Separation
Jag genomförde något som jag försökt mig på flera gånger förut, men aldrig lyckats med.
Det har alltid slutat med nålliknande smärta och en liten tår. Och jag var tillbaka där jag startade.
Separationsångest.
Jag tog bort mina piercningar.
Efter många om och men stod jag framför spegeln och insåg hur skönt det var att kladda lotion i hela ansiktet utan eventuella stopp som kom i vägen.
Men jag fick svag ångest när jag åt lite mat och upplevde en fantomkänsla. Som om jag fortfarande hade den kvar.
På lördagskvällen visade jag stolt upp mig bland vänner och kände mig lite ny.
De sade: Men kan du inte spara den i näsan i allfall?
Mycket intressant då jag motarbetat många andra samhällsfaktorer genom att ha dem. Jag ignorerade det de sa.
Var ute och dansade, kände mig lite blank. Kom hem, tittade mig i spegeln, ignorerade frånvaron av blänkande föremål och gick och lade mig.
(Jag nämner inget om att jag morrande och gråtande försökte få i den i näsan på morgonen ? men det gick inte, alldeles för bra läkkött tydligen)
I tre dagar har jag nu strukit mig själv lite fanatiskt över näsan och hakan, men äntligen börjar det släppa.
De flesta i skolan har inget märkt.
Varför skaffade jag dem från första början då?
Jo, jag tyckte inte att min personlighet matchade mitt utseende.
Jag var mer aggressiv, mer pratig, hade mer åsikter, hade mer känslor än vad mitt utseende visade andra.
Sen var det snyggt, coolt och inne just då, såklart.
Men jag har under dessa dagar försökt förlika mig med att jag ändå finns kvar utan dem. Även om vi är separerade, mina blänkande föremål och jag så finns den lilla ettriga, som tänker för mycket, känner för mycket kvar.
Kanske kommer jag bli klappad på huvudet igen.
Kanske kommer konversationer ske förbi mig.
Kanske kommer människor återigen att bli chockade när jag öppnar munnen och det ramlar ut saker som inte passar med mitt ansikte.
Kanske blir det något nytt åt andra hållet.
Agda sjuttioåtta med rullator kanske rent av ler åt mig när jag säljer en glass till henne på sommaren. Vem vet?
Jag har i alla fall kommit fram till att jag är ett original ? som i bra, och kommer så förbli.
Det tråkiga är: Att ute i den riktiga världen så är det så, att det spelar roll mellan mjukt och trubbigt. Det enda andra kan se är ju en yta.
Ojdå blev lite mycket om Lenas värld, men nåja, jag tar igen det senare.
Minitanke: I bland kan man få en kropp som är mer lik en lufsig Golden retriever än den som tillhör Lejonet som bor inuti.
/Lena
Ibland kan det vara tvärt om. Bara för att man har odlat mohikan (om än en snäll sådan) så får man tydligen massor av andra egenskaper "på köpet". Utåt sett i varje fall.
Det är i och för sig kul att överraska folk genom att vara något man inte ger sken av...förutsatt att man får chansen att prata innan de (be)dömt klart :P
tack för den!
mm ett orginal, en speciell å himla härlig en:)
hur man ser ut spelar i längden mindre roll än vad man inser
ser upp till dig ditt lilla bloggo!
Åh, Lena! Jag håller själv på och funderar över mina kroppssmyckningar. Har ett hjärta på tanden som jag "glömt bort" och en ring i naveln som gjordes när det var populärt. Dessa tonårsgrejer är ju jag, men ändå undrar jag om de verkligen är jag NU. Kanske har Du givit mig mod att plocka bort dem. Kanske. Fast tatueringen kommer ju alltid att sitta där ;-)
Tapio
Jo du så kan det vara.
Det värsta är bara att man får fajta till sig prattid?
Men som min kompis sa var, men hallå Lena du har ju inte sett speciellt farlig ut innan heller.
Det kanske hon har rätt i:)
Men jag kändes farligare, modigare och allt annat man kan tänka sig som man kan få genom ett nålstick och en stor adrenalinkick:)
Så nu får jag spela ut genom min klädstil istället...he he. Rota fram mina gamla 70talskläder som farmor hade. Men just det, det skulle visst vara mode i vår, och modern kan jag ju absolut inte vara!!!
Monamia
Du är så fin, vad skulle jag göra utan dig?
Vi ses i februari och då ska jag ge dig största kramen.
Förstår hur du känner dig, tog ut min tungpiercing för några månader efter att ha haft den i lite över 12 år. Skum känsla första dagarna måste erkännas
Elak...jo du min tung piercing åkte också ut för ett halvår sen, så man kan kalla detta ett dubbelt trauma...eller nåt:)
Elin, jag vet det är ett dilemma. Man får tänka många gånger om. Jag tänker fortfarande på dem. Snyft.
Anonyma ex-piercade kanske vore vara något där man kan prata ut:)
Ja funderar faktiskt på tatuering istället nu ti hi.
Vi får väl se.
Det måste vara jobbigt att ha en tung piercing, eller?
Granman
Nä inte direkt. Det gjorde inte alls ont. Det läskigaste var när de torkade av tungan med papper. usch.
Vad som däremot var ruskigt jobbigt var tiden efter.
