Att bli förförd på kårpuben

Hej hej.

Har tagit mig till Stockholm, där jag befinner mig just nu.
Jag sitter i Juhas lägenhet och förbereder kvällen. Juha jobbar till 22, sedan har vi inga direkta planer. Men jag har.

När jag hade 25-årskalas i våras bjöd jag på mycket, bland annat en grogg baserad på vodka samt den mycket annorlunda läsken med Banan-Choklad-smak. Det finns faktiskt sådan läsk, på Hemköp.
De flesta mådde illa av blotta tanken av en sådan grogg, men Juha fann den ytterst tilltalande. Så jag har köpt upp ett rejält lager banan-choklad-läsk, vodka, chokladbananer, skumbananer och andra godisbananer.

Jag har fixat ihop en bra spellista med bananlåtar. Banana Phone, Banankontakt, Apples and Bananas, och så vidare... Vidare har jag köpt ett gäng bananer som jag tillsammans med ett grönt nylonbälte ska göra en fin banankjol av. Så när Juha kliver in i lägenheten ska jag stå där, enbart iförd min banankreation och dansa till bananmusiken - med två bananchokladgroggar i högsta hugg.

Det ska bli trevligt.
Hoppas han blir glad.

Imorgon ska jag träffa lite gamla goa vänner och sedan kolla på The National på Berns. Ska bli hur kul som helst.

Var på kåren i onsdags, men lyckades lämna stället just innan brandlarmet gick och tydligen tvingade en massa festprissar vänta i Q-huset en timme för att få ut sina jackor. Otroligt, osannolikt, fantastiskt nöjd är jag över att ha missat den upplevelsen.

Jag blev förresten förförd på kåren.
Under den sista timmen befann jag mig med vänner på dansgolvet och halvdansade lite. En flicka pockade träget på min uppmärksamhet. Men av diverse anledningar som jag inte vill gå in på i detalj visade jag ganska tydligt mitt ointresse. Flickan i fråga brydde sig mindre om det, och fortsatte sina framstötar. Efter en stund lutade hon sig mot mig för att säga något. En raggningsfras.
Vad skulle hon säga? Kanske fråga om jag ville gå med hem? Vad jag heter? Säga att jag är snygg? Att jag dansar bra?

Vilka förföriska ord skulle hon välja?

Vilken fras skulle medföra maximal chans att få mig på fall?

Vad skulle hon säga för att tvivellöst väcka mitt definitiva intresse?

Hon såg mig djupt i ögonen, och halvskrek:
- Jag är så djävla full!!!

Det var strax efter det som jag lämnade kåren, själv.

Ha det gott.

/Björn

Lika fast olika

Jag är trött på grupparbeten.

Man lär sig att samarbeta, man lär sig att kompromissa, man lär sig att bli överkörd och man lär sig att sitta och stirra in i väggen och inte komma någon vart.

Största möjliga ansträngning för minsta möjliga vinning,

Det tar sådan tid att vara fem stycken individer som dividerar om hur punkter ska sitta, kommatecken, särskrivningar. Lite tokig blir man av att vara olika.


Tre gruppmedlemmar vore optimalt. Då kan man fortfarande rösta i demokratins namn.
Då är man tillräckligt många för att dela upp arbetet och tillräckligt få för att minska riskerna för flams, trams och bråk.


Kan inte släppa det jag skrev om i förrgår.


I dokumentären om skönhetsideal/skönhetsoperationer i Kina så intervjuades de kvinnor som fanns kvar som är av generationen med lindade fötter (förr lindade man flickors fötter så att de blev som stumpar, detta ansågs vackert och nödvändigt för giftermål)


Kvinnorna berättade om hur smärtsamt det hade varit att manipulera kroppen. Men att detta hade varit nödvändigt för att kunna bli bortgift.

De diskuterade också dagens kinesiska kvinnor som förlängde benen i en smärtsam process för att bli mer attraktiva. De fann det underligt och onödigt.

Kvinnorna med lindade fötter kunde falla för ett skönhetsideal som existerade när de växte upp men kunde inte se sambandet med kvinnorna i Kina av idag.


Detta förde mig tillbaka till chai-drickande på en sned träbänk i Dwarka i västra Indien år 2000

På en röddammig gata med en kossa bakom ryggen satt jag och drack chai tillsammans med några män som såg ut att komma från ett speciellt stamfolk.

De var klädda helt i vitt. Vita alladinbyxor, vita långa skjortor och vita turbaner.


Men det som fångade ögat var inte detta.
Utan det var de stora guldiga bjällror formade som svampar som stack ut ur öronen på dem.
De var piercade rakt igenom brosket, två gnistrande svampbjällror...


Jag minns att männen pekade och skrattade åt min piercning i läppen och häpnade över den jag hade i tungan.

Jag minns också tystnaden som uppstod när jag skrattade och pekade på deras konstiga öron.


Och det bästa av allt.
Är att jag fortfarande minns hur det lilla ögonblicket kändes, innan vi började skratta tillsammans.

Att vi var konstiga, fast lika på ett olikt sätt.

Olikhet är rätt häftigt ändå.

Minitanke: Jag vill ha fler sådana ögonblick.

/Lena



Mitt hår är fortfarande lockigt

Sitter här framför datorn, halvnaken och halvblöt, med kvällens första kalla alldeles nyss öppnad. För bara en kort, kort stund sedan var jag helnaken och helblöt. Det var när jag stod i duschen och duschade.
Nu sitter jag här i min svarta badrock i frotté och trivs ganska bra med tillvaron. Det är bannemej ett bra julklappstips. Stor skön badrock i frotté. Känner du någon som inte har en så... Jag använder min så gott som varje dag. Jag har döpt den till Kent.
(bad rock)

Jag har fått ett personligt meddelande av Miss Li. Det tycker jag känns kul. Miss Li är en uppfriskande och bra artist tycker jag. Såg henne live två gånger i somras och det var bra.
Nyligen laddade jag hem senaste skivan, och fann den klart bra, den med.
Tycker särskilt om "Ba Ba Ba".
Men en sak väckte verkligen mitt intresse gällande låten "Why don't you love me".

Why don't you love me heter ju även en gammal Hank Williams-låt, vilken så småningom Red Hot Chili Peppers gjorde en cover på på sin första skiva 1984.
Kanske inget konstigt med det, många låtar har ju samma namn.

Men! Det hela blev riktigt intressant när jag upptäckte Miss Lis textrad:
"My hair is still curly and my eyes are still green"

I Hank Williams orginalversion finns nämligen textraden:
"My hair is still curly and my eyes are still blue"

Kan det verkligen vara blott en tillfällighet?

Eftersom jag har en Myspace-sida skickade jag ett meddelande till Miss Li där jag vänligt undrade hur det låg till.
Hon svarade:
Haha....ja du.
Jag kan bara säga att jag lyssnar väldigt mycket på Hank Williams ;-) ...
har dock inte hört Red hots version.
Hälsningar Linda Li


Där ser man!

Jag ser framför mig hur hon förundras över min musikkunskap och fantiserar om vilken fantastisk intelligent, rolig och fascinerande människa jag måste vara. Kanske går hon in på min Myspace-sida och lyssnar på mina låtar. Tänker att hon vill göra en duett med mig. Börja undra vad hon egentligen skulle sjunga med Winnerbäck för... Vad skulle det vara bra för liksom?

Nu anser jag mig ha skrivit nog.

Vill du lyssna på mina låtar kan du göra det
här.
Passa på att lära dig lite om manlig kärlek.

Min favoritskiva med RHCP är förresten Uplift Mofo Party Plan.

Vi ses.

