Det är redan onsdag och jag förstår inte vart dagarna tar vägen.

Blåsig onsdag kväll och för vissa betyder det utgång på kåren, för mig betyder det att disciplinariskt sitta med fysiologimålbeskrivningen.
Jag bläddrar fram och tillbaka i boken. Kastas mellan förtvivlan över hur mycket det är, samtidigt som jag försöker övertyga mig själv, att det kommer gå bra.

Ambivalens.

För att undvika att plugga har jag simmat nittio minuter och spenderat tid på gymmet, jag har handlat, talat i telefon, filosoferat, diskat, skrivit en dikt, messat folk, klurat på sommarjobb, velat shoppa - men låtit bli då 5500 kronor ska göra mina fotleder glada igen.

Spara Lena, spara! Det är orden som jag behöver säga högt.

Var det motvind på Laholmsvägen idag kanske?  

Hur kommer det sig att det kan blåsa från alla håll på den vägen, jag fattar inte.

När jag viker åt höger så gör vinden det också. På SMHI sa de att de skulle vara sydvästlig vind, men ändå blåste det stark vind från nord när jag knatade uppför backen mot sjukhuset.

I dag har vi tejpat fötter/fotleder på lektionen.
Så nu kan jag springa in på vilken idrottsplan som helst och hjälpa till:)

Vi fick också testa på akupunktur, inte sätta nålar utan få dem stuckna på väsentliga, punkter i skinnet.
Kroppen är återigen mycket intressant och ett mystiskt ämne. Då tänker jag på smärta kontra beröring.

Kanske borde hämta tvätten som hängt i tvättstugan i tre dagar?
Ytterligare en sak som frigör mig från pluggandet. Vid närmare eftertanke så borde jag dammsuga, vattna mina självmordsbenägna blommor, gå ut med skräpet och portionera upp storkoket i matlådor.

Nä Lena!

Spara, plugga, spara, plugga, spara, plugga.

Mitt nya mantra.

Minitrötthet: Öppnade skafferiet, där stod yoghurten sen i morse.

/Lena

Måndag igen, en ny vecka med nya möjligheter.

Eller ja, nya saker att strukturera, genomföra, bläddra och kryssa i almanackan.

Halv tio i morse stod jag framför sjukgymnasten med nakna små trollfötter (plattfötter), luktande pool, akvarium, australiensiskt dricksvatten eller klor om ni vill. Steg upp klockan sex i morse för att simma (klappar mig själv på axeln)

Sjukgymnasten sa att jag hade de bedrövligaste fötter han hade sett. Tydligen hade jag en grov pronation och om jag inte skötte mig väl nu skulle jag inom kort utveckla artros i fotlederna.

Jag blev skickad akut till Team ortopedteknik där grundlig fotanalys gjordes.

Inte nog med att jag överpronerade, jag hade även ett snett nedslag på höger fot och jag tog för höga löpsteg istället för löpsteg som borde gå mer på längden.

Jag får absolut inte gå ett steg innan inläggen är färdiga, bara cykla och simma. Någon som vill skjuta runt mig i en kundvagn?
Så jag önskar nu att solen ska hålla sig borta i två veckor så att jag inte får promenadabstinens.

Kostnad:

Skor 1200

Formgjutna inlägg för aktivitet 1800

Formgjutna inlägg till vardagsskor 1600

Vidare sjukgymnastik 900

Slutnota= 5500 kronor

Just nu känner jag verkligen att jag älskar att vara student.

Extrajobb sökes?

Men vad betalar man inte för god hälsa?

Helgen passerade i Göteborg.

Fika i Vasastan, poesisnack i Skår, shopping i Nordstan, vegetarisk buffé på Andrum, catching up tillsammans med förfriskningar och skratt.

Hade inte riktigt lust att åka hem, eller jag önskade att alla vänner kunde följa med till Halmstad.
Att de kunde sitta i min bokhylla som mina bästa böcker och så skulle jag kunna plocka fram dem när jag ville.

Det är under sådana här stunder som det känns jobbigt att vara vuxen, när vänner splittras som pusselbitar.
De passar ihop men man hittar inte ett enskilt ställe där alla passar på samma gång.

I dag har jag stått framför klassen och redovisat. Jag kommer aldrig att tycka om att redovisa, det betyder hjärtklappning och magont.

Jag anser mig själv annars som en person som är hyfsat säker och rätt funktionell i sociala sammanhang.

