Jag är trött på grupparbeten.

Man lär sig att samarbeta, man lär sig att kompromissa, man lär sig att bli överkörd och man lär sig att sitta och stirra in i väggen och inte komma någon vart.

Största möjliga ansträngning för minsta möjliga vinning,

Det tar sådan tid att vara fem stycken individer som dividerar om hur punkter ska sitta, kommatecken, särskrivningar. Lite tokig blir man av att vara olika.

Tre gruppmedlemmar vore optimalt. Då kan man fortfarande rösta i demokratins namn.
Då är man tillräckligt många för att dela upp arbetet och tillräckligt få för att minska riskerna för flams, trams och bråk.

Kan inte släppa det jag skrev om i förrgår.

I dokumentären om skönhetsideal/skönhetsoperationer i Kina så intervjuades de kvinnor som fanns kvar som är av generationen med lindade fötter (förr lindade man flickors fötter så att de blev som stumpar, detta ansågs vackert och nödvändigt för giftermål)

Kvinnorna berättade om hur smärtsamt det hade varit att manipulera kroppen. Men att detta hade varit nödvändigt för att kunna bli bortgift.

De diskuterade också dagens kinesiska kvinnor som förlängde benen i en smärtsam process för att bli mer attraktiva. De fann det underligt och onödigt.

Kvinnorna med lindade fötter kunde falla för ett skönhetsideal som existerade när de växte upp men kunde inte se sambandet med kvinnorna i Kina av idag.

Detta förde mig tillbaka till chai-drickande på en sned träbänk i Dwarka i västra Indien år 2000

På en röddammig gata med en kossa bakom ryggen satt jag och drack chai tillsammans med några män som såg ut att komma från ett speciellt stamfolk.

De var klädda helt i vitt. Vita alladinbyxor, vita långa skjortor och vita turbaner.

Men det som fångade ögat var inte detta.
Utan det var de stora guldiga bjällror formade som svampar som stack ut ur öronen på dem.
De var piercade rakt igenom brosket, två gnistrande svampbjällror...

Jag minns att männen pekade och skrattade åt min piercning i läppen och häpnade över den jag hade i tungan.

Jag minns också tystnaden som uppstod när jag skrattade och pekade på deras konstiga öron.

Och det bästa av allt.
Är att jag fortfarande minns hur det lilla ögonblicket kändes, innan vi började skratta tillsammans.

Att vi var konstiga, fast lika på ett olikt sätt.

Olikhet är rätt häftigt ändå.

Minitanke: Jag vill ha fler sådana ögonblick.

/Lena

Är lite smått förkrossad.

Tror jag har början till något som kan utvecklas till benhinneinflammation och känner mig omotiverad av tanken att inte få skutta runt som jag vanligtvis gör.

Snyft, morr och grrr.

Kan lika gärna gå i ide.

Så tittade jag ikväll på en dokumentär som handlade om kvinnor i Kina och deras strävan efter skönhet.

Skönhetstävlingar har varit bannade av kommunist-Kina ända fram tills nu.

En tävling tillåts nu och den uppmuntrar skönhetsoperationer.

Regeln för att vara med i tävlingen som gällde var:

Ett certifikat som sade att du hade gjort skönhetsoperationer. Ju fler desto bättre.

Och till vinnaren av förra årets skönhetsoperationstävling stod en fet man med utstående tänder i arméoutfit och sade:

Kvinnlig skönhet är en sällsynthet. Den bör uppmuntras.

Som sagt ni som läser lite av mina bloggar kanske inser att när detta yttrades så tuggade jag redan på soffkudden och svor ramsor till en döv fyrkant.

Det värsta var att på de flesta ansökningsblanketterna till arbeten som exempelvis guide eller ingenjör så sattes längd ut som kriterie. Längd?

Vilket har resulterat i en epidemi av unga flickor som förlänger benen i Kina.

Västerländsk skönhet är det som är målet.

Ett snitt vid mongolvecket som det visst heter med lokalbedövning av en före detta tandläkare, så hade flickorna ovala ögon istället för smala.

De fyllde ut ansiktet med fluff för att få en ovalare, mer europeisk ansiktsform.

Och de gick igenom smärtsamma operationer för att förlänga benen.
Sängliggandes i ungefär ett år, för att långsamt dras ut tio centimeter på längden.

