Farväl
Som en blixt från klar himmel.
Nu är det över.
Bloggen kommer att ta ett uppehåll på oviss tid och därmed måste jag tacka för mig. Livet ska tydligen fortsätta ändå, utan att någon läser om det. Säkerligen kommer det gå bra.
Dagens plus & minus:
+ snyggaste trenchcoaten fyndade jag på Benettons rea!
- min semester tog slut igår och gissa vad som visade sig framför molnen för en gångs skull samma dag? Japp, solen. Typiskt.
Dagens krämpa:
Underligt nog är jag helt krämpfri denna tisdagsförmiddag!
Vem vet vart man dyker upp nästa gång ;-)
Många kramar!
/Elin (ja, Du kommer till min MySpace-blogg om Du klickar här..(om Du har en inlogg..))
Uppdatering: råkade fixa en seriös blogg också.. eller seriös och seriös.. vi får väl se..
Nu är det över.
Bloggen kommer att ta ett uppehåll på oviss tid och därmed måste jag tacka för mig. Livet ska tydligen fortsätta ändå, utan att någon läser om det. Säkerligen kommer det gå bra.
Dagens plus & minus:
+ snyggaste trenchcoaten fyndade jag på Benettons rea!
- min semester tog slut igår och gissa vad som visade sig framför molnen för en gångs skull samma dag? Japp, solen. Typiskt.
Dagens krämpa:
Underligt nog är jag helt krämpfri denna tisdagsförmiddag!
Vem vet vart man dyker upp nästa gång ;-)
Många kramar!
/Elin (ja, Du kommer till min MySpace-blogg om Du klickar här..(om Du har en inlogg..))
Uppdatering: råkade fixa en seriös blogg också.. eller seriös och seriös.. vi får väl se..
Längtan efter hemma
Hemlängtan från mitt ena hem till mitt andra hem har börjat klia i hela kroppen. Jag saknar min lilla 29-kvadratare. Jag saknar min uteplats. Jag saknar min säng. Jag saknar min garderob. Jag saknar min vänner. Jag vill åka hem. Hem till Halmstad.
Idag ska jag tydligen städa iordning här hemma i villan. Det måste ju se fint ut när mamma & pappa kommer tillbaka från semestern. Så istället för att städa har jag fikat mellan 10,30 och 13,30. Nu fastnade jag även framför datorn och så är jag lite hungrig också. Hmm.. städa känns mindre lockande.
I mitt förra inlägg ska jag erkänna att jag kanske var lite väl hård mot en viss stad. Uddevalla har verkligen sin charm, men just då så kände jag mig mest lurad. Lurad av upphissade förväntningar på den perfekta utekvällen. Lurad av glittret från Bävån. Lurad av förväntningarna på att träffa massa människor man inte sett sedan juldagen (som verkligen är den dagen på året då man ser ALLA).
Faktum är väl att kvällen inte alls var så dålig som jag ville påstå sist. Jag fick ju vara med en av de personer som är anledningen till att jag faktiskt åker hem. Och att folksamlingen i entrén till Harrys var så stor att vi korta tjejer gled förbi utan att betala gjorde mig lite glad.
Gillar inte köer. Och betala alldeles för mycket för Harrys känns mindre lockande. Jag är stolt över mitt förbismitande, så det så!
Nu skriker magen efter mat. Det blir fynd i frysen á la thai. Mmmm!
/Elin
Värdighet & Upprättelse
Jag gjorde det!
Tog revansch. Skaffade upprättelse. Hedern tillbaka. Stoltheten åter.
Jag visade alla!
De hade fel. Alla hånfulla belackare. Alla småsinta tvivlare. Jon och Martin. De jag trodde var mina vänner. Två personer jag trodde alltid skulle vara ett stöd.
Jag var i påskas i London tillsammans med Jon och Martin. Vi hade så trevligt, så trevligt.
På hostelet där vi bodde serverades under två timmar på morgonen fri frukost. Toast med smör, sylt och mjölk/kaffe/te att dricka. Som extrem budgetresenär betyder dessa frukostar mycket. Jättemycket. Det gäller att fylla buken maximalt. Långt bortom illamåendets smärtsamma gränser.