Varför börjar jag stamma? Varför hittar jag inte orden, varför kommer orden i fel ordning? Varför börjar jag skratta nervöst och dra konstiga skämt?

Ärligt talat, helt hopplös och bortkommen. Hoppas jag gjorde mig själv förstådd åtminstone.

I morgon väntar ytterligare en redovisning, sen har jag fina mellanrum i almanackan som kan fyllas med tentaplugg och förhoppningsvis lite film.

Minibudget: Finns det stipendiegubbar som ger skobidrag?

/Lena

Försöker, packa, diska, tvätta och plugga samtidigt som jag sitter vid datorn och flummar runt.
Jag ska åka till Göteborg i morgon och återförenas med de fina människor som jag bodde med i Malmö förra året. Kollektivet AG-skrapans efterlängtade reunion. Snacka skit, snacka allvar, längta tillbaks och längta framåt.

I dag har jag tänkt på pennor. Pennor är intressanta.

I dag på lektionen fiskade jag upp en knallröd penna med guldtext. Det stod Haddon Hall Hotel, Eastbourne på den. Jag tänkte, jaha, där var den ja.

Herregud Eastbourne 1998 och jag hade gått ut gymnasiet och stod nervös och naiv på trappan till hotellet. Där för tio år sen snodde jag en gul och en röd penna, som jag använde när jag brevväxlade med mina nära och kära hemma i Sverige. Det var inte riktigt på G med email då.

Det roliga är att jag trodde jag hade slängt pennan, men så i somras så bodde jag på soffan hemma hos en kompis, som jag också bodde kollektivt med för tre år sen.
Helt plötsligt låg den röda pennan på hans skrivbord.

Jag blev jätteglad, den bar så många minnen med sig. Inte helt oväntat fick jag muta Björne som han heter med två Biltemapennor för att få tillbaka den. Men det var det värt.

Pennor reser och är ganska exotiska.

Någon undrade varför jag hade en penna som det stod nykterhetsförbundet  Västerås på.

Jag vet inte. Men jag tänkte på det en stund.

Pennor lånas ut, stjäls, slinker ner i fickor, i väskor, i packningen, på hotellet, på resan, på lektionen och hamnar på oväntade ställen.

Jag undrar vart min gula penna från Eastbourne tog vägen, slängde jag den eller ligger den i en ryggsäck i Berlin?

Vi spånade i dag, jag och mina klasskamrater om man skulle kunna fästa små chip i pennorna. Då kanske man kunde få signaler om vart pennan befann sig.

Min röda penna fungerade knappt på lektionen, fick trycka hårt för att få ut bläcket.

Därför lånade jag en penna, som jag snällt lämnade tillbaka.

Men den fick i alla fall resa mellan rad ett och rad två i föreläsningssalen. Inte illa det.

Så nu kom jag på, det kanske är därför som företag använder sig av pennor för att reklamförföra människor.
Wow jag är en riktig Brainiac!

Och precis nu, som snapshots i form av minnen, ser jag små thailändska små barn springa efter bussen, dammet yr. De skriker:

You have pen!

You have pen !

Just då, hade man ingen.

Miniinformation: 
Tre pennor ligger på mitt köksbord. På dem står det 1.Sleek touchball, Japan
2.Louis De Geer, konsert och kongress 3. Ystads saltsjöbad.
Hur hamnade de här?
/Lena

Vad har jag lärt mig idag?

Jag har palperat fötter på lektionen i dag. Letat ligament, muskelfästen och muskler.

Mycket komplicerade små kroppsdelar som hjälper oss omfamna världen, eller ja, trycker mot marken och skapar balans.

Jag insåg att jag har bredare fötter än Madde.

Jag filurade på om Tommy ljög när han sa att han har 39 i skostorlek, varför passar då hans skor mig?

Jag insåg att jag antagligen är plattfot och rullar på utsidan av fötterna.

Jag lärde mig Thompsons test.

Jag lärde mig att det var mindre mysigt att gräva i aprikospåsen, äta aprikoser när man inte tvättat händerna efter att ha fotkramats en evighet.

Etthundratrettio kronor kostade fyra minuter och femtiotvå sekunder hos en väldigt lång läkare i går.

Han var snäll, fast dum.

Han sa att jag hade ont på fel ställe, för att det skulle kunna vara benhinneinflammation.