Och här sitter jag med många centimeter under det normala. Det bränner under huden vid skenbenet och jag vill inget annat än att röra på mig. Sjuk värld.

Också tänker jag så här.

Attraktiv kvinna möter attraktiv man på krogen. De blir tillsammans.

De är så snygga tillsammans att man får ont i ögonen.

Attraktiv kvinna blir med barn med attraktiv man, de gifter sig och bygger bo.

Allt är frid och fröjd.

Tills barnet ramlar ut och attraktiv kvinna och attraktiv man undrar vems det är?

Who´s that ugly kid?

Vem är det som har något att berätta?

Inget ont mot någon som fixat av diverse skäl, men ni förstår vad jag menar.

Det kan möjligen förvirra och saker kanske blir komplicerade?

Vi kanske bli som två arter som för krig mot varandra som i alla science fictionserier?

Minifilosofi: 1. Korta ben sinkar farten. Men jag har inte bråttom 2. Varje flicka borde ha en egen Pippi Långstrump.

/Lena

Sitter med lite brus i huvudet.

Äter pepparkakor med ost på, sköljer ner med läskeblask.

Faktiskt väldigt gott.

Tänker på närhet och avstånd man ska hålla till människor.

Den personliga sfären. Hur nära kan man vara?

Gymmet är intressant på det sättet. Jag kan nästan inte hålla mig för skratt ibland.

Förstår inte människor att det är konstigt att står precis nära och flåsa?
Stå helt nära och svettas? Stå för nära helt enkelt. 

När det finns ungefär 40kvm att stå på runt om mig.

Gjorde armhävningar på stretchmattan i fredags. Stretchmattan består av 12 skumgummiplattor som vardera är ungefär 1 gånger 1 meter.

De är pusslade som en stor fyrkant.

Jag tar upp en och halv skumgummiruta med min kropp.

Alltså finns det 10, 5 rutor kvar att stå på.  

En tjej kom och skulle stretcha. Hon pustade och stönade som en hel workout, först ställde hon sig i ruta 3.
Alltså hade vi en ruta emellan oss.

Och jag kände att hon tittade på mig medan jag krånglade i något som var en smal armhävning/yogaövning, inte graciösast på jorden direkt.

Jag tänkte, måste du stå så nära, jag håller faktiskt på här.

När mina armar skakade och triceps brände så märkte jag att hon plötsligt ställt sig i ruta 2.
Jag hörde hennes andetag och att hennes mage kurra. Så nära var hon.

Vad ska man tänka då? Hon stod verkligen och synade mitt krånglande.

Kände hon inte att det blev pinsamt? Vart var den lilla detektorn som säger.

Beep beep, för nära, för nära!

Sen tänker jag på vänner.

Särskilt en liten fin.

Hur nära jag skulle vilja vara henne just nu för att kunna krama och finnas till när läskiga saker händer henne.

Att närhet är det bästa, att i detta läge finns det inga gränser.

Min personliga sfär är uppluckrad.

Så stod man återigen ensam på Mårtensson i går och dansade med sig själv.

Lite smått patetiskt, men gillar man att dansa så gör man det.

Nästa gång blir det koppel eller fotboja på kompisarna. Har inte bestämt mig än.

Så tänker jag på närhet igen.

Att när man stod där ensam och dansade i mörkret så önskade man att det inte fanns några närhetsgränser.
Att det inte fanns några personliga sfärer.

Att människor inte höjde på ögonbrynen bara för att en blond brud dansade ensam.

Eller kanske om hon dansade med dig.
Är det så konstigt?

Minifilosofi: Beep beep. För nära beror helt på omständigheterna, tråkigt nog.

/Lena

"VARNA ALLA DU KÄNNER!!!!!!

Om du får ett mail från Powerpoint presentation 'Welcome to the matrix
pps..' så ska du ABSOLUT INTE öppna
det!
Det visas en bild i ca 10 sek. och sen kommer en text 'You´re hard drive is over' och sen är allt för sent; alla adresser, allt sparat har suddats ut.
Det är ett helt nytt virus som är programmerat av en franskpirat som kallar sig Nwin2.

KOPIERA DETTA TILL ERA KOMPISAR! DET ÄR ENORMT VIKTIGT !!
Sänd detta till ALLA dina kontakter!"

