigare för det.

Men det är väl detta som är tentaångest.

Jag blir helt överväldigad av tanken att jag i morgon får göra vad jag vill.

Vi är lediga i hela fem dagar.

Jag kan, jag kan, jag kan, jag kan... (stammar och ögonen roterar)

Jag kan göra massor av saker.

I morgon.

Men nu är nu och det betyder att jag ska trycka in lite mer saker i min stackars inflammerade hjärna.
På torsdag ska jag försöka skriva något vettigt som inte bara handlar om tentor och hjärtklappning.

Minitanke:

Om man sitter riktigt still i en grön fåtölj på stadsbiblioteket, får man stanna över natten då?

/Lena

Jasså, nu är man tydligen anförtrodd att vara skolans ansikte utåt på något sätt. Kul! men samtidigt lite nervöst och spännande. Jag tänkte att jag skulle ta och berätta lite om mig själv...men först har jag ett lugnande besked till er.

Björn är som de flesta nu förstår inte längre ibland oss. OJ! Jag menar inte att han har lämnat oss och jordelivet fysiskt. Han har väl lämnat oss digitalt, kan man säga. Och så vitt jag förstår så har han lämnat studietiden i Halmstad. Men han finns med oss...i våra minnen; vi minns roliga, spännande inlägg som visade oss vad studielivet kan vara och allt vad det medför. Sedan kan ju vissa av er ha turen att möta honom ute i landet eller i världen - vart han än må bege sig. Tacka honom då för vad han har tillfört vår kära studentblogg!

Även om vi har förlorat en kär skribent, och jag aldrig kan ersättta honom, så hoppas jag att jag kan tillföra något likvärdigt; något nytt och eget. Jag har inte samma ursprung, bakgrund eller studieplaner, men det är något positivt :) På detta sätt så startar jag ett nytt kapitel. När ett bloggliv är slut, startar ett annat!

Nu är det väl på sin plats att berätta vem denne nya filur är. Jag heter Timo, Tapio, Abraham Anttonen. Mitt tilltalsnamn är då Tapio. Mellanbarn, är vad jag är, med en lillebror och storebror. Med mor i Skepplanda, 4 mil norr om Göteborg, och far i Finland är jag också ett så kallat skilsmässobarn. Men ingen skada skedd på mig - så vitt jag kan se :P Här nere har jag bott sedan hösten 06. Då var det nollning och boende i en liten barackstuga på Östra Stranden som var det nya livet. Nu är 3 terminer på språkprogrammet avklarade och ännu en nollning; denna gång som Straffmästare för årets nollor. Annars så är jag ganska aktiv som barvärd, baransvarig eller barmästare på Kårpuben. Jobbar lite då och då på ett bemanningsföretag gör jag också och är politiskt aktiv. Gymmet är en viktig del av min fritid. Där finner jag en plats att stressa av och sköta om mig. Finns tid över blir det även klättring eller att åka lite blades (så kallade "agressive inlines").

Jaja. Nu vet ni lite om mig! Har ni fler blickar förbi här kommer ni förmodligen någon gång även att höra om mitt intresse för bakning eller mitt nästan neurotiska beteende när jag städar och viker tvätt...

Tentavecka.

Jag är nog inte den enda som slitit håret framför böckerna.
Jag är nog inte den enda som vaggat psykotiskt framför julgranen.

Jag är nog inte den enda som tänkt på det onda kolesterolet när släkten ätit av julmaten.

Jag är nog inte den enda som tänkt på joner i osmos när raketerna fyllde himlen.

Jag är nog inte den enda som tänkte på citronsyracykeln när jag såg, ehh... en citron.

Eller ja.

Det kanske bara var jag som tänkte så?

Efter en och en halv vecka i Jönköping så har mina två Benjaminfikusar ändrat form från gröna mustiga buskar till något som ser ut som pinniga skelett.

Jag har inte dammsugit upp bladen som symboliserade Fikusarnas kläder, de knastrar så mysigt under raggsockorna.

Suck!

Lägenheten är i ett katastroftillstånd. Jag plöjde nyss en väg till ytterdörren på golvet med foten för det ligger saker överallt.

Men snart anländer min stora hylla som jag fått i födelsedagspresent, så jag kan avlasta golvet från dess besvär.

Jag tänker, bara tre dagar kvar av super dunder extrem helt sjukt mycket plugg.

Tre dagar och sen ska jag använda min studentrabatt på Videomix.

Jag ska bygga ett korthus fast av dvd-filmer.

Sen ringer jag till någon vän som kan komma förbi med choklad, sticka in kakorna i mellan, utan att det rasar.

Så ska jag be henne att vara så snäll att inte trampa på slangen som går nerför trappan, in genom köket och upp till kranen, för det är så jag får i mig vatten.

Sen ska jag säga till henne att komma kontinuerligt, tills nästa tentaperiod äger rum.

Hur bygger man en pipeline från kylskåpet?

Nåja.

Fastnade lite där i mitt bisarra scenario.

Det är mycket nu, så jag avrundar genom att säga ett gott nytt 2008 till alla.

Men det kan ju bara bli bättre, inte sant.

Mini-information: Benjaminfikusar gillar inte kalla fönsterbläck, de klär av sig då.

/Lena