Han visste inte ens skillnad på symptom eller idrottsskador.

I stället konstaterade han att jag var plattfot (surprise!)

Han tyckte sjukgymnaster var onödiga och att inflammationshämmande medicin var överskattat.

Långa farbrodern lyssnade inte och skrattade i stället åt mina bekymmer.

Han sade: Spring inte på asfalt, kära du.

Och jag sa: Men jag kan ju inte ens gå, jag går långsammare än en pensionär... med hund.
Allt jag gör, gör ont.

Långa farbrodern ställde sig upp, jag fick ont i nacken av att titta på honom. Jag funderade på om han skulle bli snällare i en rödrandig kostym.

Han sa: Jag skickar en remiss till ortopedkliniken.

Jag sa: hur lång tid tar det? Man mår ju dåligt psykiskt av att inte får röra på sig.

Han sa: Men lilla vännen, det är ju inte som att det är akut, eller hur... adjö.

När dörren stod öppen och jag satt på golvet och samlade ihop strumpor och skor lärde jag mig att även om man betalar så är det ingen som lyssnar.

Jag lärde mig att jag precis hade betalat för att bli klappad på huvudet.
Efteråt cyklade jag hem diagnoslös.

Jag funderar på att klottra ner en egen smärtanamnes tills jag ska till sjukgymnasten (som jag bokade ändå, privat) Jag borde förbereda ett psykbryt, kanske ska skrika och gråta lite så att man tas på allvar?
Eller kommer han skicka mig till en annan avdelning då?

En sak jag ska göra är att vägra bli klappad på huvudet igen. Ta kommandot helt enkelt.

Jag betalar för hjälp - då ska jag banne mig ha hjälp, åtminstone en tvåvägskommunikation.

Så är det.

Lite arg är jag.

Nya tag helt enkelt.

Ett dåligt minirim: Plattfot, fnattfot, knappfot. En platt fot som fått fnatt, fungerar knappt. 

/Lena

Klockan var 07:30. Jag låg och sov. Jag drömde att jag hade sms:at min flickvän. Plötsligt pep min mobil till. Det stod något i stil med,  "Skulle inte du ha bloggat igår?". Min Första tanke var att jag hade sms:at tjejen på riktigt. Andra tanken var, "Varför är hon vaken vid den här tiden? Vi la ju oss efter 2:00 båda två". Jag svarade tillbaka att jag bloggar tidigt idag istället och avslutade med "Kyss".

Vid det här laget hade jag börjat vakna till. Jag gick in på mobilens inkorg för att radera leveransrapporten...och såg att "Lena Blogg" hade sms:at! NU började bitarna falla på plats! Den biten som fortfarande inte var där jag ville var frågan om "Vem sms:ade jag egentligen och tryckte jag in ett nummer eller valde jag 'svara' i menyn bara?".

Lena fick ett sms till för säkerhets skull, där jag sa att jag trodde det var min tjej som sms:ade och jag lade till lite info om hur vi kunde lösa bloggandet. Det jag då kom på var att om hon inte fick det första meddelandet var det andra lika flummigt eftersom flickvänsinlägget var ovidkommande. Om då Johanna hade fått det kunde hon ju tro att jag hade fått ett städ i huvudet; alternativt att jag kysser andra tjejer.

Jag skickade sedan till Johanna att jag hade skickat fel. Detta stämde ju OM hon fick ett sms förut. Hade hon inte fått ett var det inte lika farligt. Hon skulle bara ha undrat vad jag pratade om. Jag kom däremot på att om hon fick det första och jag tog tillbaka det i  det andra så var vi tillbaka på rutan där hon kunde tro att jag kysser andra (i varje fall elektrioniskt).

Johanna fick då ett samtal från mig, istället för ytterligare ett sms, och Lena och jag skickade några "mess" utöver de tidigare. Nu verkar härvan vara löst och dessutom har den initiala frågan fått sig ett svar. Jag skulle ha bloggat igår. Istället bloggar jag nu, ikväll och på fredag. Lenas inlägg kan ni vänta er på onsdag och torsdag :)

Tänk vad lite sovmorgon och dagens högteknologiska samhälle kan spela en för spratt!

Ha det bäst!

Med post-förvirrade hälsningar,

Tapio

Det är fullt upp nu. Livet kan faktiskt te sig lite enformigt.