Alltså... Om man får ett sånt där virusmail, med en sådan bifogad fil, och väljer att öppna den... Då tycker jag att man förtjänar virus.
Det är enkel it-darwinism. Förstår man inte bättre, ska man kanske inte ha dator.
Då kanske man är bättre lämpad för skrivmaskin och miniräknare.

Och vaddå "You're hard drive is over"?
Du är hård köra är över?
Du är hårddisk är över?

Dessutom är powerpointpresentation ett ord.

Att varna för sådana här virus är som att skicka ut varningsmail typ:

Varna alla du känner!
Om du rakar av dig håret, tatuerar in hakkors i ansiktet, och ger dig sig ut i Rinkeby en lördagkväll och ropar "Sieg Heil" och diverse förolämpningar till din omgivning - då finns risken att du hamnar i trubbel! Det kan komma en mörk man och säga typ "Du är hård köra är över!".

eller

Skicka vidare detta till alla dina vänner!
Om du åker som sexturist till Bangkok och ämnar spendera all din tid i Red Light District (Patpong). Använd då kondom! Rykten gör gällande att en del glädjeflickor dras med könssjukdomar! De kan ge dig virus! Du vill inte höra någon säga "You're hard! Drive is over...".

Ni fattar poängen. Är man oförsiktig nog att göra dumma saker kanske man förtjänar att lära sig en läxa.

Annars då?

Min älskade gamle studiekamrat Christer var på kortvisit i lördags. Gamle Christer har förändrats. Och inte förändrats. Han har numera fast förhållande och jobb, och pengar. Det är annorlunda. Men det är ändå min gamle Christer. Han skulle till optikern och fixa nya glasögon. Bara det att han inte hade beställt tid. Tänkte att det är väl bara att glida in, be om en synundersökning och fixa biffen.
Riktigt så går det ju inte till. Han fick snällt boka en tid till nästa vecka...

Sedan bjöd han en utfattig på lunch, den gode Christer. På Joss. Jag beställde det billigatse de hade, i ödmjukhet; Fläskfilépastan för 89 kr. Servitrisen måste dock ha missuppfattat då hon kom in med en rejäl bit stekt fläskfilé med god sås och massa pommes frites. Det gjorde mig ingenting. Jag får väl igen det när det är dags att bjuda tillbaka...

Men... Vad händer egentligen med alla gamla studiehjältar? Mats, sambo! Mackan, pappa (så sent som i lördags)! Christer, ja, tjej och jobb! Martin, jobb och tjej!  Det är inte klokt vad alla blir vuxna.

Tja... Hmm... Nä...Jag ska nu försöka ägna natten åt att skriva ett arbete om karriärsövergångar. Det ska egentligen vara klart på torsdag, men jag vill ägna min onsdag helhjärtat åt att inte göra något alls av värde. Vilket ju kan tyckas lite paradoxalt då det är det jag värderar allra mest...

Hur som helst, Christian sitter med mig här i datasalen, och det känns bra.

Ses.

/Björn

Novembermörkt och jag tänker.

Sensation. Verkligen.

Tänker på alla röster som gör reklamfilmerna på teven.

Kvinnorna som gör reklamerna har mjuka Carola-röster fast utan smör och utan pingstvänstouch.

Männen har oftast raspiga Horatioröster men utan CSI och mordscener.

Jag undrar hur man får ett sådant jobb. Ett röstjobb?

Jag undrar hur de ser ut. Kan de ha varit modeller, fast de var för korta så de blev ansiktsmodeller fast det inte passade för det, så de blev röstmodeller? Finns det en hierarki?

Måste man ha en särskilt dialekt?  

Skulle någon vilja köpa mina rullande R (gurgel från halsen) som jag villigt gömmer och som bara kommer fram när jag talar med mamma?

Kanske kan jag göra reklam för något lagom lantligt, ropa på kossor kan väl inte vara så svårt?

KosseRrrra, kosseRrrra!

I helgen har jag argumenterat emot, eller jag menar, varit verbalt aggressiv.

Kanske mot någon som inte förtjänade det. Sorry.

Tips för att undvika verbalt krig med Lena är:

1. Säg inte - Fan vad du äter mycket. Detta uttalande väcker min reptilhjärna (vilket betyder att jag säger en massa saker i ren aggression utan struktur) och jag vässar klorna.
2. Bjud mig inte till fest om du i förväg vet att tapeterna i själva verket är nakna kvinnor i viga positioner - fejkade bilder som jävlas med oss tjejer som försöker leva i verkligheten.   

