Den rundan jag morgonpromenerar tar cirka sjuttio minuter och när jag når halvvägs på den så befinner jag mig vid en ankdamm med olika stigar runt.

På grund av det grusiga, mysiga och raka underlaget så kan det tyckas lite egendomligt för de hundrastande pensionärerna då jag traskar tre varv runt denna pöl innan jag vänder om hem igen. Men jag försöker att inte bry mig så mycket för det drar ner slitaget på mina fotleder och skoskavet.

Så i måndags när jag gick mitt första varv mötte jag en pojke i fyra, femårsåldern. Han cyklade med sin storasyster och på hans styre dinglade en genomskinlig påse fylld med brödbitar. Han log brett.

-         Hej, sa han.

-         Hej, sa jag.

-         Hej, sa han igen lite högre och log ännu bredare.

-         Hej, sa jag och kunde verkligen inte undgå att skratta.

På det andra varvet runt ankdammen såg jag honom på håll vid vattnet och när han fick syn på mig såg jag hans leende och att han började gå emot mig.

-         Jag har bröd, sa han stolt och visade mig påsen.

-         Ska du mata fåglarna med det, frågade jag.

-         Mmm, vill du ha bröd till fåglarna, frågade han.

-         Nä, jag ska gå.

-         Vart ska du gå?

-         Jag går och går, jag gillar att gå. Och sen ska jag åka och bada förstås.

-         Aaa... det ska jag med. Han vände sig om och gick tillbaka mot vattnet.

På det tredje varvet mötte han mig igen, denna gång hade han bröd i hela munnen, tuggade frenetiskt samtidigt som han pekade på sin tröja.

-         Kolla vad fin, sa han och höll ut armarna för att vidga bröstkorgen så att jag kunde se bättre.

-         Ja, den glittrar lite, sa jag och nuddade lätt med fingrarna över t-shirten.

Helt plötsligt tog han att steg fram mot mig med utsträckta armar och gav mig en jättekram. Jag blev så förvånad.

-         Men oj... ehh tack.

Han log med smulor på hakan och glittrade med de brunaste ögonen. Jag skrattade och rufsade honom i håret.

-         Är det inte meningen att fåglarna ska ha det där brödet, frågade jag.

-         Jo, men det är så gott, svarade han.

Helt enkelt en fin liten unge som gav mig en kram och gjorde hela min dag.
Eller ja, visade mig det vackra i världen. En helt vanlig måndag, fast exceptionellt stort i sin enkelhet:)

Minikärlek: Kramar

/Lena