/Björn

Lite Pippi Långstrump borde spridas i Kina

Är lite smått förkrossad.

Tror jag har början till något som kan utvecklas till benhinneinflammation och känner mig omotiverad av tanken att inte få skutta runt som jag vanligtvis gör.

Snyft, morr och grrr.

Kan lika gärna gå i ide.


Så tittade jag ikväll på en dokumentär som handlade om kvinnor i Kina och deras strävan efter skönhet.


Skönhetstävlingar har varit bannade av kommunist-Kina ända fram tills nu.

En tävling tillåts nu och den uppmuntrar skönhetsoperationer.

Regeln för att vara med i tävlingen som gällde var:

Ett certifikat som sade att du hade gjort skönhetsoperationer. Ju fler desto bättre.

Och till vinnaren av förra årets skönhetsoperationstävling stod en fet man med utstående tänder i arméoutfit och sade:


Kvinnlig skönhet är en sällsynthet. Den bör uppmuntras.


Som sagt ni som läser lite av mina bloggar kanske inser att när detta yttrades så tuggade jag redan på soffkudden och svor ramsor till en döv fyrkant.


Det värsta var att på de flesta ansökningsblanketterna till arbeten som exempelvis guide eller ingenjör så sattes längd ut som kriterie. Längd?

Vilket har resulterat i en epidemi av unga flickor som förlänger benen i Kina.


Västerländsk skönhet är det som är målet.

Ett snitt vid mongolvecket som det visst heter med lokalbedövning av en före detta tandläkare, så hade flickorna ovala ögon istället för smala.

De fyllde ut ansiktet med fluff för att få en ovalare, mer europeisk ansiktsform.

Och de gick igenom smärtsamma operationer för att förlänga benen.
Sängliggandes i ungefär ett år, för att långsamt dras ut tio centimeter på längden.


Och här sitter jag med många centimeter under det normala. Det bränner under huden vid skenbenet och jag vill inget annat än att röra på mig. Sjuk värld.


Också tänker jag så här.

Attraktiv kvinna möter attraktiv man på krogen. De blir tillsammans.

De är så snygga tillsammans att man får ont i ögonen.

Attraktiv kvinna blir med barn med attraktiv man, de gifter sig och bygger bo.

Allt är frid och fröjd.

Tills barnet ramlar ut och attraktiv kvinna och attraktiv man undrar vems det är?

Who´s that ugly kid?

Vem är det som har något att berätta?


Inget ont mot någon som fixat av diverse skäl, men ni förstår vad jag menar.

Det kan möjligen förvirra och saker kanske blir komplicerade?

Vi kanske bli som två arter som för krig mot varandra som i alla science fictionserier?


Minifilosofi: 1. Korta ben sinkar farten. Men jag har inte bråttom 2. Varje flicka borde ha en egen Pippi Långstrump.

/Lena


Trött men lagad

Halleluja så trött jag är. Man skulle kunna säga att jag är jättetrött, och man skulle inte ljuga det minsta. Faktiskt skulle man tala sanning.

Det har hänt en del sedan jag skrev senast, i torsdags.

Jag har varit hos tandläkaren. Två gånger! För en liten, liten pojke med galopperande tandläkarskräck var det ingen dans på rosor. Så nervös som jag var inför fredagens rotfyllning kan jag inte minnas att jag varit någonsin. Så fylld med ångest och med en total utstrålning av ynkedom.
Men plötsligt satt jag där...

Tandläkare
- Hur är läget?

Björn
- Så där...

Tandläkare
- Är du nervös?

Björn
- Ja...

Tandläkare
- För rotfyllningen?

Björn
- För allt....

Hon lugnade mig dock med att det inte skulle göra så värst ont.
Och tro det eller ej, men det var faktiskt inte jättefarligt. För första gången i mitt liv gjorde den massiva bedövningssprutan inte ont!

Och själva borrandet och rotfyllandet gick också helt ok, med bara små smärtsamma ögonblick. Givetvis hade min trasiga tand 4 kanaler istället för normala 3, men det gick ändå.

Vidare har jag varit hos polisen och fixat nytt pass. Jag var nyvaken och hade några dagar för lång skäggstubb vid fotograferandet. De tog ett kort på mig, och jag såg ut som en riktigt osympatisk knarkare. Så jag bad om ett nytt kort. På det nya kortet såg jag ut som en riktigt osympatisk knarkare.
Så jag kände att jag fick helt enkelt acceptera mitt öde.

Så har jag varit i Malmö och jobbat lite i lördags. Så har jag hälsat på min lillasyster. Och varit hos tandläkaren igen och lagat ett annat hål... Det var inte jättefarligt. Jag kunde hantera det.... Nu är jag, som bekant, trött.

/Björn

Gymflås, vänner och ensamdans - hur nära får man vara?

Sitter med lite brus i huvudet.

Äter pepparkakor med ost på, sköljer ner med läskeblask.

Faktiskt väldigt gott.


Tänker på närhet och avstånd man ska hålla till människor.

Den personliga sfären. Hur nära kan man vara?


Gymmet är intressant på det sättet. Jag kan nästan inte hålla mig för skratt ibland.

Förstår inte människor att det är konstigt att står precis nära och flåsa?
Stå helt nära och svettas? Stå för nära helt enkelt. 

När det finns ungefär 40kvm att stå på runt om mig.


Gjorde armhävningar på stretchmattan i fredags. Stretchmattan består av 12 skumgummiplattor som vardera är ungefär 1 gånger 1 meter.

De är pusslade som en stor fyrkant.

Jag tar upp en och halv skumgummiruta med min kropp.

Alltså finns det 10, 5 rutor kvar att stå på.  


En tjej kom och skulle stretcha. Hon pustade och stönade som en hel workout, först ställde hon sig i ruta 3.
Alltså hade vi en ruta emellan oss.

Och jag kände att hon tittade på mig medan jag krånglade i något som var en smal armhävning/yogaövning, inte graciösast på jorden direkt.

Jag tänkte, måste du stå så nära, jag håller faktiskt på här.


När mina armar skakade och triceps brände så märkte jag att hon plötsligt ställt sig i ruta 2.
Jag hörde hennes andetag och att hennes mage kurra. Så nära var hon.

Vad ska man tänka då? Hon stod verkligen och synade mitt krånglande.

Kände hon inte att det blev pinsamt? Vart var den lilla detektorn som säger.

Beep beep, för nära, för nära!


Sen tänker jag på vänner.

Särskilt en liten fin.

Hur nära jag skulle vilja vara henne just nu för att kunna krama och finnas till när läskiga saker händer henne.

Att närhet är det bästa, att i detta läge finns det inga gränser.

Min personliga sfär är uppluckrad.


Så stod man återigen ensam på Mårtensson i går och dansade med sig själv.

Lite smått patetiskt, men gillar man att dansa så gör man det.

Nästa gång blir det koppel eller fotboja på kompisarna. Har inte bestämt mig än.


Så tänker jag på närhet igen.

Att när man stod där ensam och dansade i mörkret så önskade man att det inte fanns några närhetsgränser.
Att det inte fanns några personliga sfärer.

Att människor inte höjde på ögonbrynen bara för att en blond brud dansade ensam.

Eller kanske om hon dansade med dig.
Är det så konstigt?

Minifilosofi: Beep beep. För nära beror helt på omständigheterna, tråkigt nog.

/Lena


Information på tåget

Jag befinner mig i Skåne, hemma hos mina päron där jag skall planera min helg.
Jag åkte tåg hit.

En sak som förbryllat mig länge är meddelandet som nästan alltid ropas ut strax innan ett tåg ankommer en station.