Jag behöver inte säga mer än att vissa dagar står man ut, andra dagar gör man det inte.

Vissa dagar kan man ta skämten, till och med skratta åt dem. Men egentligen undrar jag hur det påverkar mig omedvetet?

Och visst jag brukar få ångra sådana här utbrott. Men i längden så hade ju inte jag varit jag om jag inte var lite jobbig och hysterisk ibland. Om ingen annan reagerar så kan jag garantera att jag gör det. 

Jag är trots allt verklig.

/Lena

Jag har bestämt mig för att bli den nya Saida.

Ni vet hon som spådde framtiden och hittade borttappade föremål åt vanliga människor i en veckotidning för många år sen.

Undra vad som hände med henne egentligen?

Nåväl. I två dagar har jag varit låg för att mitt tentaresultat i anatomin visade sig vara något annat än det jag ville att det skulle vara.

Där av mitt tomma sinnestillstånd som kulminerade i går kväll när jag messade till Björn och berättade om min "lack of inspiration". Tack hero Björn för att du räddade mig.

Så här är det med mig.

Finns det VG så vill jag ha VG och då pluggar jag för VG .

Så när mina ögon i onsdags flimrade över födelsedatumen och jag insåg att det inte var ett VG fastän det hade känts som ett VG när jag skrev tentan så blev jag lite smått förkrossad.

Onsdag natt:

Jag drömde att jag fick se tentan och att min lärare hade räknat fel på poängen och jag fick VG ändå till slut.

Jag vaknade lycklig, men det förbyttes snabbt till mummel och diverse fula ord.

Torsdag natt:

Jag drömde att jag fick se tentan och att min lärare hade räknat fel på poängen och jag fick VG ändå till slut.

Jag vaknade lycklig, men det förbyttes snabbt till mummel och diverse fula ord.

Fredag förmiddag ringde min lärare (på riktigt i verkligheten) efter att jag ringt och tjatat om att resultatet måste vara fel.

-   Lena vi har räknat fel på dina poäng, du ska ha 10 poäng till, vad bra att du var så uppmärksam!

Uppmärksam?

Snarare besatt, ockuperad, vanvettig och uppjagad.

Eller.

Sanningssägare, drömtolkare, sierska och "know it all person"

Så ställ er i kö gott folk, kanske kan jag se er framtid också.

Eller så behåller jag min nyvunna superkraft för mig själv.

Blir nog bäst så.

Kan ju inte vara hur snäll som helst bara för jag är den nya Saida.

Jag är lycklig.

Tänk att mina drömmar (min obsession) slog in. Ska nog fira i morgon på ett eller annat sätt och till nästa tentaperiod så ska jag nog sänka kraven på mig själv och tagga ner.

Minispådom: I morgon kommer Lena köpa ett nytt klädesplagg, antagligen dricka en kall bubblig dryck och le mot hela världen.

I går var en fin dag.

Det var ingen motvind när jag cyklade till och från skolan, vilket är extremt viktigt för mitt humör.

Finns det något värre än att cykla i motvind?

När fingrarna kladdar i vantarna, kassarna på styret slår mot ekrarna, det vinglar fram och tillbaka, det isar i tänderna för det är svårt att hålla käften stängd och näsan snorar.

Man ställer sig upp ömsom lutar sig tillbaka för att hitta den kraft som benen vägrar ge en.

Det är då jag stiger av och går, alldeles gråtfärdig.

Det är något särskilt djävulskt känslosamt att sitta fast i motvind, svärande och svettandes.

Det är därför jag aldrig vågat testa spinning.

Jag har alltid undrat över detta: Att hur bra kondition jag än har anammat så ger mina ben upp i motvindscykling och jag får astmaandning av att gå i trappor.

Men som sagt, det var ingen motvind bara en vacker dag.

Satte mig i föreläsningssalen prick kvart över vilket var stort för mig som vanligtvis brukar slajda in ett par minuter för sent.

Hade en bra föreläsning med en bra lärare även om alla kemiska beteckningar såg ut att skapa trevliga mönster i stället för sockerarter.

Cashade i allfall in mitt första VG på en av tentorna och är ytterst nöjd med min insats.

