Jag föreställde mig hur jag var med i din visningsbild och vean, du o mats stod och väntade på att jag skulle svara på den nyss ställda frågan. Ni står o tittar på mig... Vean, lite slappt halvintresserad. mats genuint intresserad och spänd på ett nyfiket o glatt sätt...och du, som nyss ställt frågan med en överlägsen röst, förnäm och nedlåtande.

Ja, det kallas att leva sig in i en situation.

Och jag undrar om inte 62 ord säger mer än bilden i det här fallet.

Jag spelade ett högt spel.
Med min värdighet. Med andras känslor.
Och blev en bättre, starkare människa på köpet.

På snabbköpet.

Jag var på Ica Supermarket i Sundbyberg, när jag, för jag vet inte vilken gång i ordningen, ställdes inför en särskilt besvärlig och obekväm situation.

Upprinnelsen sker när jag beslutat mig för att ett paket knäckebröd (Wasa Sport Plus), en rulle Singoalla, samt en dubbeljapp är allt jag behöver inhandla.

Jag beger mig mot kassorna och ser att de bägge köerna ser ut att vara väldigt jämna. Vilken som kommer att gå snabbast är extremt svårbedömt. Till och med för mig.

Jag väljer den högra, samtidigt som jag uppmärksamt följer skeendet i den vänstra. Jag får snart känslan av att utvecklingen i den vänstra kön gör den betydligt mer gynnsam. När jag till slut på allvar närmar mig beslutet att byta kö händer det...

Nästa person som ska köa kommer, och ställer sig bakom mig!

Eftersom jag, som köperson nr 4 i min kö redan gjort bedömningen att det är smartare att vara köperson nr 4 i den vänstra kön, är det ju underligt att nästa person som kommer väljer min kö, den långsamma kön, där han dessutom hamnar ännu längre bak. Han väljer att vara femma i den dåliga kön framför att vara fyra i den bra.

Nu finner jag mig i en prekär situation.

Att byta kö nu är ju en helt annan sak.

Byter jag kö är det ju dels något av ett hån mot den bakomvarande personen. Det är ju han som ska känna att den andra kön är kvickare före mig. Om inte vid det direkta kövalet, så efter en kort stund som köande i min kö. Om jag då, i en BÄTTRE position än denne person väljer att byta kö är ju det en aning kontroversiellt och uppkäftigt.

Jag velar. Jag ger personen möjligheten att byta kö, att inse sitt misstag. Men ingenting händer. Varför står han kvar i min kö!?

Då bestämde jag mig.
Jag bestämde mig för att byta kö.
Den bakomvarande personen till trots.

I och med att köväljande är förenat med en hel del ovisshet (man vet aldrig vilken slags krångel som kan uppstå, eller exakt hur omständliga (det stavas faktiskt med l (och kan man ha en parantes inom en parantes, eller som i detta fall en parantes inom en parantes inom en parantes)) personerna i kön kan vara) sätter jag min värdighet på spel. Skulle det uppstå något slags debakel i min nya kö som drar ut på tiden och personen som stod bakom mig i den högra kön därmed får betala före mig - ja då står jag där med dumstruten på. Förnedrad och utskrattad.

Så även om mina steg mot den nya kön utstrålar pondus och självklarhet är det med nervösa fingrar jag plockar upp en hundralapp ur fickan, för att vara beredd när det ska betalas.

Jag sneglar mot personen som tidigare stod bakom mig i kön. Han ser nonchalant ut och undviker min blick med illa dold medvetenhet.

Han förbannar säkert sig själv och sitt usla köval. Känner sig bortgjord och skamsen. Men försöker hålla god min och verka brylös.

Jag ser dock hur mycket han hoppas att damen framför mig vill krångla om priset på kaffet (jag såg att det var icakortserbjudande på just det kaffet, och om hon inte har förstått det och inte heller har ica-kort kan hon tänkas ställa till med en scen), eller att någons betalkort inte vill fungera.

Jag vänder mig framåt igen. Försöker se självsäker och cool ut. Det känns som att jag lyckas. Jag känner att jag utstrålar lugn och trygghet. Cool.

Och när jag lämnar butiken har mannen bakom mig i den första kön fortfarande inte fått betala.

Björn

Det känns något underligt att för tillfället bo i villaområde. Mitt uppdrag för vistelsen här hemma var att klippa gräset och ta hand om de eventuella gurkor som skulle visa sig för världen. Gräsmattan har nästintill växt sig till en gigantisk äng med flera olika botaniska skapelser. Huset har knappt varit synligt från utsidan och jag är lycklig som vet att det faktiskt finns ett hus bland alla strån. Djungeln var alltså total när jag skådade mitt barndomshem för första gången dagen före midsommarafton.
Men innan gräsklippningen skulle det som sagt firas midsommar och jag har ju starkt räknat med solsken under min tvåveckorssemester.

Solen lät vänta på sig och så även gräsklippningen alltså.

I måndags var det nära att gräsklipparen drogs fram men med min tur skulle de tunga molnen på himlen abslout få för sig att gråta om jag skulle ställa till med denna syssla. Jag väntade alltså en dag till.

Tisdag: regnet stod som spön i backen och Ikea verkade betydligt mer lockande. Sagt och gjort. 355 kronor fattigare(hur man nu lyckas med att "bara" göra åt 355 kronor på Ikea är ett mysterium) kom jag hem glad i hågen med ett diskställ, krokar, ställ för schampoflaskorna i duschen och sådana där små klämmor att försluta påsar med. De sistnämnda tycks ha en väldigt lätt för att försvinna.
Att välja diskställ är faktiskt inte det lättaste.
Föll som en fura det det underbara disktället ORDNING. Detta måste ju vara diskställen Rolls Roys. Underbara former, stadigt och med namnet ORDNING måste det ju bara fungera.
Eller inte?
Kostar ett diskställ 229 kronor skulle jag vilja ha garanti för att lyckliga stunder frambringas under diskandet.
Detta är nog något för mycket begärt och då min plånbok började skrika av förskräckelse vid blotta åsynen av prislappen fick jag nöja mig med ett diskställ i Opelklass... Namnet KVOT har jag ingen aning om vad det syftar på. Fick diskstället kvoteras in för att det skulle finnas ett billigt alternativ till ORDNING? Ja, jag tror väl egentligen att jag och KVOT kommer ha många trevliga stunder ihop också.



Åter till gräsklippningsuppdraget.
Idag äntligen visade sig solen och om jag inte var den första att dra ut gräsklipparen i området så var jag i alla fall inte den siste. Jag, inklusive alla andra, har idag klippt sina gräsmattor!
Nu i efterhand kan jag erkänna att jag och gräsklipparen kanske inte kommer bli de bästa av vänner.
Till en början gick det bra. Jag fick igång den, rullade iväg och lyckades även finna spaken för att få den att rulla själv.
Sedan började funderingarna kring vart gräset kommer ta vägen. Det sitter en låda på, men efter att ha öppnat den efter en ganska lång stund av gräsklippande finner jag att inte mycket gräs är där i. Typiskt. Då måste jag ändå kratta upp överblivna rester sedan.
Att få igång klipparen var till en början inga problem, men tydligen ska det krångla för helt plötsligt la den av. Och vägrade starta!
Då tog jag en lååång kaffepaus, svor några gånger och klappade sedan ömt på den för att efter andra försöket lyckas få liv i den. Lycka!

Klockan är nu halv två och det innebär att det är 90 minuter kvar av de bästa (alternativt: farligaste) soltimmarna. På med bikini och ut på altanen!
/Elin