Som sagt, bloggen rymde för några dagar. Men nu är den här igen, eller jag menar - nu är jag här igen.

Och det är en evig tur att jag faktiskt är här kan jag säga.

Det har hänt en del. Jag har hunnit softa runt i Malmö, flickigt, fikigt, vinigt, dansigt, soligt, havsigt, öresundsbroigt, turning torsigt och andra iggiga saker.

Kom tillbaka i fredags kväll, skyndade mig att äta för jag skulle iväg på fest.

Det var då det hände.

Jag satte en matbit i halsen.

Jag höll på att dö.

Eller ja i tjugofem sekunder i alla fall

Det var inte tillräckligt länge för att kunna se mitt underbara liv passera i revy som alla säger.

Det var inte heller tillräckligt länge för att se ljuset i tunneln som alla talar om.

Inte heller tillräckligt för att se exempelvis mina mor och farföräldrar med öppna armar, som för att visa mig vägen.

Men det var tillräckligt för att hjärtat skulle hamra hårt i otakt.

Tillräckligt för att skaka och kallsvettas.

Tillräckligt för att sluta andas och lyssna till hur tyst det blev. (Har inte tänkt på det förut, att ens andetag låter)

Under dessa tjugofem sekunder var det enda jag tänkte detta:

Jaha, det är nu det händer, det är nu du dör. Jaha vad sjukt och ensam är du också. Kunde det vara mer patetiskt än att behöva dö av en matbit? Harkla upp? Svälja ner?

Jag reste mig snabbt från stolen, som flög i golvet och rusade omotiverat till köksbänken, stirrade in i väggen och läste mild vanilj på teförpackningen. (Varför?)

Stilla

Stilla

Reflex, svalde ner och matbiten gled stilla långsamt ner.

Darrade.

Kastade resten av maten.

Och gick på fest.

För hemma kunde jag inte sitta och invänta döden så att säga. Ut och lev även om du är trött, tänkte jag;)

Lena lever.

Ja tråkigt blir det aldrig här i alla fall.

Miniuppmaning: Är du stressad, ät flytande födoämnen, typ fil. Annars, tugga väl - man kan ju faktiskt dö ju.

/Lena