"Avstigning sker på vänster/höger sida i tågets färdriktning"

Märker man inte det?
Liksom när tåget har stannat.
Tågen har ju faktiskt fönster.

Vad skulle ske om konduktören inte ropade ut detta meddelande?

Jag föreställer mig hur ett tåg snart skall ankomma till Hässleholm. Jag ser framför mig hur panik och kaos utbryter i vagnarna. Det börjar lite försiktigt...

Nervös, äldre herre, propert klädd:
- Är det NÅGON som vet vilken sida av tåget det blir avstigning!?

Businessman med laptop, kostym och handsfree:
- Aaaaaaah!!! Ska inte konduktören säga något?

Nervös, äldre herre, propert klädd (igen), skrikande:
- Någon!? För helvete!!! Vilken sida!?

50-årig kvinna, som klär sig sådär snobbtantigt som Beatrice i Rederiet alltid gjorde:
- Vi kommer alla att döööö! Det är ute med oss!!!

Paniken är som en snöboll på väg ner för en backe med kramsnö.

Ett fabriksrostigt sorl sprider sig genom vagnarna. Folk tränger sig fram och tillbaka på måfå. Någon svag snubblar till i trängseln och tumultet för att snart bli nedtrampad som av en buffelhord. De ynkliga, kvidande ropen på hjälp når inga öron.

Folket i första-klass försöker barrikadera sin avdelning med sin packning, men en frustande pöbel lyckas snart forcera dörren och stormar in till de lite mer välbärgade resenärerna. Vissa av förstaklassresenärerna krossar fönstrena med nödsituationsyxan och hoppar i skräckslagen panik ur tåget. Barn gråter och deras höga tjutande ger en ljudbild av katastrofsirener.

Bistroavdelningen plundras hänsynslöst av en uppjagad folkmassa. Vildsinta slagsmål på liv och död utbryter och sprider sig.

En 45-årig dagisfröken med omoderna glasögon står mitt i vagn 4 och manar till lugn:
- Om aaaalla återgår till sina platser.... Hallå!!! Lyssna! Snälla ni.... Om allla samarb....
Sen hörs en knall, ett skott... Och dagisfröken segnar ned på golvet...

Deseperationen tilltar.

- Vilken siiiiida är det avstigning på!?

Folk skriker frågan till varandra. Folk klättrar upp och gömmer sig på bagagehyllorna ovanför sätena. Folk sitter ihopkurade i hörn och gråter.

Så sänker tåget farten.
"Då rullar vi alldeles strax in på perrongen i Hässleholm. Vi ankommer till spår 3 och avstigning sker på höger sida i tågets färdriktning."

Konduktörens röst är torr och likgiltig. Men ändå som svalkande balsam.

Lugnet sprider sig lika snabbt som det försvann. Folk vandrar behärskat och lättat tillbaka till sina platser. Vissa lite förläget, men de flesta som om ingenting hade hänt. Sedan bildas det led till varje utgång. Folk står med sina väskor och väntar. Personen som står längst fram har ändå inte fattat. Han står redo att gå ut ur vänster port. Den djävla idioten.

/Björn

På "molekylnivå"

Onsdag kväll.
En del hänger på kåren, en del har kollat på fotboll, kanske har folk gjort båda.
Jag gör inget speciellt.
Tittade lite i min nutritionsbok och insåg ganska snart att molekylkedjorna var fruktansvärt obegripliga så det var lättare att storstäda min lägenhet.

Och på "molekylnivå" insåg jag:
Att rostade sojabönor faktiskt kan gömma sig på en trasmatta.
Att alla små prislappar jag klippt bort från kläder indikerar att jag faktiskt har shoppat över min budget denna månad också.

Att det är en dag kvar till csn dimper ner.
Att det borde vara pantflaskor värda ett stort äggpapket och lite nötter under min diskbänk.

Att hur väl jag än bäddar så delar sig lakanen och mina fötter gosar in sig under varje morgon istället för över.
Att två av mina växter har bestämt sig för att självdö.
Att stryka kläder är totalt överskattat.  

Att spolights i taket är snyggt men dyrt för de går alltid sönder
Att när jag lyfte ut moppen ur städskrubben så smet en liten spindel ut som jag var tvungen och rädda.
Lockade upp den på ett kuvert, öppnade fönstret som flög upp med en smäll och svusch så fladdrade spindeln iväg.
Undra om den klarade sig?
Nåja min tanke var god i allafall.

Så nu luktar det grönsåpa och jag inser att min onsdag är händelselös.
Och om jag kunde ha samma fokus på glukos, lipider och markofager som jag har på smulor, dammtussar och fallskärmsreflexen hos spindlar så skulle jag vara riktigt "molekyl-smart" nu.
Men nej.

Minifilosofi: Att skaffa sig framförhållning tar tid.
/Lena 
  

Jag är nyfiken: Okänd mystisk bifogad fil

Fick ett mail idag. En bekant massvidarebefodrade ett varningsmail om något virus.

"VARNA ALLA DU KÄNNER!!!!!!

Om du får ett mail från Powerpoint presentation 'Welcome to the matrix
pps..' så ska du ABSOLUT INTE öppna
det!
Det visas en bild i ca 10 sek. och sen kommer en text 'You´re hard drive is over' och sen är allt för sent; alla adresser, allt sparat har suddats ut.
Det är ett helt nytt virus som är programmerat av en franskpirat som kallar sig Nwin2.


KOPIERA DETTA TILL ERA KOMPISAR! DET ÄR ENORMT VIKTIGT !!
Sänd detta till ALLA dina kontakter!"


Alltså... Om man får ett sånt där virusmail, med en sådan bifogad fil, och väljer att öppna den... Då tycker jag att man förtjänar virus.
Det är enkel it-darwinism. Förstår man inte bättre, ska man kanske inte ha dator.
Då kanske man är bättre lämpad för skrivmaskin och miniräknare.

Och vaddå "You're hard drive is over"?
Du är hård köra är över?
Du är hårddisk är över?

Dessutom är powerpointpresentation ett ord.

Att varna för sådana här virus är som att skicka ut varningsmail typ:

Varna alla du känner!
Om du rakar av dig håret, tatuerar in hakkors i ansiktet, och ger dig sig ut i Rinkeby en lördagkväll och ropar "Sieg Heil" och diverse förolämpningar till din omgivning - då finns risken att du hamnar i trubbel! Det kan komma en mörk man och säga typ "Du är hård köra är över!".


eller

Skicka vidare detta till alla dina vänner!
Om du åker som sexturist till Bangkok och ämnar spendera all din tid i Red Light District (Patpong). Använd då kondom! Rykten gör gällande att en del glädjeflickor dras med könssjukdomar! De kan ge dig virus! Du vill inte höra någon säga "You're hard! Drive is over...".


Ni fattar poängen. Är man oförsiktig nog att göra dumma saker kanske man förtjänar att lära sig en läxa.

Annars då?

Min älskade gamle studiekamrat Christer var på kortvisit i lördags. Gamle Christer har förändrats. Och inte förändrats. Han har numera fast förhållande och jobb, och pengar. Det är annorlunda. Men det är ändå min gamle Christer. Han skulle till optikern och fixa nya glasögon. Bara det att han inte hade beställt tid. Tänkte att det är väl bara att glida in, be om en synundersökning och fixa biffen.
Riktigt så går det ju inte till. Han fick snällt boka en tid till nästa vecka...

