Det är onsdag och jag är redan så här tidigt på morgonen "pissed off".

Skulle man kunna känna sig mer gråtfärdig än när man anstränger sig över sin förmåga, gör saker för att vara duktig och som egentligen går emot ens sanna natur?

Som att ställa klockan på 06.00 (visserligen snoozade jag 9 gånger, men ändå) när jag egentligen börjar 10.15. Bara för att traska 40 min till skolan, bara för att kunna hitta en dator, bara för att kunna betala hyra och hemförsäkring, bara för att blogga, bara för att fixa mitt telefonabonnemang.
Så här duktig var jag. 
Allt för jag ska hinna med min enormt späckade onsdag som antagligen kommer avslutas med alkohol i blodet och att jag hoppar runt i oviga piruetter i min löjligt glansiga Fame-outfit ala 80tal på kåren.
(Vi har en slags sittning i eftm/kväll och temat för kvällen är "sport")

Så här gick det i allfall med duktigheten.
Jag bestämde mig i lördags för att ge mig hän åt vårt modernistiska samhälle, bli en av de där som insuper enkelheten av att vara vuxen (nu menar jag inte facebook).

Jag skaffade ett mobilabonnemang
Det är rätt modernt för mig och det verkade så fint med en fast avgift tillsammans med hutlöst många samtal och mess. Wohooo. Vilken grej tänkte jag. Jag kan sluta tänka och fortfarande hålla kontakten med folk.

Läste Lena den finstilta texten? Nix!
I stället vaknade jag igår och insåg att min mobil var död, nätverksfel på server stod det.
Och hur handikappad blir inte en tjej som bor långt bort på en kulle - very far away från högskolan, som inte har telefon, som bara har minnet av en snodd cykel, som inte har internet?
Hallåååå! Helt hjälplös ju.

Så hela gårdagen krånglade när jag snabbt fick låna telefoner här och där. Jag försökte t.ex. bestämma med Emelie en exakt plats där vi skulle träffas för projektarbete. Det slutade med att hon satt på högskolans bibliotek och jag satt på Stadsbiblioteket.

Jag ringde också telefonföretaget och gnällde och fick till svar att jag skulle kunna vara utan telefon i upp till 5 dagar. Jag höll på att börja gråta.
Men när jag väl kom hem igår så låg det ett litet SIM-kort i brevhögen. Jihooo tänkte jag, allt kommer att lösa sig.

Tills man öppnar det där förbenade kuvertet, fattar ingenting av alla pinkoder och det står att jag hänvisas till manualen som finns till kortet på telefonabonnemangets hemsida. Ähh ja för internet har ju alla?

Och när jag väl sitter här vid datorn på skolan så informeras jag av bolaget att en autogiroblankett tillsammans med andra saker ska skrivas ut och skickas in. Varför kunde de inte skicka med en sådan blankett undrar jag då?

Problemet med mig är också att jag inte ens vågar testa att sätta i det nya SIM-kortet... tycker alltid att det finns en risk att små teknikpryalr kan sprängas. Ja jag vet att den inte kommer göra det.
Men man vet aldrig, därför ska jag tvinga någon i klassen att göra det.

Och vem vet jag kanske har missat någon finstilt text eller blivit instruktionsblind - gillar inte instruktioner... så den kanske funkar inom en timme. Eller så är det så att moderna saker tjafsar med mig och jag kommer vara isolerad från världen i en hel vecka på min kulle, far away från högskolan, utan cykel, utan internet och helt utan telefon. 

Givetvis tog jag fel lapp till hemförsäkringen, så räkningen är fortfarande obetald. Så mycket samlad energi för minsta lilla avkastning.

Minifilosofi: Allt löser sig, men ibland kan det ta jävligt lång tid.
/Lena