Måndag och morgonen började med sjukgymnastik, bara att stiga upp halv åtta, dricka en kopp te för att vakna och dra på sig träningskläder. Det går bättre och bättre, inte lika vinglig längre.

Sen var det dags att bege sig till skolan, ingen mening med att hoppa ur träningskläderna för vi skulle träffas i mjuka kläder i labbet för att gå igenom stabilitetsträning.

Många stora bollar och mycket vingel. Riktigt svårt att stå på en pilatesboll kan jag tala om.
Jag tror jag klamrade om någons hals mer än jag kunde stå på bollen.

Stack och tränade efter lektionen, lika bra, träningskläderna var ju redan på.

I bland är det så schysst att gå i vår klass.
Det är legitimt att springa runt hela dagen i sina fulaste swets utan att någon bryr sig.

Cyklade återigen som en tok på gymmet, men denna gång till "The days of our lifes".
Herregud, det programmet är ju bara katastrof, hur får de pengar att ens producera det?

Det absolut roligaste är när karaktärerna stannar upp och talar med sig själva:)

Så glad att jag inte har teve.

Något som gör mig sjukt lycklig just nu är när jag squinkar ner för backen till skolan och hör ljudet av fiskmåsar som skria. Kanske inte låter som något särskilt för er, men för mig är fiskmåsar lika med väldigt exotiskt, sommar, mjukglass, ledighet, starkt solsken, varm asfalt och havsvågor. Väldigt sällan fanns fiskmåsar i Bondstorp - den lilla by med 428 människor i djupaste Småland där jag växte upp.

Fastän våren pågår precis utanför fönstret måste jag skriva en bakgrund till rörlighetsprojektet. Inte att förglömma så måste jag hänge mig åt min dagliga stretching, som jag visserligen glömde i fredags (får ta med det i diskussionen)

Men det är rätt fascinerande att jag redan igår kunde nå marken med fingertopparna.

Inga anatomiska avvikelser ännu:)

Minilycka igen: Att manicken vid övergångsstället var varm av solen när jag tryckte på knappen.

/Lena