Sedan bjöd han en utfattig på lunch, den gode Christer. På Joss. Jag beställde det billigatse de hade, i ödmjukhet; Fläskfilépastan för 89 kr. Servitrisen måste dock ha missuppfattat då hon kom in med en rejäl bit stekt fläskfilé med god sås och massa pommes frites. Det gjorde mig ingenting. Jag får väl igen det när det är dags att bjuda tillbaka...

Men... Vad händer egentligen med alla gamla studiehjältar? Mats, sambo! Mackan, pappa (så sent som i lördags)! Christer, ja, tjej och jobb! Martin, jobb och tjej!  Det är inte klokt vad alla blir vuxna.

Tja... Hmm... Nä...Jag ska nu försöka ägna natten åt att skriva ett arbete om karriärsövergångar. Det ska egentligen vara klart på torsdag, men jag vill ägna min onsdag helhjärtat åt att inte göra något alls av värde. Vilket ju kan tyckas lite paradoxalt då det är det jag värderar allra mest...

Hur som helst, Christian sitter med mig här i datasalen, och det känns bra.

Ses.

/Björn


Reptilreaktion=försvarsmekanism

Novembermörkt och jag tänker.

Sensation. Verkligen.


Tänker på alla röster som gör reklamfilmerna på teven.

Kvinnorna som gör reklamerna har mjuka Carola-röster fast utan smör och utan pingstvänstouch.

Männen har oftast raspiga Horatioröster men utan CSI och mordscener.


Jag undrar hur man får ett sådant jobb. Ett röstjobb?

Jag undrar hur de ser ut. Kan de ha varit modeller, fast de var för korta så de blev ansiktsmodeller fast det inte passade för det, så de blev röstmodeller? Finns det en hierarki?


Måste man ha en särskilt dialekt?  

Skulle någon vilja köpa mina rullande R (gurgel från halsen) som jag villigt gömmer och som bara kommer fram när jag talar med mamma?

Kanske kan jag göra reklam för något lagom lantligt, ropa på kossor kan väl inte vara så svårt?

KosseRrrra, kosseRrrra!


I helgen har jag argumenterat emot, eller jag menar, varit verbalt aggressiv.

Kanske mot någon som inte förtjänade det. Sorry.


Tips för att undvika verbalt krig med Lena är:

  1. Säg inte - Fan vad du äter mycket. Detta uttalande väcker min reptilhjärna (vilket betyder att jag säger en massa saker i ren aggression utan struktur) och jag vässar klorna.
  2. Bjud mig inte till fest om du i förväg vet att tapeterna i själva verket är nakna kvinnor i viga positioner - fejkade bilder som jävlas med oss tjejer som försöker leva i verkligheten.   

Jag behöver inte säga mer än att vissa dagar står man ut, andra dagar gör man det inte.

Vissa dagar kan man ta skämten, till och med skratta åt dem. Men egentligen undrar jag hur det påverkar mig omedvetet?


Och visst jag brukar få ångra sådana här utbrott. Men i längden så hade ju inte jag varit jag om jag inte var lite jobbig och hysterisk ibland. Om ingen annan reagerar så kan jag garantera att jag gör det. 

Jag är trots allt verklig.


/Lena



Drömmeri

Jag har bestämt mig för att bli den nya Saida.

Ni vet hon som spådde framtiden och hittade borttappade föremål åt vanliga människor i en veckotidning för många år sen.

Undra vad som hände med henne egentligen?


Nåväl. I två dagar har jag varit låg för att mitt tentaresultat i anatomin visade sig vara något annat än det jag ville att det skulle vara.

Där av mitt tomma sinnestillstånd som kulminerade i går kväll när jag messade till Björn och berättade om min "lack of inspiration". Tack hero Björn för att du räddade mig.


Så här är det med mig.

Finns det VG så vill jag ha VG och då pluggar jag för VG .

Så när mina ögon i onsdags flimrade över födelsedatumen och jag insåg att det inte var ett VG fastän det hade känts som ett VG när jag skrev tentan så blev jag lite smått förkrossad.


Onsdag natt:

Jag drömde att jag fick se tentan och att min lärare hade räknat fel på poängen och jag fick VG ändå till slut.

Jag vaknade lycklig, men det förbyttes snabbt till mummel och diverse fula ord.


Torsdag natt:

Jag drömde att jag fick se tentan och att min lärare hade räknat fel på poängen och jag fick VG ändå till slut.

Jag vaknade lycklig, men det förbyttes snabbt till mummel och diverse fula ord.


Fredag förmiddag ringde min lärare (på riktigt i verkligheten) efter att jag ringt och tjatat om att resultatet måste vara fel.

-   Lena vi har räknat fel på dina poäng, du ska ha 10 poäng till, vad bra att du var så uppmärksam!


Uppmärksam?

Snarare besatt, ockuperad, vanvettig och uppjagad.

Eller.

Sanningssägare, drömtolkare, sierska och "know it all person"


Så ställ er i kö gott folk, kanske kan jag se er framtid också.

Eller så behåller jag min nyvunna superkraft för mig själv.

Blir nog bäst så.

Kan ju inte vara hur snäll som helst bara för jag är den nya Saida.


Jag är lycklig.

Tänk att mina drömmar (min obsession) slog in. Ska nog fira i morgon på ett eller annat sätt och till nästa tentaperiod så ska jag nog sänka kraven på mig själv och tagga ner.


Minispådom: I morgon kommer Lena köpa ett nytt klädesplagg, antagligen dricka en kall bubblig dryck och le mot hela världen.

/Lena

Jag är djävulen

Lena orkade/kunde/ville inte skriva i kväll... Hon skriver under fredagen istället. Som skulle varit min skrivdag. Men jag får väl knepa ut något i helgen helt enkelt. Och som en liten bonus slänger jag in en liten personlig reflektion/iakttagelse.

Det handlar om en bild. Jag har spenderat en stund av kvällen... natten åt att kolla gamla bilder. Lusten kom sig av att jag fick för mig att titta lite på den spelfilm som jag spelade in sommaren 2003. Jag förundrades över hur smärt, smidig och stilig jag var på den tiden. Anmärkningsvärt vacker. Sen har min skönhet haft väldeliga svackor och höga toppar. Just nu är jag i en mindre svacka. Damn you, Medya!

Hur som helst... Det finns en bild som skrämmer mig. Rejält.
Ett fotografi taget på Club Moon i december 2006. Det föreställer mig och min käre vän Jon. Det är en häpnadsväckande bild, som jag ser den. Otäck. Obehaglig. Fascinerande. Den rymmer så oändligt mycket.

Jag har hört med vänner och bekanta vad de ser i bilden, men långt ifrån alla är lika klarsynta. Men läs, och titta noga - så ska ni allt se...
image489

Ok... Var ska man börja? Man ser ju direkt att personerna på bilden är ett par. De är i ett förhållande. Ett högst destruktivt och rent ut sagt skadligt förhållande. Jon (till vänster) älskar mig.
Och, på något svårförståeligt sätt, älskar även jag Jon. Vi bor ihop. Har gjort så i ett, kanske två år.

På bilden kysser jag Jon för att visa vår ömhet, närhet och kärlek för kameran. För världen.

Men stanna upp ett ögonblick.
Se blickarna. Se djupet. Ångesten.

Du kan inte undgå att se den genuina kallheten och ondskan i min blick. Hur jag manipulativt försöker visa upp vårt förhållande som kärleksfullt med en kyss.

I själva verket är jag djävulen själv. Jag slår Jon när ingen ser. Jag trycker ner honom. Jag är elak mot Jon. Gnäller på honom, skäller på honom. Jag är otrogen mot honom, ty jag är ett sexuellt rovdjur. Jag hotar Jon. Manipulerar honom. Jag behandlar Jon som ett vidrigt as.