Jag stiger upp halv sju för att plaska i poolen, plask plask och simma runt i cirkel som en duktig motionär.

Kvart över tio sitter man med stödstrumpor på plats i skolan, antingen har jag föreläsning eller så är det dessa evinnerliga grupparbeten som behöver bockas av.

Om jag har tur så kommer jag från skolan före fyratiden på eftermiddagen.

Skulle det finnas lite ork kvar så unnar jag mig någon timma på gymmet.

Väl hemma ignorerar jag tvätthögarna, paprikapulvret på spisen, disken, garderobsblomman som ser ledsen ut och all reklam som täcker köksbordet.

Jag lagar mat, äter mat, kollar bloggen, kollar facebook och flyttar högarna av reklam på köksbordet.

Cyklar i väg till någon klasskamrat där vi sitter med hjärnorna värkande för att avsluta inlämningar, rapporter, projekt och andra kreativa uppgifter.

Vid elvatiden brukar jag cykla hem, jag skriver bloggen, dricker saft, kollar facebook, lyssnar på radio, filosoferar och ersätter stödstrumpor med tigerbalsam.

Somnar runt halv två.

Det är fullt upp nu. Livet kan faktiskt te sig lite enformigt.

Men det är sådan tur att kunskap berikar och att det till och med är rätt roligt ibland.

I går var det alla hjärtans dag och det går inte undvika att bli lite bitter när rosor delas ut till höger och vänster och det skryts om alla presenter som ska kastas på människor som egentligen har allt.

Jag skyller min bitterhet på det kommersiella.
Försökte dessutom preja ner alla söta par som lämnade biografen i går när jag cyklade till Madde för att hon och jag (två nuckor) skulle kolla på romantisk film ihop.

Kan man inte bojkotta. Eller åtminstone vända på det i alla fall?

En dag där kärleken begränsas? Alla begränsade hjärtans dag?

(Det är svårt att veta vad man saknar om man inte ha förlorat det)

En dag där man kan begrunda hur fattigt livet skulle vara utan kärlek.

Och att det finns kärlek om man tittar riktigt noga.

Då kommer alla människor inse hur mycket de älskar, är kära och uppskattar för lite (för de kommer att sakna alla vackra, varma handlingar) och börja ackumulera och dela ut den kärleken resten av året i stället.

Kanske egentligen är samma princip, men jag tror jag ska ta patent på den idén för säkerhets skull:)

Minilycka: Fick en bok på posten av en vän, läste den och blev glad
/Lena

Så nu har man gråtit igen.

Inte på ett ledsamt sätt utan mer på ett förlösande och medkännande sätt.

I och för sig kan det vara tårar som sympatiserar med nominerade till Extreme Home Makeover, där vanligtvis familjen har råkat ut för det värsta tänkbara.

Men det är inte då jag gråter när jag hör om deras hemska öde, utan när de får som de vill.

När de skriker och gråter av lycka då lipar jag.

Utsatta människor som blivit nedtryckta som finner styrka till att ge igen, hämnas men på ett heroiskt sätt, det är min favorit. Då gråter jag.

I dag har jag gråtit till Greys anatomy, men mer till replikerna än till det som faktiskt skedde

I går grät jag till Gossip girl. Herregud...
Kan liksom inte hejda mig, Madde tycker nog att det är konstigt när jag snörvlar i min ände av soffan. Det är i alla fall skönt att gråta utan egen personlig anledning.

Har också minnen av att jag och mina systrar satt på rad i farmor och farfars soffa när jag var runt fem år.
Vi lipade i kör till en tecknad serie som hette Sandy.

Farmor och farfar skrattade alltid åt oss, de tyckte väl att tecknat skulle vara en positiv upplevelse.

Undra om det är socialt betingat att gråta i grupp? Hur skapas denna känsla, att man måste gråta för någon annan, eller känna med någon? Varför är jag den enda som gör detta bland mina kompisar?

Lite nattanalys och kanske lite personligt, men det är ingen idé att hyckla. Det är bara att erkänna att jag är blödig.

Egentligen skulle jag mumla lite om smaker denna natt.

En av mina vänner kan först äta riktigt mörk choklad, sen direkt efter det ta en näve popcorn.
Mina smaklökar protesterar, jag är konsekvent och konservativ när det kommer till smaker.

Choklad bör ätas tillsammans med choklad, inget annat.

