Klockan är över midnatt och jag är rätt pigg.
Vaknade sent i morse, åt frukost vid lunch och fikade vid middagstid.

I dag har jag fyndat på Netto. Helt sjukt vad roliga och till och med användbara saker man kan hitta där.
Eftersom jag ska på kajakkurs på måndag så behövde jag vattentäta påsar att packa i och sicken tur, det hade de på Netto.

Jag hittade dessutom neopreneskor, vilket betyder att jag kommer att skutta omkring i typ våtdräktsskor med gummisula för att slippa skära mina fötter på vassa stenar och förhindra snubbliga olyckor. Införskaffade dessutom en keps för att skydda mig i det eventuella solskenet och ett par solglasögon a la fluga. Studentkassan blev inte så tunn som jag förväntat.

Gött, rätt redo för att plaska i Östersjön då!

Jag älskar Internet, att kunna lyssna på repriser av sitt favoritradioprogram är det bästa. Jag lyssnar nu:)

Jag borde packa.

Jag borde kolla en biljett till Halmstad.

Jag borde tvätta.

Jag borde hitta en blomstervakt.

Jag borde framför allt läsa två böcker som ingår som kurslitteratur till kajakkursen.

Jag borde verkligen ha läst dem i stället för att titta på en tecknad film som handlade om surfande pingviner.

Jag tycker att det är coolt att det är hanarna som ruvar på de små pingvinäggen medan honorna far ut till havs för att äta fisk. Sen när de kommer tillbaka till land spyr de upp maten till ungen som då är kläckt.

Det var gott att äta fiberrikt bröd idag. Baguetter kan jag faktiskt leva utan även om de är goda.

Och jag höll på att dö på spinningen idag. Lika lycklig är jag för det, men kände att kondition verkligen är en färskvara.

Jag undrar när solen kommer och jag undrar när csn betalar ut pengar för sommarkurser. Om vi säger så här, jag fick köpa den billigaste tesorten och chokladen fick utebli (vilket är en smärre katastrof i Lenas värld)

Legat på stranden.

Blivit brunare.

Simmat runt en boj tre gånger.

Ätit en mozarellabaguette, en väldigt god sådan.

Smakat på en mandelcroissant, smakade som toscakaka.

Smakat på en chokladcrepe, smakade som en obakad degig pannkaka.

Mer croissanter, mindre av crepes lär det bli.

Mycket mat helt enkelt.

På sandstranden och över kullerstenarna/resturangborden har det diskuterats "lika lön för alla", dyr mat i Frankrike, män som kan dansa, vackra klädesplagg som Lena bara måste köpa Nirvana vs återfödas i samsara och "vad gör vi om tio år"

Lika lön för alla är en fråga som är svår att svara på för det finns så många... men.

En Magnumglass kostar nästan 30 kronor.

En cocacola kostar 35 kronor (25ml)

En pizza kostar 80-120 kronor (även på bakgatona med vy in i en stenmur)

Män som kan dansa är coolt.

Ett par vackra baggy byxor ska inhandlas i morgon klockan tio då affären öppnar.

Lena gillar utmaningen att återfödas och är rädd för att upplösa sitt eget jag i världsalltet.

Om tio år gör jag antagligen samma sak som nu. Reser runt, njuter, andas långsamt, tänker, är jag, men med den lilla avstickaren att jag är färdigutbildad och jobbar med det jag vill. (Och kanske, kanske äger jag ett falurött torp någonstans)

Två dagar sommarlov till i solen, värmen, medelhavet och i le happiness.

Två dagar till utan regn och strollande runt i flip flops, för det har jag hört att det finns gott om hemma. Regn alltså.

28 grader vs 14... som jag sa. Le happiness!

Miniönskan: Sommarvärme i Sverige när jag kommer hem.

/Lena

Glad midosmmar på dig vännen, även om det regnar... så löd messet som jag fick av en kompis i går eftermidag när jag saltig, sandig, solbränd traskade på kullerstensgatorna i Antibes.

Och jag skrattade.

Moooha ha ha ha! (avgrundsskratt)

För jag tror att detta är min första midsommar på många år som jag inte har flutit bort i ett tält på liggunderlag och luftmadrasser - i Halmstad, i Varberg, på Öland, i Småland och så vidare.

Eller sovit sittandes i en knölig obekväm bil med blixtspektakel på himlen ovanför.

I och för sig så har jag firat midsommar en gång i Australien, byggde en midsommarstång av diverse exotiska växter som fanns att finna i djungeln. Det funkade.

Även om en av mina vänner släpade med sig sill så bojkottade vi andra detta. På stranden i solnedgången, i värme åts spröda baguetter fyllda med diverse godsaker och sköljdes ner med rött plastflaskevin. På franskt vis som vi sa, eller ja, mer vad vi tyckte var franskt i alla fall.

Just nu är jag befriad från att hacka lök til middagen. Fint att ha en ursäkt... oj vad jag bloggar duktigt.

Vi ska snart ta tåget in til Nice. För tydligen är det musikfestival över hela Frankrike i kväll vilket betyder att gatorna, barerna fylls av musik.