Ibland är jag kärleksfull och just den drömprins som han föll för en gång i tiden.
Jon lever för de stunderna.
Men tillfällena är fåtaliga.

Se nu på Jons blick. Vi är på fest. Ute på galej med glada vänner. Hade det varit för två år sedan, när vi just hade träffats, hade hans ögon gnistrat, tindrat, lyst av glädje och förälskelse. Jag hade inte pussat honom på kinden; Vi hade kyssts passionerat, lyckligt.
Nu vet han... Festen lider mot sitt slut. Snart ska vi gå hem. Snart är vi ensamma, bara han och jag. Han vet exakt vad som väntar. Smärta. Fysisk och psykisk. Tappra och kvidande försök att hålla tillbaka gråten när jag sover högt snarkande. Hulkande ska han ligga med glansig blick och bara hata. Hata att älska så. Men inte älska att hata.

Se på min blick igen. Jag vet exakt vad jag gör. När vi är på stan, på fest eller bland vänner i andra sociala sammanhang är jag alltid den charmige drömmannen. Jag för mig väl. Även om jag har svårt att dölja min genuina ondska ibland. Jag ser att kameran är framme och tvekar inte att lägga ytterligare en byggsten till den fasad utåt jag anstränger mig för att skapa. Folk tycker vi är gulliga.

Vissa i vår närmsta bekantskapskrets anar så klart att allt kanske inte står rätt till i vårt förhållande, men inte hur illa det faktiskt är. Jon stannar hemma, enligt egen utsago med migrän, ovanligt ofta. Och tycks ha en väldig tendens att gå in i dörrar och liknande.

Men han älskar mig. Hans kärlek är som en obotlig sjukdom. Han lever för de få, korta stunder då jag beter mig som den han en gång träffade. Men jag är inte han.

Jag är djävulen.

En bild kan säga mer än tusen ord. Orden till den här bilden är en tragedi. En historia om destruktiv kärlek av
 värsta sort.

Jag blir illa till mods av att se på bilden. Att se min blick.
Är jag verkligen djävulen?

Jag hoppas inte det.

/Björn

Den där Mary var en pionjär

Jag satt och kollade lite på sj.se för att kolla tågresor från Hässleholm till Stockholm i början av januari. Jag ska nämligen dit då. Ett väldigt lockande reseförslag jag fick var en resa med byte i... Sundsvall.

18:13 Hässleholm C - 03:54 Sundsvall C
07:20 Sundsvall C - 11:44 Stockholm C

947 kr för student, 2 klass just nu...

Riktigt goa sjutton och en halv timme...
Får se om jag kanske hittar någon bättre resrutt.

¤¤¤

Gåta: Vad är det som är färgglatt och billigt, men hotar folks hälsa?

¤¤¤

Nu tänker jag upprepa mig. Vem kom på det här vintertid? Vem vem vem vem vem vem vem tycker det är roligare med sol och ljus på morgonen än på eftermiddagen? Vem bryr sig egentligen om morgonen?  Min samhällskunskapslärare på högstadiet spådde mig en framtid som statsminister. Stämmer hennes profetia skall det vara mitt främsta vallöfte att fixa till det sjuka med vintertid.
Och portugiser skrattar verkligen konstigt.

¤¤¤

Glöm inte bort att det behövs en ny manlig bloggare som tar över efter mig efter nyår. Maila Jennifer om du är intresserad:
Jennifer.Olofsson@info.hh.se
(Man får betalt)

¤¤¤

Var man inte kär i Attraktiva Bengan innan fotbollsgalan måste man ha blivit det då. Kolla klippet
här.
Himla skönt att Bengan varken ursäktade sig eller skämdes i pressen efteråt. Inga konstigheter, bara berusning och känslostorm. Underbara Bengan.

¤¤¤

Svaret: Kondomer.
I södra Kina återanvänder de tydligen begagnade kondomer och gör hårsnoddar av dem.
Finurligt? Nja...
Äckligt? Ja.
Vidrigt? Ja, det också.
Det är smittorisk för allehanda sjukdomar när man håller kondomsnodden i munnen samtidigt som man fixar till håret med sina händer. Men det kanske det är värt, om hårsnoddarna nu är så billiga? Läs mer här.

/Björn

En måndag utan motvind

I går var en fin dag.

Det var ingen motvind när jag cyklade till och från skolan, vilket är extremt viktigt för mitt humör.

Finns det något värre än att cykla i motvind?


När fingrarna kladdar i vantarna, kassarna på styret slår mot ekrarna, det vinglar fram och tillbaka, det isar i tänderna för det är svårt att hålla käften stängd och näsan snorar.

Man ställer sig upp ömsom lutar sig tillbaka för att hitta den kraft som benen vägrar ge en.

Det är då jag stiger av och går, alldeles gråtfärdig.


Det är något särskilt djävulskt känslosamt att sitta fast i motvind, svärande och svettandes.

Det är därför jag aldrig vågat testa spinning.

Jag har alltid undrat över detta: Att hur bra kondition jag än har anammat så ger mina ben upp i motvindscykling och jag får astmaandning av att gå i trappor.


Men som sagt, det var ingen motvind bara en vacker dag.

Satte mig i föreläsningssalen prick kvart över vilket var stort för mig som vanligtvis brukar slajda in ett par minuter för sent.

Hade en bra föreläsning med en bra lärare även om alla kemiska beteckningar såg ut att skapa trevliga mönster i stället för sockerarter.

Cashade i allfall in mitt första VG på en av tentorna och är ytterst nöjd med min insats.

Därmed var dagen så när som på fulländad.


Fulländad blev den efter träningen, utmattad och en känsla av oövervinnlighet.


Resten av kvällen/natten förflöt genom att jag surfade runt på nätet i ungefär sju timmar.

Förträngde att jag borde studera de där roliga mönstren som passar mer som gardiner än sockerartsinformation i min hjärna.

Men jag tyckte jag var värd att softa efter mitt tentaresultat.

Kan ju liksom njuta av vågen när den ändå är här... liksom.


Tänkte på facebook igen.

Man surfar omkring och märker att man inte är addad av vissa och undrar varför, man är inte superlativad av sina närmaste och undrar varför, man är inte en av vännernas "top friends" och undrar varför och värst av allt man ser alla söta uppmuntrande meddelanden mellan vänner som man själv vill ha.


Så den där "ansiktsboken" kanske ackumulerar mer ensamhet?

Hm detta kräver djupare analys och lite choklad.


Minityckande: Om VG togs bort och det bara fanns G som betyg så skulle nog många studenter bli av med magkatarren och inte galoppera mot väggen.

/Lena 

  


En sällsynt produktiv dag

Ingenting går upp emot tillfredsställelsen av att få saker gjorda. Den behagliga känslan som kommer när man presterat och kämpat och uppnått sina mål med framgång.

Idag hade jag två huvudmål på min agenda:
* Jag skulle lämna tillbaka några försenade böcker på högskolebiblioteket
* Jag skulle efterregistrera mig till kursen till vilken jag missade uppropet i torsdags.

Vid tretiden hade jag givit upp de bägge göromålen och bestämt mig för att skjuta upp mina ärenden till morgondagen. Men! Plötsligt hände det... Jag hivade ner böckerna i en plastkasse från Siba och begav mig till skolan. Där passade jag även på att göra några utskrifter jag behövde. Träffade lite trevligt folk i datasalen och hjälpte två damer med ett redigeringsproblem till deras arbete.

Kom hem sedan och kände mig djävligt bra rent ut sagt.

