Nummer ett är början på allt!
Nu är jag här. Förgrymmat förkyld, men dock här.
Nu är jag ingen nolla längre. Nu har jag ett värde. I relation till allt så är jag... tja man kan säga, allt!
Den runda ringen är upplöst och jag är ett streck. Nu är allting tyst.
Helt tom i skallen är jag, vadderad hjärna och det känns som jag surfar febertoppen.
Ber om ursäkt för att jag uteblev igår från bloggen men jag hade alldeles för mycket att göra.
Det är inte direkt en picninc att vara nolla.
I fredags hade vi byggkväll (eller snarare alla andra, eftersom jag gick hem och kurerade min förkylning), där vi letade material och spikade ihop en flotte och en lådbil till lördagens tävlingar.
Så på lördagen var det dags att träffas klockan 8 i Picassoparken, alla var nog där utom jag som snoozade med mobilen i näven. Dök dock upp vid halv tio för att dokumentera, fota med huvudvärkstabletter strömmande runt i hela kroppen.
Vi körde lådbilsrally och paddlade flotte över Nissan, flotten var mycket stabil men vi utsattes för sabotage av ett visst program, nämner inga namn, ni vet vilka ni är:)
På eftermiddagen var det dags för oss nollor att dubbas till ettor i kapsylparken. Vi fick gå ner på knä, insupa de härliga heliga orden av en viss hand och sedan kasta våra smutsiga sunkiga beiga tröjor. Därefter var det 2ornas tur att låta sina docksvall falla till marken och solglasögon togs av. Och därunder dolde det sig söta, fina, helt vanliga människor. Tänka sig. Är fortfarande i chocktillstånd
Sen var det bara att ge sig hem för att göra sig i ordning för finsittningen. Duscha, halvt om halvt nästan strypa sig själv med en nyinköpt locktång, sy in klänningen som bara ville hasa ner, plåstra hela fötterna med compeed, fila fötterna (för det kan ju hända att man får bort en millimeter hud och kan då trycka ner fötterna i ett par nya pumps) och kladda nagellack. Jag laddade väskan med plåster, mjuka nässdukar, nässpray, värktabletter, mjuka extraskor och givetvis annat tjejtrams.
Klappetitapp och trippididooo sprang jag till bussen och mummel mummel det gjorde redan ont i fötterna. Men skam den som ger sig. (Vid tio hade jag redan bytt till de mjuka skorna)
I dörren till kåren fick vi bubbel och där stod tre människor med hälsande händer och det tog en millisekund och en barsk röst innan jag förstod att det var Generalen, Straffmästaren och Serganten som stod där uppklädda och avmaskerade. Helt otroligt hur psykologiskt "messed up" man kan bli av 10 dagars nollning.
Mycket trevligt hade vi, go mat, bubbel i alla former, dans, prat och mingel, svårt var det bara att finna kompisarna nu när vi slängt våra beiga tröjor.
Vill passa på att tacka Mamma och Pappa av TBI som tagit väl hand om oss förvirrade nollor och alla andra overallmänniskor som fått oss, glada, sura, ettriga och taggade. Allt för att öka gruppkänslan. Tack för 10 ösiga dagar.
Minifilosofi: Små trollfötter tycker inte om smala pumps
/ Lena
Nu är jag ingen nolla längre. Nu har jag ett värde. I relation till allt så är jag... tja man kan säga, allt!
Den runda ringen är upplöst och jag är ett streck. Nu är allting tyst.
Helt tom i skallen är jag, vadderad hjärna och det känns som jag surfar febertoppen.
Ber om ursäkt för att jag uteblev igår från bloggen men jag hade alldeles för mycket att göra.
Det är inte direkt en picninc att vara nolla.
I fredags hade vi byggkväll (eller snarare alla andra, eftersom jag gick hem och kurerade min förkylning), där vi letade material och spikade ihop en flotte och en lådbil till lördagens tävlingar.
Så på lördagen var det dags att träffas klockan 8 i Picassoparken, alla var nog där utom jag som snoozade med mobilen i näven. Dök dock upp vid halv tio för att dokumentera, fota med huvudvärkstabletter strömmande runt i hela kroppen.
Vi körde lådbilsrally och paddlade flotte över Nissan, flotten var mycket stabil men vi utsattes för sabotage av ett visst program, nämner inga namn, ni vet vilka ni är:)
På eftermiddagen var det dags för oss nollor att dubbas till ettor i kapsylparken. Vi fick gå ner på knä, insupa de härliga heliga orden av en viss hand och sedan kasta våra smutsiga sunkiga beiga tröjor. Därefter var det 2ornas tur att låta sina docksvall falla till marken och solglasögon togs av. Och därunder dolde det sig söta, fina, helt vanliga människor. Tänka sig. Är fortfarande i chocktillstånd
Sen var det bara att ge sig hem för att göra sig i ordning för finsittningen. Duscha, halvt om halvt nästan strypa sig själv med en nyinköpt locktång, sy in klänningen som bara ville hasa ner, plåstra hela fötterna med compeed, fila fötterna (för det kan ju hända att man får bort en millimeter hud och kan då trycka ner fötterna i ett par nya pumps) och kladda nagellack. Jag laddade väskan med plåster, mjuka nässdukar, nässpray, värktabletter, mjuka extraskor och givetvis annat tjejtrams.
Klappetitapp och trippididooo sprang jag till bussen och mummel mummel det gjorde redan ont i fötterna. Men skam den som ger sig. (Vid tio hade jag redan bytt till de mjuka skorna)
I dörren till kåren fick vi bubbel och där stod tre människor med hälsande händer och det tog en millisekund och en barsk röst innan jag förstod att det var Generalen, Straffmästaren och Serganten som stod där uppklädda och avmaskerade. Helt otroligt hur psykologiskt "messed up" man kan bli av 10 dagars nollning.
Mycket trevligt hade vi, go mat, bubbel i alla former, dans, prat och mingel, svårt var det bara att finna kompisarna nu när vi slängt våra beiga tröjor.
Vill passa på att tacka Mamma och Pappa av TBI som tagit väl hand om oss förvirrade nollor och alla andra overallmänniskor som fått oss, glada, sura, ettriga och taggade. Allt för att öka gruppkänslan. Tack för 10 ösiga dagar.
Minifilosofi: Små trollfötter tycker inte om smala pumps
/ Lena
Kommentarer
Postat av: Elak
Ohh yeah, klarade mig från alla foton ;)
Postat av: Lena
Jasså du Elak....kanske har jag dem dock på kameran, allt ligger på min dator...kanske gjorde du dig inte så bra på bild så att du valdes ut...Mooooho ha ha ha ha
Nu var jag elak. Tihi;)
Trackback