Ett minne från en sommarfest på Bolmens för några år sedan har gäckat mig länge nu.

Det var midsommar och härligt väder, härlig stämning och allmänt härligt.
Vi höll för stunden till borta vid beachvolleyplanerna och avnjöt festligheterna tillsammans. Sen minns jag inte riktigt hur, eller varför, men jag tror det började med lite rockstjärne-lek typ, där det trashades sopor och sådant. Folk kastade skräp på marken lite grann och hade sönder saker i lättsam, hjärtsam stämning.

Det skrattades och tjoades och stimmades.

Då var det en man vid min sida, som tog tag i cd-spelaren som försåg festen med musik. Han såg på mig med busig blick och på skämt uppmuntrade jag honom att hutta ner den i marken - vilket han skrattande gjorde.
För att sedan smidigt glida bortåt.

Den glada stämningen förbyttes väldigt snabbt. Det blev först tyst. Förfärat betraktade folk den söndriga cd-spelaren vars bitar låg utspridda över marken.

Folk var väldigt enade över hur tdumt och onödigt det var. Det blev ganska irriterat. Och där stod jag och skrattade skyldigt. I väldigt misstänkt position.

Anklagelserna var inte sena att komma.
"Björn, var det du?"
"Erkänn om det var du nu..."
"Alltså, så djääävla onödigt"

Och där stod jag, oskyldig, totalt oskyldig. Och jag kände hur liksom det inte gick att på ett trovärdigt sätt övertyga någon om min oskuld. Jag var desperat, uppgiven och fruktansvärt irriterad över situationen. Vissa sade att ok, det var väl inte du, men jag kände tvivlet i deras röster.

Sen dess har frågan levt kvar, även bland mina närmsta vänner...
"Björn... Erkänn att det VAR du som kastade stereon."
Mest på skämt, men nog även lite på allvar.

Jag har inte kommit ihåg vem det var som kastade stereon. Jag minns att jag absolut inte ville ange den skyldige, men har alltså glömt bort vem det var.

Tills i kväll!

Jag tog upp situationen lite allänt under aftonens filmkväll hemma hos Fia och Pelle. Då tog Oscar till orda och mindes att det var Steve som kastade stereon! Och då mindes jag! Steve!
Det var Steve som pajade stereon genom att kasta den i marken! Han är ju min vän, och inte kunde jag ju ange honom.

Och jag känner, med Oscars vittnesmål, att jag kan skaffa upprättelse!
Frågan är bara om Steve är villig att erkänna sitt brott?
Jag ska skriva till honom på facebook och be honom kommentera detta inlägg, så att jag en gång för alla kan bli rentvådd från alla de här smutsiga anklagelserna.
Jag har aldrig blivit dömd. Men att folk i min närhet inte varit helt säkra, mitt nekande till trots, har gjort ont.
Att vara oskyldigt anklagad utan chans att bevisa sig just oskyldig är ett helvete.

Steve, kan du inte bistå mig med den fullständiga upprättelsen?

/Björn