Jag kanske är en soldyrkare utan dess like eller bara en svensk som suktar efter solljus, vem vet?
Men i morse steg jag upp klockan sex för att kunna ta mig till gymmet, för att träna, för att sen i sin tur kunna ligga på stranden vid tio då både tv fyra vädret och smhi lovade sol.

Jag tror jag är lite galen:)

Men jag fick min soldos i alla fall.

På stranden läste jag min studentlitteratur om kajakpaddling och ledarskap, funderade på när jag ska ner till Halmstad nästa gång och lade upp en budget för att kunna klara mig på min lilla studentkassa. Hmm vet inte hur jag ska lyckas med cirka tvåtusen kronor till slutet av augusti. Jag lär ju märka det om inte annat.

Lämnade min fina solplats för en tjejkväll på stan.
Först bio (två och en halv timma med Carrie, Samantha, Miranda och Charlotte i New York) och jag var nog den enda i hela biosalongen som grät typ tio gånger.
Efter blev det en drink på ett ställe som låg lång ifrån den skala som Manhattan mäter efter. Mer av ett brunt ställe än ett med tingeltangel. Men vi låtsades och lyckades till och med att få beställa från bordet i stället för i baren. Även om bartendern tittade konstigt på oss.

Cyklade hem i solnedgången, rosa, lila, blå var himlen. Jag njöt, tills en bil körde förbi och en människa hängde ur sin bil genom fönstret och skrek på mig så jag höll på att ramla av cykeln.

Stolt över att jag ännu en gång bemästrade Björnebergsvägen på en cykel utan växlar, den är fem gånger längre än sjukhusbacken i Halmstad. Ska aldrig låta den äga mig:)
Efter dessa veckor lär backen upp till sjukhuset i Halmstad vara en barnlek.

Miniglädje: En fin dag helt enkelt.

/Lena