Under en av kvällarna, när vi ölade tillsammans, planerade jag mitt frukostintag till 20 st toast.
Martin och Jon skrattade och avfärdade de det hela som en omöjlighet. Med sina överlägsna och hånfullt dryga leenden ansåg det hela som omöjligt. Utsiktslöst.
Det hela kändes ganska kränkande, varpå jag kaxade upp mig och hävdade att jag fanimej skulle kunna trycka 30 st om det vore så.
Jon och Martin bara skakade på sina huvuden.
Ingen uppmuntran. Inget stöd. Inget "Ja, det är klart du klarar det, Björn!" ...
Morgonen efter var det dags.
För ett bakslag.
Det visade sig att engelska toasts är monstruösa. Rentav gigantiska. Ja, helvetiskt stora faktiskt! Jag insåg snart att mina belackare skulle få falskt vatten på sina vidriga kvarnar.
Jag minns inte hur många jag klarade.. 8-9 st kanske? Jag minns bara frustration.
För givetvis kunde inte detta gälla som bevis för att mina uttalanden kvällen innan bara var orealistiska och löjliga. Jag hade ju gjort mina beräkningar på vanliga, hederliga toasts. Men Martin och Jon skickade bara mästrande giftpilar. "Vad var det vi sa?".
Jag försökte att inte ta åt mig. Men det gjorde ont. Ett misslyckande som egentligen inte var ett misslyckande.
Jag hade nästan förträngt det hela när jag var inne på affärn idag och skulle handla. Framför mig låg plötsligt en långfranska från Eldorado.
Då kom minnesbilderna. Känslorna, så starka.
Flämtande fick jag gripa tag i brödhyllan för att inte tappa balansen. Det svartnade för ögonen. Men Martins och Jons hånfulla och överlägsna röster fanns där ändå.
Då bestämde jag mig,
Jag ska äta 30 toast.
Genast.
Jag köpte Eldorados långfranska (600 gram), en liter mellanmjök och en burk apelsinmarmelad.
Sen gick jag hem och rostade bröd.
I mängder.
Jag hade smör (Lätt & Lagom Oliv) och marmelad på samtliga.
Efter 13-14 st, började en antydan av mättnadskänslor att infinna sig.
Efter 17 st inträffade en viss ökning av mättnadskänslor, som sedan dock höll sig konstant under de följande 10 toasten.
Efter 27 st toasts var jag ganska mätt.
Efter 29 toasts var jag lite mättare.
Efter 30 toasts fanns bara två skalpar kvar. Dessa skalpar var dock likvärdiga i tjockhet och substans som de ordinära toastskivorna, så jag räknar även in dessa. Jag åt upp dem.
Sen var det slut på bröd.
Och jag hade ätit 32 toasts.
I triumf knäppte jag upp knapparna på byxorna och lade mig på soffan en timme, innan jag orkade duka av.
Hoppas ni skäms nu, Jon och Martin.
Ni tvivlade på mig. Ni, mina vänner, tyckte jag var tokig.
Men jag hade rätt.
Vem skattar nu?
/Björn
Tog revansch. Skaffade upprättelse. Hedern tillbaka. Stoltheten åter.
Jag visade alla!
De hade fel. Alla hånfulla belackare. Alla småsinta tvivlare. Jon och Martin. De jag trodde var mina vänner. Två personer jag trodde alltid skulle vara ett stöd.
Jag var i påskas i London tillsammans med Jon och Martin. Vi hade så trevligt, så trevligt.
På hostelet där vi bodde serverades under två timmar på morgonen fri frukost. Toast med smör, sylt och mjölk/kaffe/te att dricka. Som extrem budgetresenär betyder dessa frukostar mycket. Jättemycket. Det gäller att fylla buken maximalt. Långt bortom illamåendets smärtsamma gränser.
Under en av kvällarna, när vi ölade tillsammans, planerade jag mitt frukostintag till 20 st toast.
