Jag spelade ett högt spel.
Med min värdighet. Med andras känslor.
Och blev en bättre, starkare människa på köpet.

På snabbköpet.

Jag var på Ica Supermarket i Sundbyberg, när jag, för jag vet inte vilken gång i ordningen, ställdes inför en särskilt besvärlig och obekväm situation.

Upprinnelsen sker när jag beslutat mig för att ett paket knäckebröd (Wasa Sport Plus), en rulle Singoalla, samt en dubbeljapp är allt jag behöver inhandla.

Jag beger mig mot kassorna och ser att de bägge köerna ser ut att vara väldigt jämna. Vilken som kommer att gå snabbast är extremt svårbedömt. Till och med för mig.

Jag väljer den högra, samtidigt som jag uppmärksamt följer skeendet i den vänstra. Jag får snart känslan av att utvecklingen i den vänstra kön gör den betydligt mer gynnsam. När jag till slut på allvar närmar mig beslutet att byta kö händer det...

Nästa person som ska köa kommer, och ställer sig bakom mig!

Eftersom jag, som köperson nr 4 i min kö redan gjort bedömningen att det är smartare att vara köperson nr 4 i den vänstra kön, är det ju underligt att nästa person som kommer väljer min kö, den långsamma kön, där han dessutom hamnar ännu längre bak. Han väljer att vara femma i den dåliga kön framför att vara fyra i den bra.

Nu finner jag mig i en prekär situation.

Att byta kö nu är ju en helt annan sak.

Byter jag kö är det ju dels något av ett hån mot den bakomvarande personen. Det är ju han som ska känna att den andra kön är kvickare före mig. Om inte vid det direkta kövalet, så efter en kort stund som köande i min kö. Om jag då, i en BÄTTRE position än denne person väljer att byta kö är ju det en aning kontroversiellt och uppkäftigt.

Jag velar. Jag ger personen möjligheten att byta kö, att inse sitt misstag. Men ingenting händer. Varför står han kvar i min kö!?

Då bestämde jag mig.
Jag bestämde mig för att byta kö.
Den bakomvarande personen till trots.

I och med att köväljande är förenat med en hel del ovisshet (man vet aldrig vilken slags krångel som kan uppstå, eller exakt hur omständliga (det stavas faktiskt med l (och kan man ha en parantes inom en parantes, eller som i detta fall en parantes inom en parantes inom en parantes)) personerna i kön kan vara) sätter jag min värdighet på spel. Skulle det uppstå något slags debakel i min nya kö som drar ut på tiden och personen som stod bakom mig i den högra kön därmed får betala före mig - ja då står jag där med dumstruten på. Förnedrad och utskrattad.

Så även om mina steg mot den nya kön utstrålar pondus och självklarhet är det med nervösa fingrar jag plockar upp en hundralapp ur fickan, för att vara beredd när det ska betalas.

Jag sneglar mot personen som tidigare stod bakom mig i kön. Han ser nonchalant ut och undviker min blick med illa dold medvetenhet.

Han förbannar säkert sig själv och sitt usla köval. Känner sig bortgjord och skamsen. Men försöker hålla god min och verka brylös.

Jag ser dock hur mycket han hoppas att damen framför mig vill krångla om priset på kaffet (jag såg att det var icakortserbjudande på just det kaffet, och om hon inte har förstått det och inte heller har ica-kort kan hon tänkas ställa till med en scen), eller att någons betalkort inte vill fungera.

Jag vänder mig framåt igen. Försöker se självsäker och cool ut. Det känns som att jag lyckas. Jag känner att jag utstrålar lugn och trygghet. Cool.

Och när jag lämnar butiken har mannen bakom mig i den första kön fortfarande inte fått betala.

Björn