Det värkte och bultade och tungan blev dubbelt så tjock vilket gjorde att man läspade rätt gulligt.
Flytande föda i över en vecka.
Jag skulle aldrig göra det igen för det var en pärs.
Men efter det så var det inga probs, den satt där där den satt och jag tänkte inte ens på den.
Jag var tjugo och mäkta stolt och klurig för jag tyckte att jag hade lurat mamma som inte kunde se den:)
Det låter busigt, men saker som är tunga, som exempelvis en tung piercing, brukar vara besvärliga. Detta särskilt om det sitter i munnen ;)
Ha ha ha
Ordhumor har han Granmannen.
Det var busigt ända tills min svåger skrek över söndagsmiddagen vid bordet. LENA HAR EN PIERCING I TUNGAN.
Tack Anders säger man då.
Mamma höll på att storkna.
Men sen när jag tog min andra i näsan, undrade hon om jag hade klippt mig?! Och sen sa hon att hon trodde att jag alltid hade haft en i näsan....Där dog det upproret kan man säga.
Men nu är de fina tiderna förbi.
Bäst att skapa nya då.
Tjo hopp
Jag har bara haft en spik i örat. Den satt i en kvart ungefär. Fick en aco-kola av min snälle vän Joakim för besväret.När jag var klar med mitt engelskaprov och inte visste vad jag skulle göra resten av lektionstiden som behövdes sittas av frågade jag min polare vad jag fick för att sticka spiken genom örsnibben. "En kola" var svaret. "Taget" blev sagt och piercingen blev gjord :) Numera nöjer jag mig med de kroppshål som jag har fått biologiskt och har lagt till en tatuering :D
"Tack Anders" är ett bra uttryck, det kan man använda ofta. Hade du två i näsan?! Somliga har sex, andra har två.. i näsan.
Tapio, du nöjer dig alltså med kroppshålen du har fått biologiskt och har därför tatuerat dig i ett? Hmm.. :)
Mina piercingerfarenheter är inte många till antalet, men även den sträcker sig likt Tapios historia till en spik. Jag fick faktist en hel del flashbacks när jag läse Tapios erfarenhet eftersom min spik satt också inne i bara typ en kvart eller så. För två somrar sen sommarjobbade jag på ett nybygge i Norra Sverige. Nåjo, min jobbkamrat Runar (gammal räv inom byggbranschen) lärde mig att använda företagets nyinskaffade spikbössa.
Spiken var på 4" tum om jag inte minns fel, och det slutade med att spiken penetrerade min fot fullständigt. Med facit i hand kan man säga att det var Runars fel att jag blev piercad, eftersom han hade lämnat spikbössan laddad och olåst på golvet.
PS. Min snälle vän Runar gav mig inte ens en Jolt-cola för att han hade penetrerat en av mina vitala lemmar. Jag fick dock sjukledigt resten av sommaren, så inte är jag alltför arg på honom. :)
PPS. Även min piercing var tung eftersom foten lämnade fast i en bräda som jag stod på.
Ofrivilligt piercad. Ha ha.
Motståndare?
Gran...du är lite lurig du.
Ja
Jo
Det tycker jag nog.
Eller?
>Motståndare?
Jag är motståndare mot ofrivilliga piercingar, t.ex. den som Runar uppvaktade mig med. Frivilliga piercingar hyser jag absolut inget agg mot, ifall det nu var det du menade.
Tänkte bara att det liksom blev ett trauma för dig:)
Skojade bara lite.
Den förlorade scientologvideon, det var av stort intresse som jag läste din skriftliga rekonstruktion av din traumatiska situation för två somrar sedan. Intresset avtog emellertid när jag läste att du pentetrerade din fot med en spik på fyra tum. Inte tusan ska man använda fyratumsspik i norra Sverige!
Trauma blev det allt. Jag slåss med mina inre demoner direkt jag ser en spikbössa på Clas Ohlson.
Gran: Helt rätt. Byggfirman jag jobbade för var ytterst inkompetent och hade fått det mesta om bakfoten.
Firman fick det om bakfoten, men du hade ju tyvärr oturen att få det rätt i foten.
Nej, tack gode gud för södra Sverige. Här nere använder vi skruv!
Om det kan vara till någon tröst så tycker jag inte alls att du var synonym med dina piercings. Tvärt om. Det tog jättelång tid innan jag insåg att du hade dom. Trots att dom satt mitt i nyllet, så att säga.
Du är nog samma Lena även utan. Men dom var fina!
Men Kajsa
Nu saknar jag ju dom igen.
Suck
Varför ska det alltid vara grönare på andra sidan?
Gud, Buddha, Kristina Lugn, och mitt inre jag svarar:
Jo för att du ska fortsätta sträva framåt, hoppar du över staketet så kommer du ramla och fastna.
Lena: Ja just det:)
Hoppas man över stålvajerstaketet kanske man blir ofrivilligt piercad igen.
Sant, desto större anledning.
Eller nåt:)
Lugn Lena. Jag hade fem hål (förutom de naturliga) i örat förr. Efter ditt inlägg testade jag om de var kvar. Det var inga problem att nu efter fem år köra igenom ett örhänge igen. Däremot är det värre med hålet efter piercingen i ögonbrynet, men med lite våld hade det nog gått att få dit en ring igen.