Martin och Jon skrattade och avfärdade de det hela som en omöjlighet. Med sina överlägsna och hånfullt dryga leenden ansåg det hela som omöjligt. Utsiktslöst.
Det hela kändes ganska kränkande, varpå jag kaxade upp mig och hävdade att jag fanimej skulle kunna trycka 30 st om det vore så.
Jon och Martin bara skakade på sina huvuden.
Ingen uppmuntran. Inget stöd. Inget "Ja, det är klart du klarar det, Björn!" ...
Morgonen efter var det dags.
För ett bakslag.
Det visade sig att engelska toasts är monstruösa. Rentav gigantiska. Ja, helvetiskt stora faktiskt! Jag insåg snart att mina belackare skulle få falskt vatten på sina vidriga kvarnar.
Jag minns inte hur många jag klarade.. 8-9 st kanske? Jag minns bara frustration.
För givetvis kunde inte detta gälla som bevis för att mina uttalanden kvällen innan bara var orealistiska och löjliga. Jag hade ju gjort mina beräkningar på vanliga, hederliga toasts. Men Martin och Jon skickade bara mästrande giftpilar. "Vad var det vi sa?".
Jag försökte att inte ta åt mig. Men det gjorde ont. Ett misslyckande som egentligen inte var ett misslyckande.
Jag hade nästan förträngt det hela när jag var inne på affärn idag och skulle handla. Framför mig låg plötsligt en långfranska från Eldorado.
Då kom minnesbilderna. Känslorna, så starka.
Flämtande fick jag gripa tag i brödhyllan för att inte tappa balansen. Det svartnade för ögonen. Men Martins och Jons hånfulla och överlägsna röster fanns där ändå.
Då bestämde jag mig,
Jag ska äta 30 toast.
Genast.
Jag köpte Eldorados långfranska (600 gram), en liter mellanmjök och en burk apelsinmarmelad.
Sen gick jag hem och rostade bröd.
I mängder.
Jag hade smör (Lätt & Lagom Oliv) och marmelad på samtliga.
Efter 13-14 st, började en antydan av mättnadskänslor att infinna sig.
Efter 17 st inträffade en viss ökning av mättnadskänslor, som sedan dock höll sig konstant under de följande 10 toasten.
Efter 27 st toasts var jag ganska mätt.
Efter 29 toasts var jag lite mättare.
Efter 30 toasts fanns bara två skalpar kvar. Dessa skalpar var dock likvärdiga i tjockhet och substans som de ordinära toastskivorna, så jag räknar även in dessa. Jag åt upp dem.
Sen var det slut på bröd.
Och jag hade ätit 32 toasts.
I triumf knäppte jag upp knapparna på byxorna och lade mig på soffan en timme, innan jag orkade duka av.
Hoppas ni skäms nu, Jon och Martin.
Ni tvivlade på mig. Ni, mina vänner, tyckte jag var tokig.
Men jag hade rätt.
Vem skattar nu?
/Björn
Helgens påhitt
Helgens bravader resulterade i värsta fyndet: EN SOFFA!
Och inte vilken soffa som helst, utan MIN soffa.
Fredagskvällen fylldes med besök i segelbåten som är förtöjd i Hunnebostrand. Min plan för kvällen var att solen skulle värma våra kinder medan vi i njutfullhet intog en pizza i
sittbrunn. Men icke! Regnet piskade
mot rutorna och inomhus blev plötsligt så mycket mer lockande.
Lördagen skulle enligt planerna ägnas åt loppisshopping och förhoppningsvis olika fynd i de nedre prisklasserna.
I Hunnebo var det nära att en Cresent cykel för 350 kronor åkte med i bilen, men intresset och nyfikenheten för vad vi skulle finna i Väjern höll oss kvar på marken och cykeln fick lämnas till någon bättre behövande (ja, jag har en cykeln som funkar, men man vet ju aldrig när oturen slår in).
Men barncancerfondens loppis i
Väjern kan man lita på.
Under en presenning stod den gömd. Min lycka, min kärlek, min efterlängatade soffa.