Förr när köpte lösgodis så brukade jag köpa max två olika chokladsorter. Då jag brukade titta ner i påsen så tyckte jag att det såg så trist ut, att jag i ren sympati för de andra godissorterna stoppade ner fyra salta sillar som kompensation.

Dricka något till glass går inte, sötsur sås till stark mat blir konstigt och ugnspannkaka med sylt smakar som en efterrätt och är läskig.

Vi är lediga i två dagar nu från skolan, men det betyder inte att jag är ledig.

Det strömmar in inlämningar, ungefär tre i veckan och dagarna känns för korta. Det positiva är att jag inte ens hinner gå på stan och bränna pengar. Men det hade dock varit trevligt att få se lite dagsljus.   

Miniuppmaning: Det ska visst bli sol i morgon, gå ut och titta på den.
/Lena

Det kommer alltid en tid då man ångrar sig.

Fick ett email igår från en vagabond på resa i Indien.

Fick ett vykort med havsmotiv från Thailand.

Fick en facebookpoke från en kille jag känner som jobbar på en båt i Karibien.

En kille i klassen tyckte det var jättekul att reta mig för han skulle beställa en resa till Bali efter nästa tentaperiod.

Jag är omgiven av folk som njuter, eller ska njuta av shorts och flip flops.

Det är nu man ångrar lyxvältrandet i choklad, mozarella, soltorkade tomater och enstaka dyra klädesplagg.

Det är nu man ångrar att man inte satsade på en välbehövd påskresa.
Men det är väl nästan lika kul att lägga 1500 kronor på formgjutna sulor?

Det är en halv resa till solen.

Funderar på att låsa in mig i lägenheten under påsken, köpa ett sådant där ansiktssolarium och ställa det på köksbordet och slappna av.

Kanske ska jag köpa en cd med plingande Hawaiitoner och hoppas på att min porslinsblomma får fnatt och blommar i mars i stället för i juni.

Om jag har tur så kan jag cykla ner till Tylösand om solen skiner, lägga mig i en sandbunker och hoppas på vindstillhet.

Kan fungera om jag släpar med mig luddig filt och rykande varm choklad.

Vi blev färdiga med projektet 23.20 i går kväll. Det kändes skönt att trycka på send.

I morse fick vi dock höra av gruppen vi ska opponera emot att: Ja, det är ju trevligt med mail, men det är ju bra om ni bifogar filen också.

Något trötta var vi som sagt efter sju timmars diskuterande.
Då menar jag projektets diskussion likaväl som andra diskussionsämnen värda att beröra.

Jag konstaterade i lördags att det kändes som vår i luften när gatorna var nysopade och vintergruset var borta.

Mjukgråa gator.

Tillsammans med klara himmelsstråk.

Vår.

Miniförhoppning: Att Halmstad ska drabbas av en värmebölja under påsken.

/Lena

Skulle jag inte ha gymmat idag vore jag och "typiska hemmafruar" nog inte sysslomässigt annorlunda.

Efter gymmet var det handla på Maxi som gällde. Jag och Jocke drog till honom för att försöka få till stånd ex-nollornas overallsinvigningsplanering. So far so good...

Hemma lagade jag först mat. Efter det följde borttagning och vädring av gamla sängkläder och sortering av tvätt i olika högar - tills hungern slog in. Jag började göra ugnspannkaka - mitt livs första -  och ringde min mor för att kolla temperaturer och "tips och trix". Medan jag gjorde smet - och insåg att sockret var lite i underkant - kollade jag på Melodifestivalkval från Göteborg.

Nu har jag ätit och kommit igång med tvättvikandet igen... Och vad går på tv:n? Titanic... Men men. Man är väl man nog att våga ha en lite omanlig dag lite då och då ;)

Ha det bäst!

Med girlie hälsning,

I dag går vi över till råttans år, om man tar sin tilltro till det kinesiska horoskopssystemet.

Så gott nytt råttår till eder alla.

Först tänkte jag skriva lite om hur det är att vara råtta, men så insåg jag precis att jag faktiskt är en get i stället och det var ju inte lika kul.

Nåja, kan ju inte hålla reda på allt.

Nu börjar sömnlösa nätter ta ut sin rätt. Efter att ha somnat ungefär trettio gånger under gästföreläsningen så insåg jag att jag inte alls kunde dela med mig av mina anteckningar till en tjej i klassen.