Franska språket är otroligt underhållande när man inte förstår det.
Bara detta att man kan sätta ordet Le framför allting så blir allting genast så mycket roligare och franskare:)

Vi gick upp le early och gick till le beach för att få lite le sun och i går kväll trampade Richaaaard i le dog poop.

Väldigt underhållande som sagt!

Näpp dags att engagera sig i maten, som i att hjälpa till att äta den.

Sen lär det bli mer le sun  at le beach resten av le semester.

Lena is le happy.

Minilycka: Chokladcroissanter

/Lena

Den rundan jag morgonpromenerar tar cirka sjuttio minuter och när jag når halvvägs på den så befinner jag mig vid en ankdamm med olika stigar runt.

På grund av det grusiga, mysiga och raka underlaget så kan det tyckas lite egendomligt för de hundrastande pensionärerna då jag traskar tre varv runt denna pöl innan jag vänder om hem igen. Men jag försöker att inte bry mig så mycket för det drar ner slitaget på mina fotleder och skoskavet.

Så i måndags när jag gick mitt första varv mötte jag en pojke i fyra, femårsåldern. Han cyklade med sin storasyster och på hans styre dinglade en genomskinlig påse fylld med brödbitar. Han log brett.

-         Hej, sa han.

-         Hej, sa jag.

-         Hej, sa han igen lite högre och log ännu bredare.

-         Hej, sa jag och kunde verkligen inte undgå att skratta.

På det andra varvet runt ankdammen såg jag honom på håll vid vattnet och när han fick syn på mig såg jag hans leende och att han började gå emot mig.

-         Jag har bröd, sa han stolt och visade mig påsen.

-         Ska du mata fåglarna med det, frågade jag.

-         Mmm, vill du ha bröd till fåglarna, frågade han.

-         Nä, jag ska gå.

-         Vart ska du gå?

-         Jag går och går, jag gillar att gå. Och sen ska jag åka och bada förstås.

-         Aaa... det ska jag med. Han vände sig om och gick tillbaka mot vattnet.

På det tredje varvet mötte han mig igen, denna gång hade han bröd i hela munnen, tuggade frenetiskt samtidigt som han pekade på sin tröja.

-         Kolla vad fin, sa han och höll ut armarna för att vidga bröstkorgen så att jag kunde se bättre.

-         Ja, den glittrar lite, sa jag och nuddade lätt med fingrarna över t-shirten.

Helt plötsligt tog han att steg fram mot mig med utsträckta armar och gav mig en jättekram. Jag blev så förvånad.

-         Men oj... ehh tack.

Han log med smulor på hakan och glittrade med de brunaste ögonen. Jag skrattade och rufsade honom i håret.

-         Är det inte meningen att fåglarna ska ha det där brödet, frågade jag.

-         Jo, men det är så gott, svarade han.

Helt enkelt en fin liten unge som gav mig en kram och gjorde hela min dag.
Eller ja, visade mig det vackra i världen. En helt vanlig måndag, fast exceptionellt stort i sin enkelhet:)

Minikärlek: Kramar

/Lena

Som sagt, bloggen rymde för några dagar. Men nu är den här igen, eller jag menar - nu är jag här igen.

Och det är en evig tur att jag faktiskt är här kan jag säga.

Det har hänt en del. Jag har hunnit softa runt i Malmö, flickigt, fikigt, vinigt, dansigt, soligt, havsigt, öresundsbroigt, turning torsigt och andra iggiga saker.

Kom tillbaka i fredags kväll, skyndade mig att äta för jag skulle iväg på fest.

Det var då det hände.

Jag satte en matbit i halsen.

Jag höll på att dö.

Eller ja i tjugofem sekunder i alla fall

Det var inte tillräckligt länge för att kunna se mitt underbara liv passera i revy som alla säger.

Det var inte heller tillräckligt länge för att se ljuset i tunneln som alla talar om.

Inte heller tillräckligt för att se exempelvis mina mor och farföräldrar med öppna armar, som för att visa mig vägen.

Men det var tillräckligt för att hjärtat skulle hamra hårt i otakt.

Tillräckligt för att skaka och kallsvettas.

Tillräckligt för att sluta andas och lyssna till hur tyst det blev. (Har inte tänkt på det förut, att ens andetag låter)

Under dessa tjugofem sekunder var det enda jag tänkte detta:

Jaha, det är nu det händer, det är nu du dör. Jaha vad sjukt och ensam är du också. Kunde det vara mer patetiskt än att behöva dö av en matbit? Harkla upp? Svälja ner?

Jag reste mig snabbt från stolen, som flög i golvet och rusade omotiverat till köksbänken, stirrade in i väggen och läste mild vanilj på teförpackningen. (Varför?)

Stilla

Stilla

Reflex, svalde ner och matbiten gled stilla långsamt ner.

Darrade.

Kastade resten av maten.

Och gick på fest.

Lena lever.

Ja tråkigt blir det aldrig här i alla fall.