Men visst, det var en ganska klumpig generalisering, den första meningen i detta inlägg. Att ingenting går upp mot den där känslan. Det finns så klart en massa saker som går upp mot den där känslan att ha varit produktiv och framgångsrik. Kärlek och sånt där kanske, vad vet jag?

När jag började skriva var faktiskt tanken att gå direkt in på vilken dum generalisering det var och låta hela texten löpa i ett slingrigt resonemang till vad som känns bättre än vad. Men så tappade jag intresset för det.

Jag kommer aldrig i mitt liv, någonsin, på något som helst sätt, kunna finna förståelse för hur någon frivilligt ägnar tid åt att titta på tv-programmet Ugly Betty. Jag kan helt ärligt säga att jag aldrig någonsin ens kommer att finna förståelse för folk som har förståelse för folk som vill titta på Ugly Betty. Jag kommer inte ens ha förståelse för de som har förståelse för de som har förståelse för folk som tittar på tv-programmet Ugly Betty.

Att tv-programmet Ugly Betty ens finns är i mina ögon större problem än klimathotet, Aids, världssvälten, regnskogsskövling, rasism och fattigdom tillsammans. Eller åtminstone i paritet med nämnda fenomen.

En sak är dock ett större problem än vad helst någon kan uppbringa: Konstgräs.
Konstgräs är fotbollens cancer. Varenda litet artificiellt grässtrå är en aggresiv och elakartad tumör på fotbollens själ. När jag läste att de ville ha konstgräs i Trelleborg blev jag ledsen på riktigt. Och när jag läste att Tom Prahl övervägde att avstå från sitt tränarjobb i TFF om de sålde sin fotbollssjäl till djävulen och skaffade konstgräs....
Då blev jag lite kär i Tom.

Undrar förresten hur Tom Prahl ser ut när han är nyvaken?
När man vaknar i en tät sked tillsammans. Man är stora skeden. Man fingrar lite ömt upp och ner längs han håriga bröstkorg i tron om att han fortfarande sover, men så känner man strax hans hand i sin. Man håller hand en stund, och låter varandras fingrar smekas lite. Man kysser Toms nacke och hör ett djupt och kraftigt stön av välbehag.
Så vänder han på sig, med ansiktet mot en och ler med sina nyvakna, kisande ögon...
Och så tänker man för sig själv att "Här ligger jag med världens mest extremt kisande ögon någonsin".
Sen morgonpussas man. And maybe more...

/Björn

Ursäkta är du en hund?

Söndag natt och jag är hemkommen från jobbhelg i Jönköping.

Söndag natt och jag funderar på makt.


Kunder har en benägenhet att vara elaka mot expediter.

De har också en blottad perversitet när det gäller att förnedra och stärka sitt maktförhållande som människa gentemot andra människor som står på den andra sidan disken.


Kanske gör de det för att det är så - att det finns en disk emellan som skapar trygghet.
Eller så tycker de att människan som står på andra sidan ska "vara jävligt tacksam för att jag kommer och köper saker här"


Missta er aldrig när exempelvis en gammal tant med pälsmössa långsamt hasar in med rullatorn i butik. Inte heller när hon blinkar med stora ögon bakom tre centimeter tjocka glasögon. Hon frågar stillsamt.

-   Har ni den där lilla chokladkartongen med röda hjärtan i?


Jag log stort för hon var rätt söt och talade med svungande sopranisk mjuk expeditiska... hur pedagogiskt som helst och använde ord som: jag är ledsen, tyvärr, finns det inget annat.

Och innan jag hunnit reagera så hade den lilla söta tanten förvrängts till ett monster ur en Manga-film.

-   Då kunde du väl för helvete sagt det då så slapp jag komma in i denna skitbutik!!!!

Sen hasade, rullade hon ut i slowmotion.


Missta er aldrig när exempelvis en medelålders man med en ljuv, charmig norrländsk dialekt kommer in i butiken.

Jag stod och diskade och hade ryggen mot kassan.

Han visslade på mig.

Han visslade PÅ MIG.

Och jag tänkte: Näpp inte idag.

Så jag log större än någonsin
(För det får man lära sig när man expedit - le och se gudomligt trevlig ut men ändå tänka - vilken idiot)


-  Visslar gör man väl bara på hundar?


Jag log fortfarande och tyckte att det var väl lagom uppnosigt, fortfarande kunde jag behålla min respekt samtidigt som jag skämtade.


-   Visslar gör man på expediter som står och sover, sa han och kastade två tjugolappar på mig.


Så idag har jag funderat på makt och varför vissa människor är så elaka då det kommer till en så simpel sak som glass och godis. Det är ju inte direkt någon som ligger och dör. Men man kan nästan tro det.

Vad hände med ordet "Ursäkta"?

Så där nu har jag skrivit av mig lite. Annars var helgen soft förutom att jag tryckte i mig alldeles för många chokladtryfflar samtidigt som jag läste om ätstörningar i nutritionsboken.

Kanske är det en ätstörning? Vad vet jag.


Minifilosofi:  Makt och heder, de går inte att ta på - två känslotillstånd som inte syns. 
                      Äh, släng dem i hundskålen.
/Lena


Ynklighet och Storhet - Dimensioner av Björn

Fredag kväll.
Spenderar den faktiskt ensam hemma i lugn och ro. Lite idol. Lite kakor och mjölk. Och just nu, lite Musikbyrån i bakgrunden samtidigt som jag skickar ut ett blogginlägg i sajberspejs.

Var hos tandläkaren igår. Och av alla obehagligheter jag utsatts för genom livet finns det inget som ger mig så mycket ångest som tandläkarbesök. Lukten i väntrummet, stolen, hjälplösheten, sugen, slipen, spegeln... Allt. Och jag menar det verkligen för en gångs skull verkligen på riktigt att det får mig att må väldigt dåligt. Jag blir till världens ynkligaste lilla pojke, som bara vill kura ihop sig i fosterställning i ett hörn och gråta.
Och så satt/låg jag där i stolen när tandläkaren speglade och slipade bort lite tandsten. Och fast det ens inte gjorde ont var varje muskel i min kropp så spänd att jag inte kunde andas. Det fick jag bli påmind om.

Lägg därtill den ångest som härrör till att jag inte har varit hos tandläkaren på fem år. Det är ganska lång tid.

Anywho... Det blir återbesök om två veckor. Jag fick en kostnadsberäkning. Den var dyr. Nästan som en CSN-utbetalning.

Hej tomten. I år önskar jag mig en rotfyllning.

***
En annan sak som jag funderat på är det här med strumpor och sex. Det anses ju vara modern tids största dödssynd för en man att krypa upp till sin käresta med sexuella ambitioner utan att först avlägsna strumporna. Vid ett tillfälle har jag faktiskt själv, högst vänligt men ändå väldigt bestämt, blivit beordrad att ta av strumporna.

Jag själv tycker nog att det är en generell missuppfattning av det täcka könet att det skulle vara så fel med strumpsex. Om en man gör anspråk på älskog strumpbeklädd - varför tolkas det då inte som en smickrande komplimang? Det borde väl kunna tolkas som att mannen tycker att kvinnan är så in i bomben enastående tilltalande och åtråvärd att han liksom inte vill slösa en endaste sekund med trams som att ta av strumporna. Det är ju i själva verket en vacker hyllning till kvinnan att låta strumporna sitta på. Visst är det så...

***
Det höjdes någon enstaka kritisk röst efter mitt senaste blogginlägg. Carlos Jansson tyckte mina inlägg blev sämre och sämre, samt beskyllde mig för upprepning gällande portugisskratten. Någon annan tjomme tyckte att jag smutskastade folk som inte förtjänade det, att mina inlägg blev barnsligare, att jag upprepade mig och att mina inlägg saknade substans.