För även om jag tänkte ordet som jag skulle skriva och började så också skriva det medan jag sov, blev resultatet små kladdiga böjar, svängar, krumelurer som gick i vågor över pappret.

När jag tittar över anteckningarna nu så kan jag se det tydliga mönstret över att jag somnade trettien gånger under en tvåtimmarslektion.

Stabilt.

Jag ser minibikes överallt nu. Har lagt märke till en underbar höströd liten cykel som också står utanför N-huset. Den är inte rostig, ser nästan ny ut.
Funderar på att bära i väg den och parkera den bredvid de andra små kompisarna någon dag.
Jag undrar var denna drift kommer ifrån, att vilja ställa ungefärligt lika saker på rad?

Stenåldersgen?

Men ägaren skulle nog bli förvirrad och kanske till och med arg.

Agent rödstövel (alias Lena) ska genomföra ett annat mission först.

Ska bara stjäla lite tid någonstans. Kanske från projektarbetet till och med. Måste ju ha lite fredagshyss för mig.

Efter tre dagar med ny alarmsignal på morgonkvisten inser jag att den har skadlig inverkan på självförtroendet, samt det lilla lyckliga morgonhumör jag skulle kunna åstadkomma.

Kanske inte så konstigt, här nedan kommer början av alarmsignalen som för närvarande väcker mig:
 Men nu får du väl ändå vakna! Det är så jävla typiskt dig att du ska ligga här och sega, snooza och vältra dig som en svullen valross! Ska du göra något med ditt liv eller?

Så imorgon återgå jag till hederligt vanligt plingande.

Jag tror alla kommer vinna på det.

Gasquen i går kväll var trevlig att iaktta. Rätt kul att står i baren faktiskt. Glömde dumt nog kameran, så det blir inga bildbevis.

Nu kommer orden i slow motion, så nu lägger jag ner för dagen.

Minihoroskop: Getter har en passiv uthållighet som driver andra till vansinne. De kommer alltid att vinna över dig eftersom de kan konsten att vänta ut dig.

/Lena

(Detta skulle ha kommit in i natt men det var inloggningskrångel. Jag hoppas att läsarna har överseende med det.)

Jag träffade en vän på kåren idag som berättade något rolig. Hon sa att hon och en killkompis till henne ska slå rekordtiden i trapplöpning i Tradecenter! De ska börja träna specifikt för det imorgon och testade redan idag om det var möjligt :D

För er som inte riktigt hänger kan jag informera om att skolan har ett studentrekord (ska tydligen vara 1 minut och 28 sekunder) i att springa från bottenplan på Tradecenter till översta våningen. Detta ska slås och den tredje mars, på Majas 23-årsdag, ska det ske! (Hennes följeslagare minns jag ej namnet på men jag ska uppdatera er så fort jag vet.) Det pratades exalterat om hur de skulle vara klädda, metoder och vilka som skulle vara där; skulle det t.ex. behövas kompisar som vaktade så att det inte kom ut någon i trappuppgången under loppet? Detta med val av klädsel skulle de kolla närmre på...från lagligt, etiskt och andra perspektiv.

Just nu har jag inte mer att säga men så fort jag vet något mer kommer jag att uppdatera er!

God natt, nattfolk!

Tapio

Jag har bytt alarmsignal på min mobil.
I stället för det sedvanliga pling plongandet så vaknar jag nu till att en otrevlig besk radioröst talar om för mig hur patetiskt mitt snoozande är och att jag borde gå upp och göra något av mitt liv.
Att jag borde stiga upp ur sängen och åstadkomma något.

Jag kan inte riktigt bestämma mig om radiorösten får mig peppad för den kommande dagen eller om jag egentligen bara blir på fruktansvärt dåligt humör.

Antagligen båda, men jag kanske ska kalla det skuldkänslor egentligen.

Åstadkomma något?

Jag undrar om jag har det idag?

Jag hade stora planer för åstadkommanden.

Jag skulle åstadkomma ett projekt i fysiologi till fulländning idag.  

I stället har jag hälsat på solen i en box, tränat, kollat på film, blängt på skolböckerna, dreglat i en klädkatalog och suttit, respektive halvlegat i Maddes bekväma soffa och tänkt på det perfekta snackset. 

Helgen passerade relativt lugnt, jobbet ackumulerade inga elaka kunder, istället fanns det tid att smygäta cheesecakeglass.

