Fredag kväll.
Spenderar den faktiskt ensam hemma i lugn och ro. Lite idol. Lite kakor och mjölk. Och just nu, lite Musikbyrån i bakgrunden samtidigt som jag skickar ut ett blogginlägg i sajberspejs.

Var hos tandläkaren igår. Och av alla obehagligheter jag utsatts för genom livet finns det inget som ger mig så mycket ångest som tandläkarbesök. Lukten i väntrummet, stolen, hjälplösheten, sugen, slipen, spegeln... Allt. Och jag menar det verkligen för en gångs skull verkligen på riktigt att det får mig att må väldigt dåligt. Jag blir till världens ynkligaste lilla pojke, som bara vill kura ihop sig i fosterställning i ett hörn och gråta.
Och så satt/låg jag där i stolen när tandläkaren speglade och slipade bort lite tandsten. Och fast det ens inte gjorde ont var varje muskel i min kropp så spänd att jag inte kunde andas. Det fick jag bli påmind om.

Lägg därtill den ångest som härrör till att jag inte har varit hos tandläkaren på fem år. Det är ganska lång tid.

Anywho... Det blir återbesök om två veckor. Jag fick en kostnadsberäkning. Den var dyr. Nästan som en CSN-utbetalning.

Hej tomten. I år önskar jag mig en rotfyllning.

***
En annan sak som jag funderat på är det här med strumpor och sex. Det anses ju vara modern tids största dödssynd för en man att krypa upp till sin käresta med sexuella ambitioner utan att först avlägsna strumporna. Vid ett tillfälle har jag faktiskt själv, högst vänligt men ändå väldigt bestämt, blivit beordrad att ta av strumporna.

Jag själv tycker nog att det är en generell missuppfattning av det täcka könet att det skulle vara så fel med strumpsex. Om en man gör anspråk på älskog strumpbeklädd - varför tolkas det då inte som en smickrande komplimang? Det borde väl kunna tolkas som att mannen tycker att kvinnan är så in i bomben enastående tilltalande och åtråvärd att han liksom inte vill slösa en endaste sekund med trams som att ta av strumporna. Det är ju i själva verket en vacker hyllning till kvinnan att låta strumporna sitta på. Visst är det så...

***
Det höjdes någon enstaka kritisk röst efter mitt senaste blogginlägg. Carlos Jansson tyckte mina inlägg blev sämre och sämre, samt beskyllde mig för upprepning gällande portugisskratten. Någon annan tjomme tyckte att jag smutskastade folk som inte förtjänade det, att mina inlägg blev barnsligare, att jag upprepade mig och att mina inlägg saknade substans.

Trevligt att någon bryr sig, tycker jag. Sen kan jag tycka att kritiken saknar substans...

Det där med portugisskrattet var ju så klart möglig gammal skåpmat. Beklagar det. Men bara det. Just vid det skrivtillfället var det inte mycket motivation.

Men annars... Nä, jag tycker att jag håller fortsatt väldigt hög klass. Grejen med mig är ju bara det att när jag är som bäst är jag i princip briljant. När jag skriver med inspiration.
När jag inte skriver med inspiration är jag allt från bra till riktigt bra. Som idag, till exempel. Ett inte fullt så inspirerat inlägg, men ändå klart bra. Som vanligt.
Därför kan jag förstå de som vill att jag ska hålla den fullständigt geniala nivån i inlägg efter inlägg. Men det kan jag inte. Tyvärr. Det är det som är faran med att skriva för bra ibland.

Hur som helst, snart är det slut.
Jag skriver på bloggen året ut, sen får någon annan ta vid. Då tackar jag för mig. Jag gissar att Jennifer på infomationsavdelningen snart lägger ut en annons på hh.se. Jag tänkte att jag skulle publicera hennes mailadress här, men väljer att inte göra det. Är du kille och vill blogga efter nyår kan du leta upp Jennifer Olofssons kontaktuppgifter och meddela henne ditt intresse.

Ha en skön helg!

/Björn