Trevligt att någon bryr sig, tycker jag. Sen kan jag tycka att kritiken saknar substans...

Det där med portugisskrattet var ju så klart möglig gammal skåpmat. Beklagar det. Men bara det. Just vid det skrivtillfället var det inte mycket motivation.

Men annars... Nä, jag tycker att jag håller fortsatt väldigt hög klass. Grejen med mig är ju bara det att när jag är som bäst är jag i princip briljant. När jag skriver med inspiration.
När jag inte skriver med inspiration är jag allt från bra till riktigt bra. Som idag, till exempel. Ett inte fullt så inspirerat inlägg, men ändå klart bra. Som vanligt.
Därför kan jag förstå de som vill att jag ska hålla den fullständigt geniala nivån i inlägg efter inlägg. Men det kan jag inte. Tyvärr. Det är det som är faran med att skriva för bra ibland.

Hur som helst, snart är det slut.
Jag skriver på bloggen året ut, sen får någon annan ta vid. Då tackar jag för mig. Jag gissar att Jennifer på infomationsavdelningen snart lägger ut en annons på hh.se. Jag tänkte att jag skulle publicera hennes mailadress här, men väljer att inte göra det. Är du kille och vill blogga efter nyår kan du leta upp Jennifer Olofssons kontaktuppgifter och meddela henne ditt intresse.

Ha en skön helg!

/Björn

Trettio centimeter lathet

I morse stängde min hand av alarmet, inte jag.

Jag sov.

Jag vaknade 7.37 med ett ryck och svor en lång ramsa, längre än jag vågar recitera.

Men sjutton minuter över åtta så satt jag i allfall i labbet på skolan och mådde illa för jag hade stressat.

Vår lärare föreslog muntert solhälsningen (yoga) som morgonuppvärmning inför rörelseanalysen vi skulle utföra. Och jag var den enda som skakade på huvudet som gensvar.


Jag gillar yoga annars, då jag hunnit med en dusch, borstat håret, tvätta av mascaran som jag var för lat för att ta bort i går.


Men istället satt jag där med gammal deo istället för ny. Sömnhud istället för palmolive. Platt hår istället för desperate housewife-volym (yeah right som om jag någonsin skulle få det) och mascara lager på lager.

Ja, man kan ju säga att jag har haft fräschare dagar.


Så när jag satt på stolen och tittade på när alla andra oviga människor spretade med sina armar och ben åt alla håll så tänkte jag på höjden av lathet som drabbade mig igår. (Från det ena till det andra som min hjärna gör) 


Mycket händer på Hemköp i mitt liv. Patetiskt? Antagligen.


Jag blev nästan nedmejad av en yngre tjej som trängde sig in i kön framför mig, hon välte nästan omkull min lilla korg på hjul. Innan jag hann säga bu så hade hon sprungit vidare till en annan kö som var kortare och mer förmånlig.


Och innan jag hann säga bä så hade en medelålders kvinna smugit in framför mig medan jag rättade till min vippande korg. Jag försökte skicka iväg en brännande blängande laserblick.


När kvinnan var färdig med uppackningen, såg jag att hon sneglade på min korg.

Hon såg att jag hade en rullkorg! Hon visste att hon hade en bärkorg.

Bärkorgarna var staplade ungefär trettio centimeter längre ner än vad rullkorgarna var. Så vad gjorde hon?


Jo hon tittade på min korg men tryckte ändå ner sin bärkorg i stapeln för rullkorgar så att jag sekunden efter fick böja mig ner, dra ut den andra stapeln, ta hennes korg, stapla den i rätt hög för att sedan kunna stoppa min korg i rätt hög.

Jag sparkade på korghögarna och slamrade medvetet men kände mig fruktansvärt barnslig.


Jag tänkte också en elak tanke.

Sen ångrade jag mig och tänkte: Lena var snäll, du kanske inte kommer till himlen.


Ministatement: Trettio centimeter är en linjal - "For god´s sake"

/Lena




Skillnaden mellan USA och Sverige

"There is no "I" in TEAM!"

Så säger man ju i USA. För att floskligt förklara för ett lag att för mycket individualistiskt tänkande kan påverka lagets prestation negativt.

Men på svenska är ju "jag" och "lag" till två tredjedelar identiska. Sedan är ju inte "j" och "l" helt olika som bokstäver heller. De är ju lite som typ halvsyskon. På spanska uttalas ju i många regioner Marbella och Mallorca som "Marbeja" och "Majorka".

Och just lagbygge och kollektiv styrka är väl det som verkligen kännetecknar svenska idrottslag.

Jag får det inte att gå ihop.

Hur som helst. Portugiser är verkligen jättekonstiga. På msn skriver de aldrig "hehe" eller "haha" för att uttycka att de är roade. Nej nej nej. De skriver "eheh" eller "ahah". Förutom när de skriver "ahahahahahahahahahahah" gärna kombinerat med några "lol".

Nu är jag trött. Den känslan härrör til en ganska lång dag.
Men, jag har funderat en stund, och kommit fram till att jag ska gå och lägga mig.

God natt.

/Björn

Ensam bekänner

Hur ensam kan man vara en helg utan att det blir skadligt?


Klockan var 23 när några vänner drog igen dörren på fredagskvällen.

Det dröjde ända till måndag morgon klockan 8.15 innan jag träffade folk igen, om jag nu inte ska räkna med hemköpskvinnan som hjälpte mig att fixa pantmaskinen som var full eller den bittra kärringen som skrek hetsfullt

- Cykla på höger sida din idiot!


Förutom dessa två människor vilkas interaktion i mitt liv jag aldrig kommer att förglömma så har jag varit helt ensam.

Är man riktigt ensam när den enda beröring man lyckas sno åt sig är handflatan som ger en växel i affären?
Eller om man börjar bråka med bibliotekarien om sin låneskuld bara för att få prata lite.

Ja antagligen.


Jag försökte tänka att jag laddade mina batterier, men i själva verket var det rätt tråkigt.


Så var gjorde jag då i min ensamhet?

Jag kollade på fyra filmer, varav en endaste var värd att betygsätta.

Jag åt typ hela tiden.

Jag drack så mycket te att jag inte minns vad det var för smaker.

Jag läste en halv bok, som jag antagligen bara ska använda som bokstöd hedanefter.

Jag gick två mil i solen och tittade på alla glada hundar som jag ville stjäla och krama.

Jag astma-sprang längre än förväntat i solen och förbannade motvinden.


Och när jag var som ensammast på hela jorden så joinade jag facebook.

(Och det är här den skadliga delen av ensamhet kommer in)


You awful traitor!!

Usch jag vet.

Vad ska en flicka göra när ens vänner inte mailar på hotmail som vanligt, inte heller skriver på msn som vanligt, och inte ringer för de lever på studentpengar. Vad ska man göra när man är utfryst by facebook?


Jo jag tryckte på en knapp och vips så var jag med.

Jag är inte stolt, men nu har jag bekänt i alla fall.


Hittade i allfall två försvunna vänner som jag rest och jobbat med i olika länder, det var roligt.
Sen har jag redan hunnit bli pokad, superlativad, taggad, vampyrbiten och allt annat trams som gör att jag är fastbunden i stolen framför datorn - dock mindre ensam.

Så nu är helgen äntligen över och jag behöver kommandon som:

- Sitt ner Lena!

- Prata inte så mycket Lena!

 Men på torsdag räknar jag med att den mesta av  "jag har inte pratat med en enda verklig människa-energin" har avdunstat och jag kommer att vara mig själv igen.