På lördagsnatten fick jag och mina vänner erfara hur det kändes att vara ett fem i två ragg.

Men vi tackade artigt nej till den ensamma killen som vågade sig bort till oss.

Väldigt modigt, eller ja, kanske bara väldigt många öl:)

Det perfekta snackset?

Man blir törstig av choklad, får inte riktigt nog och man tappar det i Maddes vita soffa. Dumt.

Man blir törstig av nötter, chips, popcorn och energiinnehållet i en näve motsvarar hela dagens matbehov.

Frukt kan vara schysst om det inte vore så att jag blev hungrig av att äta det.

Jag tror att jag kommit fram till att glass borde vara det ultimata. Det mättar, man blir inte törstig, lagom sött, lagom fluffigt - ganska lagom helt enkelt.

Krävs kanske närmre analys?

I morgon är det overallsgasque för TBI och vi ska tydligen dyka upp i sopsäckar som klädnad. Jag försöker undkomma genom att blygt stå i baren och öppna flaskor till alla törstiga.

Att iaktta är det bästa, i alla fall med kameran i högsta hugg.

Nu är det nattuggletid och jag borde sova, kanske mest för att jag inte ska få ett psykbryt i morgon när min mobil ringer halv sju för morgonsim och talar om för mig hur oduglig jag är.

Minitanke: Att tänka på åstadkommanden är väl att åstadkomma något, eller?

/Lena

Oj oj oj! Idag har jag varit riktig flummig och virrig. Det finns dock inga skäl att klaga! Dygnet började med ett samtal klockan 02. Min tjej ringde och grattade till första månaden tillsammans :D Efter att det somnade jag om.

Idag skulle jag ha min uppkörning. Nervositeten började redan när jag steg upp runt åttatiden. Min långa morgondusch Jantelag:ades bort, i sann svensk anda, av en alldeles för torr havregrynsgröt. Sedan var det dags att gå bort till körskolan. Sista körlektionen gick väl inte som jag hade hoppats. En halvtimma innan uppkörningen var jag ett nervvrak. Det var tredje försöket och ag hade inte mer pengar att lägga ut på detta. Ett toabesök, en kall ansiktstvätt och lite bjudgodis senare började jag gå mot Vägverket.

Väl utanför visste jag inte om jag skulle gå och anmäla mig eller något liknande. Tidigare hade jag ju bokat genom körskolan. Nervös som jag var, gick jag runt och försökte värma mina händer och lugna ner mig. När jag gick in i en lyktstolpe och fick en vänlig/tröstande klapp på axeln, av en man som gick förbi, fick jag ett nervöst skrattanfall.

Killen som körde med min körinspektör verkade inte ha fått kortet vilket inte gjorde mig lugnare. Bilen var helt annorlunda i styrningens och pedalernas respons. Dessutom åkte vi på helt andra vägar än jag hade åkt förut. Hur skulle detta gå? Hade jag gjort någon allvarlig miss?

JAG FICK DET! Jag trodde henne inte riktig när hon sa det men nog var det sant! Dessutom var dagens lektion, klockan 13, inställd! Om jag var nervöst skakig innan provet, är jag upprymt spattig nu :) Denna energi ska jag ta ut på gymmet senare ikväll - och på kåren på onsdag?!!

Ha det bäst, gott folk!

Jag äter samtidigt som jag bloggar.

Jag packar samtidigt som jag diskar.

Jag tänker att jag borde ta med mig fysiologiboken samtidigt som jag tänker på vad jag ska ha på mig när jag ska ut på lördag.

Varför gjorde inte jag allt detta i går?
Jag ska om femtiofem minuter med en buss som ska snirkla till Jönköping.

Jag ska jobba, krama en bäbis, krama vänner, dansa och prata i evighet.

Köpte stödstrumpor nyss. Så när jag inte bara en tysk turist (knästrumpor plus gympadojor), jag har nu avancerat till ehh... ännu äldre.

Jag har nu kollat alla schampoflaskor och annat stuff som tjejer brukar släpa runt på, så att det är så lite i dem som möjligt så att jag slipper bära så lite som möjligt.

Smart travel.

Näpp, nu hinner jag inte mer, kortaste inlägget hittills.

Måste rusa.

Nu regnar det igen så himla typiskt.

Minilabyrint: Det går att göra fler saker samtidigt om man gör en sak i taget.

/Lena