Därmed var dagen så när som på fulländad.

Fulländad blev den efter träningen, utmattad och en känsla av oövervinnlighet.

Resten av kvällen/natten förflöt genom att jag surfade runt på nätet i ungefär sju timmar.

Förträngde att jag borde studera de där roliga mönstren som passar mer som gardiner än sockerartsinformation i min hjärna.

Men jag tyckte jag var värd att softa efter mitt tentaresultat.

Kan ju liksom njuta av vågen när den ändå är här... liksom.

Tänkte på facebook igen.

Man surfar omkring och märker att man inte är addad av vissa och undrar varför, man är inte superlativad av sina närmaste och undrar varför, man är inte en av vännernas "top friends" och undrar varför och värst av allt man ser alla söta uppmuntrande meddelanden mellan vänner som man själv vill ha.

Så den där "ansiktsboken" kanske ackumulerar mer ensamhet?

Hm detta kräver djupare analys och lite choklad.

Minityckande: Om VG togs bort och det bara fanns G som betyg så skulle nog många studenter bli av med magkatarren och inte galoppera mot väggen.

/Lena 

Söndag natt och jag är hemkommen från jobbhelg i Jönköping.

Söndag natt och jag funderar på makt.

Kunder har en benägenhet att vara elaka mot expediter.

De har också en blottad perversitet när det gäller att förnedra och stärka sitt maktförhållande som människa gentemot andra människor som står på den andra sidan disken.

Kanske gör de det för att det är så - att det finns en disk emellan som skapar trygghet.
Eller så tycker de att människan som står på andra sidan ska "vara jävligt tacksam för att jag kommer och köper saker här"

Missta er aldrig när exempelvis en gammal tant med pälsmössa långsamt hasar in med rullatorn i butik. Inte heller när hon blinkar med stora ögon bakom tre centimeter tjocka glasögon. Hon frågar stillsamt.

-   Har ni den där lilla chokladkartongen med röda hjärtan i?

Jag log stort för hon var rätt söt och talade med svungande sopranisk mjuk expeditiska... hur pedagogiskt som helst och använde ord som: jag är ledsen, tyvärr, finns det inget annat.

Och innan jag hunnit reagera så hade den lilla söta tanten förvrängts till ett monster ur en Manga-film.

-   Då kunde du väl för helvete sagt det då så slapp jag komma in i denna skitbutik!!!!

Sen hasade, rullade hon ut i slowmotion.

Missta er aldrig när exempelvis en medelålders man med en ljuv, charmig norrländsk dialekt kommer in i butiken.

Jag stod och diskade och hade ryggen mot kassan.

Han visslade på mig.

Han visslade PÅ MIG.

Och jag tänkte: Näpp inte idag.

Så jag log större än någonsin
(För det får man lära sig när man expedit - le och se gudomligt trevlig ut men ändå tänka - vilken idiot)

-  Visslar gör man väl bara på hundar?

Jag log fortfarande och tyckte att det var väl lagom uppnosigt, fortfarande kunde jag behålla min respekt samtidigt som jag skämtade.

-   Visslar gör man på expediter som står och sover, sa han och kastade två tjugolappar på mig.

Så idag har jag funderat på makt och varför vissa människor är så elaka då det kommer till en så simpel sak som glass och godis. Det är ju inte direkt någon som ligger och dör. Men man kan nästan tro det.

Så där nu har jag skrivit av mig lite. Annars var helgen soft förutom att jag tryckte i mig alldeles för många chokladtryfflar samtidigt som jag läste om ätstörningar i nutritionsboken.

Kanske är det en ätstörning? Vad vet jag.

Minifilosofi:  Makt och heder, de går inte att ta på - två känslotillstånd som inte syns. 
                      Äh, släng dem i hundskålen.
/Lena

I morse stängde min hand av alarmet, inte jag.

Jag sov.

Jag vaknade 7.37 med ett ryck och svor en lång ramsa, längre än jag vågar recitera.

Men sjutton minuter över åtta så satt jag i allfall i labbet på skolan och mådde illa för jag hade stressat.

Vår lärare föreslog muntert solhälsningen (yoga) som morgonuppvärmning inför rörelseanalysen vi skulle utföra. Och jag var den enda som skakade på huvudet som gensvar.

Jag gillar yoga annars, då jag hunnit med en dusch, borstat håret, tvätta av mascaran som jag var för lat för att ta bort i går.