Jag hörde hur den viskade mitt namn och bad om att få bli köpt. Lite fuktig var den allt, men till priset 200 rikstaler ska jag vårda den ömt och föna den torr. Färgen var ju det bästa! Min plan för soffletandet var ju faktiskt en enfärgad och karaktäristisk soffa, och vad stämmer inte bättre än denna mossgröna färg?!
Fyndade även ett orange durkslag till det oslagbara priset 15 kronor -Ikea: släng er i väggen!
På kvällen gjordes ännu ett försök till lyckad utgång i Uddevalla. Jag vill betona försök på grund av att kvällen alltid slutar med ett beklagansvärt sms till någon annan stackare som flytt denna metropol (Du vet vem Du är!)
Ganska trevligt blev det dock framåt småtimmarna (som i denna "stad" är 02,00) då jag & Doris (bild där uppe) fick sällskap hem av Michael & Patrik. Det var längesedan man stötte på dessa herrar senst!
Varför Patrik har ett plåster på näsan är ännu ovisst, men lite kul såg det allt ut.
Dagens plus & minus:
+ jag är ganska stark trots allt :-)
- hjälp inte att flytta vänners bohag på bakfyllan (se Dagens krämpa).
Dagens krämpa:
Lite stel i kroppens alla muskler efter att ha agerat flytthjälp.
/Elin
Tillägg: översta bilden bjuder jag på enbart för att visa att min frilla ibland, väldigt sällan, blir bra på bild. Den underliga minen kan man för övrigt bortse ifrån...
Och inte vilken soffa som helst, utan MIN soffa.
Fredagskvällen fylldes med besök i segelbåten som är förtöjd i Hunnebostrand. Min plan för kvällen var att solen skulle värma våra kinder medan vi i njutfullhet intog en pizza i
sittbrunn. Men icke! Regnet piskade
mot rutorna och inomhus blev plötsligt så mycket mer lockande.
Lördagen skulle enligt planerna ägnas åt loppisshopping och förhoppningsvis olika fynd i de nedre prisklasserna.
I Hunnebo var det nära att en Cresent cykel för 350 kronor åkte med i bilen, men intresset och nyfikenheten för vad vi skulle finna i Väjern höll oss kvar på marken och cykeln fick lämnas till någon bättre behövande (ja, jag har en cykeln som funkar, men man vet ju aldrig när oturen slår in).
Men barncancerfondens loppis i
Väjern kan man lita på.
Under en presenning stod den gömd. Min lycka, min kärlek, min efterlängatade soffa.
Jag hörde hur den viskade mitt namn och bad om att få bli köpt. Lite fuktig var den allt, men till priset 200 rikstaler ska jag vårda den ömt och föna den torr. Färgen var ju det bästa! Min plan för soffletandet var ju faktiskt en enfärgad och karaktäristisk soffa, och vad stämmer inte bättre än denna mossgröna färg?!
Fyndade även ett orange durkslag till det oslagbara priset 15 kronor -Ikea: släng er i väggen!
På kvällen gjordes ännu ett försök till lyckad utgång i Uddevalla. Jag vill betona försök på grund av att kvällen alltid slutar med ett beklagansvärt sms till någon annan stackare som flytt denna metropol (Du vet vem Du är!)
Ganska trevligt blev det dock framåt småtimmarna (som i denna "stad" är 02,00) då jag & Doris (bild där uppe) fick sällskap hem av Michael & Patrik. Det var längesedan man stötte på dessa herrar senst!
Varför Patrik har ett plåster på näsan är ännu ovisst, men lite kul såg det allt ut.
Dagens plus & minus:
+ jag är ganska stark trots allt :-)
- hjälp inte att flytta vänners bohag på bakfyllan (se Dagens krämpa).
Dagens krämpa:
Lite stel i kroppens alla muskler efter att ha agerat flytthjälp.
/Elin
Tillägg: översta bilden bjuder jag på enbart för att visa att min frilla ibland, väldigt sällan, blir bra på bild. Den underliga minen kan man för övrigt bortse ifrån...