Miniuppmaning: Är du stressad, ät flytande födoämnen, typ fil. Annars, tugga väl - man kan ju faktiskt dö ju.

/Lena

Håller på att packa för min tripp till Malmö. Bussen går om två timmar, bäst att rappa på.

En av mina vänner tar examen i Lund, så jag ska dit för att fira och givetvis droppar jag förbi ytterligare fina vänner i Malmö.

Jag fullkomligt älskar onsdagar!

Onsdagar är den dagen jag får mest gjort på grund av att jag lyckas ta mig upp klockan sex för att gå på spinning.

Klockan åtta speedade jag igenom Ica Maxi i jakt på billig veggomat.

Halv nio var jag på högskolan och fyllde i min kära lilla lönelapp som känns behövlig i junitider.

Klockan nio var jag hos sjukgymnasten.

Kvart över elva satt jag på Västra stranden redo för sol och bad.

Riktigt schysst att hinna så mycket innan de flesta inte ens har vaknat.

I dag har jag tänkt på äldre människor och hur otrevliga de tycks vara (i alla fall mot mig).
Under många blogginlägg så har jag tänkt skriva detta men tyckt att det kanske skulle låta för negativt.
Men nu har jag samlat på mig tre episoder.

För några veckor sen cyklade jag från Ica Maxi och mötte en äldre man på cykel. Han skrek jävla idiot, det är högertrafik här fattar du väl! Trots att han var den som mötte mig på min högersida - för han körde om en gammal kvinna som gick på fel sida. Vad skulle jag gjort? Svängt in i staketet?

Ännu längre tillbaka, någon månad sen kanske, hade jag bråttom in på vårdcentralen och såg inte den gamla mannen med käpp som kom ut från hissen bakom mig. Jag kastade upp dörren och slank in till kassan.
Efter mig hör jag ljudet av en automatisk dörröppnare och orden, jävla kossa!

Jag fattade verkligen inte att det var sant, jag hade ju inte sett honom. Kände mig ledsen och kränkt.

Idag var jag på Hemköp och handlade. Gick bakom en gammal man som behagade snyta sig på det sättet som vissa människor gör när det inte finns något papper. Alltså ena fingret mot ena näsborren och blås ut... läs, han gjorde de inne i butiken!!!

Jag sa: fy vad äckligt!

Men det kanske var tur att han inte hörde mig.

Jag vet inte vad jag ska säga, skriva eller tänka. Jag undrar egentligen varför människor är så arga.
Okej att pensionen är krass men det är studentpengarna också.

Så där ja, luftat lite.

Minilycka: Lillsemester i Malmö

/Lena

Det började med en hoppspindel.
Ja en sådan där spindel som hoppar om man kommer den för nära. Jag vaknade i morse efter att jag försovit mig till dagens alla aktiviteter och skulle stänga fönstret, där satt den fulingen.
Jag försökte putta ut den med en papperslapp, men så klart så skuttar den in, rakt på pappret och ner i min säng.

Jag skrek. Hoppande spindlar är mer opålitliga än vanliga spindlar. Just nu är jag inte sugen på att krypa ner i sängen, om man säger så.

Den hade minsann håriga ben.

Sen var det sjukgymnasten.

Efter fyra månaders stretching så behagar min sjukgymnast informera mig om att jag stretchar fel, fast jag vet att det är han som har visat mig fel. Han har till och med hjälpt mig i omgångar med just den stretchen, han har gång på gång visat hur jag ska göra den rätt.

Och idag så säger han:

Den där stretchen gör vi inte här, du gör fel! Du ska ha bandet under hälen och inte under tårna.

Wohooo, så kan det gå när man har en sjukgymnast som knappt hälsar på en när man kommer, än mindre pratar med en eller visar hur man ska göra.

Stressade hem för jag skulle möta Elin på stranden. I all hast tappade jag ut den enorma flaskan med rapsolja som jag köpt av ekonomiska skäl. Kladd över hela golvet, inne i skafferiet och på väggen. Mmm så glansigt det blev. Rätt svårt att torka upp olja kan jag säga.

Slog blocklåset till cykeln rakt på skenbenet. Ont.

På Statoil ville jag springa in och köpa en pepsi max som kall förfriskning till beachen. Fanns det pepsi max?
Nix, och för det som känner mig vet att detta är en smärre katastrof:) För det går verkligen inte med annan cola light-läsk. Endast i nödfall.

Jag visste dessutom att ta med sig choklad inte var en hit i värmen, men jag gjorde det ändå (för jag kände för att tröstäta)

Det slutade med att jag och Elin slevade i oss rinning mörk chokladsörja med sked.

Brände mig också.

Som sagt det började med en hoppspindel. Och slutade med att jag nu ligger strandad i soffan med rosa hud i en trettiogradig varm vindsvåning.

Så där ja, nu har jag fått skriva av mig.

Dagen blev ändå skön, varm och mysig med trevligt sällskap i solen på Västra stranden

Man brukar säga att olyckor kommer om tre, men jag vet inte.

Minivärmeslag: Andas ytligt för att undvika svallningar.

/Lena