Jag gjorde det!

Tog revansch. Skaffade upprättelse. Hedern tillbaka. Stoltheten åter.

Jag visade alla!

De hade fel. Alla hånfulla belackare. Alla småsinta tvivlare. Jon och Martin. De jag trodde var mina vänner. Två personer jag trodde alltid skulle vara ett stöd.

Jag var i påskas i London tillsammans med Jon och Martin. Vi hade så trevligt, så trevligt.

På hostelet där vi bodde serverades under två timmar på morgonen fri frukost. Toast med smör, sylt och mjölk/kaffe/te att dricka. Som extrem budgetresenär betyder dessa frukostar mycket. Jättemycket. Det gäller att fylla buken maximalt. Långt bortom illamåendets smärtsamma gränser.

Under en av kvällarna, när vi ölade tillsammans, planerade jag mitt frukostintag till 20 st toast.
Martin och Jon skrattade och avfärdade de det hela som en omöjlighet. Med sina överlägsna och hånfullt dryga leenden ansåg det hela som omöjligt. Utsiktslöst.

Det hela kändes ganska kränkande, varpå jag kaxade upp mig och hävdade att jag fanimej skulle kunna trycka 30 st om det vore så.

Jon och Martin bara skakade på sina huvuden.

Ingen uppmuntran. Inget stöd. Inget "Ja, det är klart du klarar det, Björn!" ...

Morgonen efter var det dags.
För ett bakslag.

Det visade sig att engelska toasts är monstruösa. Rentav gigantiska. Ja, helvetiskt stora faktiskt! Jag insåg snart att mina belackare skulle få falskt vatten på sina vidriga kvarnar.
Jag minns inte hur många jag klarade.. 8-9 st kanske? Jag minns bara frustration.

För givetvis kunde inte detta gälla som bevis för att mina uttalanden kvällen innan bara var orealistiska och löjliga. Jag hade ju gjort mina beräkningar på vanliga, hederliga toasts. Men Martin och Jon skickade bara mästrande giftpilar. "Vad var det vi sa?".
Jag försökte att inte ta åt mig. Men det gjorde ont. Ett misslyckande som egentligen inte var ett misslyckande.

Jag hade nästan förträngt det hela när jag var inne på affärn idag och skulle handla. Framför mig låg plötsligt en långfranska från Eldorado.

Då kom minnesbilderna. Känslorna, så starka.
Flämtande fick jag gripa tag i brödhyllan för att inte tappa balansen. Det svartnade för ögonen. Men Martins och Jons hånfulla och överlägsna röster fanns där ändå.

Då bestämde jag mig,

Jag ska äta 30 toast.
Genast.

Jag köpte Eldorados långfranska (600 gram), en liter mellanmjök och en burk apelsinmarmelad.

Sen gick jag hem och rostade bröd.
I mängder.

Jag hade smör (Lätt & Lagom Oliv) och marmelad på samtliga.

Efter 13-14 st, började en antydan av mättnadskänslor att infinna sig.

Efter 17 st inträffade en viss ökning av mättnadskänslor, som sedan dock höll sig konstant under de följande 10 toasten.

Efter 27 st toasts var jag ganska mätt.

Efter 29 toasts var jag lite mättare.

Efter 30 toasts fanns bara två skalpar kvar. Dessa skalpar var dock likvärdiga i tjockhet och substans som de ordinära toastskivorna, så jag räknar även in dessa. Jag åt upp dem.

Sen var det slut på bröd.
Och jag hade ätit 32 toasts.

I triumf knäppte jag upp knapparna på byxorna och lade mig på soffan en timme, innan jag orkade duka av.

Hoppas ni skäms nu, Jon och Martin.

Ni tvivlade på mig. Ni, mina vänner, tyckte jag var tokig.

Men jag hade rätt.

Vem skattar nu?

/Björn