Minifilosofi: Det är okej att tycka till om saker och det är okej att ändra sig - faktiskt ganska modigt.

/Lena



  


Tomten har alla könssjukdomar

Jag har inget att göra. Så jag slänger in en extra blogg. En bonusblogg.

Har varit en lugn förstadag på mitt mellan-kurser-lov. Mamma ringde faktiskt i morse/förmiddags, så jag fick inte ringt själv som jag hade tänkt.

Sedan har jag varit på boxpass på kårgymmet med ****-Ivar innan vi for hem till mig för lite pizza och Idol. Vi trodde nog båda två att Andreas skulle åka. ut. ****-Ivars sammanfattning av Andreas uppträdande var så enastående bra att jag inte kan undanhålla er den.

"Det händer ju ingenting. Det är som att hälla mellangrädde i en bunke. Ok, man har visserligen en bunke med grädde - men sen då?"

***

Såg på expressen.se om något företag i USA som gjorde gosedjur som liknade olika bakterier och virus. Nyheten finns
här.
Men jag kan inte annat än störa mig på rubriken och ingressen som på expressen.se lyder:

De gör gosedjur av klamydia
Årets julklapp?
En rosa, luddig klamydiabakterie?
En ny kampanj gör gosedjur av könssjukdomar.

Varför inte istället:

Tomten har alla könssjukdomar
Julen är här, och julklappsstressen med den...
Varför inte ge din syster klamydia i år?
Gonorré till onkel Tord?Herpes till Faster Elsa?
Allt de kommer göra är att tacka och le...

Njae, kanske lite för lång ingress för att riktigt göra sig... Kanske:

Julen effektiviseras
Julklappar får man på julafton.
På juldagen får man könssjukdomar.
Sådan har traditonen länge varit bland landets unga. Men i år blir det andra bullar.
Tomten har ett hårt paket till dig på julafton, och det är smittat

Ja, men nåt sånt. Fast denna var också lite lång...
Det hade vu väl kunnat tåla. Inkompetenta webreporters där på expressen.se må jag säga.

Och när vi ändå är inne på ämnet så fann jag det ganska roande när min käre programföreståndare för IVP, Hansi Hinic, desperat ropade ut i högskolehallen: "Is he allowed to rape me!?".

Hans högljudda förfrågan huruvida det var tillåtet för mig att våldta honom eller inte fick dock aldrig något svar. Men jag förutsätter att det inte är det.

Imorgon är det lördag.

/Björn

Var nöjd med allt som livet ger

Jahaja. Så var var fredagen här igen, som en gammal pålitlig kompis som aldrig sviker. Kommer och hälsar glatt att nu kan man kan vara glad. Glöm bort bekymmer, sorger och besvär...
Och så omfamnar man dagen och vill aldrig riktigt släppa taget. Men så kommer söndagskvällen ändå så småningom, och så står man där precis som första gången mamma lämnade en på dagis. Storlipande och övergiven i en kall och brutal verklighet.

Men nog om det.

Vi hade en trevlig skiva i onsdags. Verkligen. En god vän ansåg mig vara malplacerad i livet. Att jag var född till att vara tysk. Tysk porrfilmsrecensent, för att vara mer precis. Och jag kan väl bara hålla med egentligen.
Otto skulle vara mitt namn. Inget efternamn. Kort och gott Otto. Med polotröja.

Maskerad och utklädnad tycker jag är skoj. Men halloween är bara vidrigt. Jag får lite lätta kväljningar av det. Det får mig att vilja raljera långa haranger av högst obscena svordomar. Och stundom är den viljan omöjlig att emotstå. Då blir tungan svart som en natt i en isoleringscell.


En annan sak som får mig att svära mycket är kårpuben. Nu är ju den här bloggen ett slags marknadsföringsverktyg för Högskolan, men det bryr jag mig mindre om just nu. Jag är tveksam till om jag någonsin kommer att återvända dit. Jag förstår inte riktigt vad som har hänt, hur det kan vara så allmänt dåligt. Priserna är patetiskt dyra, organisationen sällan särskilt imponerande och musikmässigt har jag varit med om så många lågvattenmärken att det ibland varit smärtsamt genant.

Jag minns åren 2003-2004, kanske till och med en bit in på 2005, när det var helt andra bullar. Vilket ös det var då! Varenda onsdag! Det slog aldrig fel. Varje onsdag var det riktigt mycket folk och riktigt bra stämning. 20 spänn för en öl och 30 spänn i inträde. Jag vet inte om studenterna är tråkigare och snålare numera, eller om de helt enkelt har tröttnat på kårpuben. Antagligen en blandning. Men så überödsligt som det är allt som oftast numera är ju riktigt tråkigt.
Och 25 kr för en öl? Jag har suttit på flera uteserveringar i Stockholm på somrarna och druckit öl för samma pris... Och att det kostar lika mycket för en (oftast) ljummen öl på en studentpub tycker åtminstone jag är orimligt.

Dock. All heder åt er som jobbar på kårpuben. Ni som står i bar och garderob och allt vad ni gör. Jag förstår inte riktigt varför, men det är ju fint att någon gör det. Tack, eller nåt.

Men som sagt, kårpuben är knappt en skugga ev en spillra av sitt forna jag. Och det tycker jag är synd. Vad som är felet eller problemet har jag ingen aning om.

Nu ska jag njuta lite av det finaste av tillstånd jag befinner mig i just nu. I glappet mellan två kurser. En 10-veckorskurs avslutades igår, torsdag, och först om en vecka drar nästa igång. En tid utan krav, uppgifter att skjuta upp, tentor att inte plugga till, och föreläsningar att inte orka gå på. En tid för allmän förströelse med fläckfritt samvete. Det känns bra.

Så ska jag ringa hem och prata med mamma. Hon ringde och lämnade ett meddelande när jag tränade i måndags, men jag har fortfarande inte ringt tillbaka. Det har jag dåligt samvete för, men nu får jag fan skärpa mig.

Ja, det var väl allt för nu.

/Björn

En Geishas bloggoarer

I går eftermiddag samlades fyra flickor för att klä ut sig till Halloween-festen.

Klädprovning, falska toner till musik (min röst), ett intimt nära förhållande med spegeln, tillsammans med diskussioner om huruvida läppstift verkligen kan vara kyssäkta - eller rent av ölvänliga.


I det mörka duggregnet cyklade en exotisk flicka med nyinköpta bruna linser som skjutsade en katt som saknade svans, en häxa med grått rouge och en galen geisha med ätpinnar instuckna i sina svarta hårbollar.

Måste ha sett rätt roligt ut när vi kom rullande i mörkret, som en parodi på en läskig film när billjus träffade oss fast helt utan stråkmusik och bromsljud.


På festen fanns fler häxor, en ängel, en pumpa, en mumie, en lie man och en massa andra läskiga creatures. Några fick flipp och virade in sig i toalettpapper, några gick omvägar runt mig för jag var så läskig, men sådant får man ta när man är så djupt engagerad och artistiskt lagd som jag.


Det blev i allfall en mycket trevlig kväll och vem hade trott att jag skulle få se rosa pantern och teenage mutant ninja turtles?


I dag har jag förgyllt dagen med sovmorgon, pizza och läskeblask och jag måste erkänna att det kliar lite i lilltån, för på mitt soffbord ligger tre filmer som jag ska maratonna mig igenom nu.

Me in happy place.


Minifilosofi: Har man "chopsticks" i håret kan man fastna i häxors upptuperade burr, det gör ont.
/ Lena

   
      
 Behövs det sägas att jag är "The visious geisha"?