Men istället satt jag där med gammal deo istället för ny. Sömnhud istället för palmolive. Platt hår istället för desperate housewife-volym (yeah right som om jag någonsin skulle få det) och mascara lager på lager.

Ja, man kan ju säga att jag har haft fräschare dagar.

Så när jag satt på stolen och tittade på när alla andra oviga människor spretade med sina armar och ben åt alla håll så tänkte jag på höjden av lathet som drabbade mig igår. (Från det ena till det andra som min hjärna gör) 

Mycket händer på Hemköp i mitt liv. Patetiskt? Antagligen.

Jag blev nästan nedmejad av en yngre tjej som trängde sig in i kön framför mig, hon välte nästan omkull min lilla korg på hjul. Innan jag hann säga bu så hade hon sprungit vidare till en annan kö som var kortare och mer förmånlig.

Och innan jag hann säga bä så hade en medelålders kvinna smugit in framför mig medan jag rättade till min vippande korg. Jag försökte skicka iväg en brännande blängande laserblick.

När kvinnan var färdig med uppackningen, såg jag att hon sneglade på min korg.

Hon såg att jag hade en rullkorg! Hon visste att hon hade en bärkorg.

Bärkorgarna var staplade ungefär trettio centimeter längre ner än vad rullkorgarna var. Så vad gjorde hon?

Jo hon tittade på min korg men tryckte ändå ner sin bärkorg i stapeln för rullkorgar så att jag sekunden efter fick böja mig ner, dra ut den andra stapeln, ta hennes korg, stapla den i rätt hög för att sedan kunna stoppa min korg i rätt hög.

Jag sparkade på korghögarna och slamrade medvetet men kände mig fruktansvärt barnslig.

Jag tänkte också en elak tanke.

Sen ångrade jag mig och tänkte: Lena var snäll, du kanske inte kommer till himlen.

Ministatement: Trettio centimeter är en linjal - "For god´s sake"

/Lena

Hur ensam kan man vara en helg utan att det blir skadligt?

Klockan var 23 när några vänner drog igen dörren på fredagskvällen.

Det dröjde ända till måndag morgon klockan 8.15 innan jag träffade folk igen, om jag nu inte ska räkna med hemköpskvinnan som hjälpte mig att fixa pantmaskinen som var full eller den bittra kärringen som skrek hetsfullt

- Cykla på höger sida din idiot!

Förutom dessa två människor vilkas interaktion i mitt liv jag aldrig kommer att förglömma så har jag varit helt ensam.

Är man riktigt ensam när den enda beröring man lyckas sno åt sig är handflatan som ger en växel i affären?
Eller om man börjar bråka med bibliotekarien om sin låneskuld bara för att få prata lite.

Ja antagligen.

Jag försökte tänka att jag laddade mina batterier, men i själva verket var det rätt tråkigt.

Så var gjorde jag då i min ensamhet?

Jag kollade på fyra filmer, varav en endaste var värd att betygsätta.

Jag åt typ hela tiden.

Jag drack så mycket te att jag inte minns vad det var för smaker.

Jag läste en halv bok, som jag antagligen bara ska använda som bokstöd hedanefter.

Jag gick två mil i solen och tittade på alla glada hundar som jag ville stjäla och krama.

Jag astma-sprang längre än förväntat i solen och förbannade motvinden.

Och när jag var som ensammast på hela jorden så joinade jag facebook.

(Och det är här den skadliga delen av ensamhet kommer in)

You awful traitor!!

Usch jag vet.

Vad ska en flicka göra när ens vänner inte mailar på hotmail som vanligt, inte heller skriver på msn som vanligt, och inte ringer för de lever på studentpengar. Vad ska man göra när man är utfryst by facebook?

Jo jag tryckte på en knapp och vips så var jag med.

Jag är inte stolt, men nu har jag bekänt i alla fall.

Så nu är helgen äntligen över och jag behöver kommandon som:

- Sitt ner Lena!

- Prata inte så mycket Lena!

 Men på torsdag räknar jag med att den mesta av  "jag har inte pratat med en enda verklig människa-energin" har avdunstat och jag kommer att vara mig själv igen.

Minifilosofi: Det är okej att tycka till om saker och det är okej att ändra sig - faktiskt ganska modigt.

/Lena