Lika fast olika

Jag är trött på grupparbeten.

Man lär sig att samarbeta, man lär sig att kompromissa, man lär sig att bli överkörd och man lär sig att sitta och stirra in i väggen och inte komma någon vart.

Största möjliga ansträngning för minsta möjliga vinning,

Det tar sådan tid att vara fem stycken individer som dividerar om hur punkter ska sitta, kommatecken, särskrivningar. Lite tokig blir man av att vara olika.


Tre gruppmedlemmar vore optimalt. Då kan man fortfarande rösta i demokratins namn.
Då är man tillräckligt många för att dela upp arbetet och tillräckligt få för att minska riskerna för flams, trams och bråk.


Kan inte släppa det jag skrev om i förrgår.


I dokumentären om skönhetsideal/skönhetsoperationer i Kina så intervjuades de kvinnor som fanns kvar som är av generationen med lindade fötter (förr lindade man flickors fötter så att de blev som stumpar, detta ansågs vackert och nödvändigt för giftermål)


Kvinnorna berättade om hur smärtsamt det hade varit att manipulera kroppen. Men att detta hade varit nödvändigt för att kunna bli bortgift.

De diskuterade också dagens kinesiska kvinnor som förlängde benen i en smärtsam process för att bli mer attraktiva. De fann det underligt och onödigt.

Kvinnorna med lindade fötter kunde falla för ett skönhetsideal som existerade när de växte upp men kunde inte se sambandet med kvinnorna i Kina av idag.


Detta förde mig tillbaka till chai-drickande på en sned träbänk i Dwarka i västra Indien år 2000

På en röddammig gata med en kossa bakom ryggen satt jag och drack chai tillsammans med några män som såg ut att komma från ett speciellt stamfolk.

De var klädda helt i vitt. Vita alladinbyxor, vita långa skjortor och vita turbaner.


Men det som fångade ögat var inte detta.
Utan det var de stora guldiga bjällror formade som svampar som stack ut ur öronen på dem.
De var piercade rakt igenom brosket, två gnistrande svampbjällror...


Jag minns att männen pekade och skrattade åt min piercning i läppen och häpnade över den jag hade i tungan.

Jag minns också tystnaden som uppstod när jag skrattade och pekade på deras konstiga öron.


Och det bästa av allt.
Är att jag fortfarande minns hur det lilla ögonblicket kändes, innan vi började skratta tillsammans.

Att vi var konstiga, fast lika på ett olikt sätt.

Olikhet är rätt häftigt ändå.

Minitanke: Jag vill ha fler sådana ögonblick.

/Lena



Kommentarer
Postat av: mia

klockrent!! eller kanske..bjällrarent. Lika och olika men satta här tillsammans för att hjälpas åt å göra vårt bästa:)

2007-11-30 @ 09:00:38
Postat av: Ett tips...

läs kursen Socialpsykologi. Där får du lära dig att den optimala gruppstorleken faktiskt är just fem stycker individer!
Keep up the good work!

2007-12-03 @ 22:41:07
Postat av: Lena

Hmm jag undrar det...
Jag tycker alltid att det går bättre när man är tre, när exempelvis två stycken inte kan närvara. Då är det tyst, lugnt, intensivt, iderikt, ambitiöst.
Men men.
Vad vet jag.
Kanske är det jag som inte funkar med fem:)

2007-12-06 @ 00:53:38

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback