Det kommer alltid en tid då man ångrar sig.

Fick ett email igår från en vagabond på resa i Indien.

Fick ett vykort med havsmotiv från Thailand.

Fick en facebookpoke från en kille jag känner som jobbar på en båt i Karibien.

En kille i klassen tyckte det var jättekul att reta mig för han skulle beställa en resa till Bali efter nästa tentaperiod.

Jag är omgiven av folk som njuter, eller ska njuta av shorts och flip flops.

Det är nu man ångrar lyxvältrandet i choklad, mozarella, soltorkade tomater och enstaka dyra klädesplagg.

Det är nu man ångrar att man inte satsade på en välbehövd påskresa.
Men det är väl nästan lika kul att lägga 1500 kronor på formgjutna sulor?

Det är en halv resa till solen.

Funderar på att låsa in mig i lägenheten under påsken, köpa ett sådant där ansiktssolarium och ställa det på köksbordet och slappna av.

Kanske ska jag köpa en cd med plingande Hawaiitoner och hoppas på att min porslinsblomma får fnatt och blommar i mars i stället för i juni.

Om jag har tur så kan jag cykla ner till Tylösand om solen skiner, lägga mig i en sandbunker och hoppas på vindstillhet.

Kan fungera om jag släpar med mig luddig filt och rykande varm choklad.

Vi blev färdiga med projektet 23.20 i går kväll. Det kändes skönt att trycka på send.

I morse fick vi dock höra av gruppen vi ska opponera emot att: Ja, det är ju trevligt med mail, men det är ju bra om ni bifogar filen också.

Något trötta var vi som sagt efter sju timmars diskuterande.
Då menar jag projektets diskussion likaväl som andra diskussionsämnen värda att beröra.

Jag konstaterade i lördags att det kändes som vår i luften när gatorna var nysopade och vintergruset var borta.

Mjukgråa gator.

Tillsammans med klara himmelsstråk.

Vår.

Miniförhoppning: Att Halmstad ska drabbas av en värmebölja under påsken.

/Lena