Försöker, packa, diska, tvätta och plugga samtidigt som jag sitter vid datorn och flummar runt.
Jag ska åka till Göteborg i morgon och återförenas med de fina människor som jag bodde med i Malmö förra året. Kollektivet AG-skrapans efterlängtade reunion. Snacka skit, snacka allvar, längta tillbaks och längta framåt.

I dag har jag tänkt på pennor. Pennor är intressanta.

I dag på lektionen fiskade jag upp en knallröd penna med guldtext. Det stod Haddon Hall Hotel, Eastbourne på den. Jag tänkte, jaha, där var den ja.

Herregud Eastbourne 1998 och jag hade gått ut gymnasiet och stod nervös och naiv på trappan till hotellet. Där för tio år sen snodde jag en gul och en röd penna, som jag använde när jag brevväxlade med mina nära och kära hemma i Sverige. Det var inte riktigt på G med email då.

Det roliga är att jag trodde jag hade slängt pennan, men så i somras så bodde jag på soffan hemma hos en kompis, som jag också bodde kollektivt med för tre år sen.
Helt plötsligt låg den röda pennan på hans skrivbord.

Jag blev jätteglad, den bar så många minnen med sig. Inte helt oväntat fick jag muta Björne som han heter med två Biltemapennor för att få tillbaka den. Men det var det värt.

Pennor reser och är ganska exotiska.

Någon undrade varför jag hade en penna som det stod nykterhetsförbundet  Västerås på.

Jag vet inte. Men jag tänkte på det en stund.

Pennor lånas ut, stjäls, slinker ner i fickor, i väskor, i packningen, på hotellet, på resan, på lektionen och hamnar på oväntade ställen.

Jag undrar vart min gula penna från Eastbourne tog vägen, slängde jag den eller ligger den i en ryggsäck i Berlin?

Vi spånade i dag, jag och mina klasskamrater om man skulle kunna fästa små chip i pennorna. Då kanske man kunde få signaler om vart pennan befann sig.

Min röda penna fungerade knappt på lektionen, fick trycka hårt för att få ut bläcket.

Därför lånade jag en penna, som jag snällt lämnade tillbaka.

Men den fick i alla fall resa mellan rad ett och rad två i föreläsningssalen. Inte illa det.

Så nu kom jag på, det kanske är därför som företag använder sig av pennor för att reklamförföra människor.
Wow jag är en riktig Brainiac!

Och precis nu, som snapshots i form av minnen, ser jag små thailändska små barn springa efter bussen, dammet yr. De skriker:

You have pen!

You have pen !

Just då, hade man ingen.

Miniinformation: 
Tre pennor ligger på mitt köksbord. På dem står det 1.Sleek touchball, Japan
2.Louis De Geer, konsert och kongress 3. Ystads saltsjöbad.
Hur hamnade de här?
/Lena

Så nu har man gråtit igen.

Inte på ett ledsamt sätt utan mer på ett förlösande och medkännande sätt.

I och för sig kan det vara tårar som sympatiserar med nominerade till Extreme Home Makeover, där vanligtvis familjen har råkat ut för det värsta tänkbara.

Men det är inte då jag gråter när jag hör om deras hemska öde, utan när de får som de vill.

När de skriker och gråter av lycka då lipar jag.

Utsatta människor som blivit nedtryckta som finner styrka till att ge igen, hämnas men på ett heroiskt sätt, det är min favorit. Då gråter jag.

I dag har jag gråtit till Greys anatomy, men mer till replikerna än till det som faktiskt skedde

I går grät jag till Gossip girl. Herregud...
Kan liksom inte hejda mig, Madde tycker nog att det är konstigt när jag snörvlar i min ände av soffan. Det är i alla fall skönt att gråta utan egen personlig anledning.

Har också minnen av att jag och mina systrar satt på rad i farmor och farfars soffa när jag var runt fem år.
Vi lipade i kör till en tecknad serie som hette Sandy.

Farmor och farfar skrattade alltid åt oss, de tyckte väl att tecknat skulle vara en positiv upplevelse.

Undra om det är socialt betingat att gråta i grupp? Hur skapas denna känsla, att man måste gråta för någon annan, eller känna med någon? Varför är jag den enda som gör detta bland mina kompisar?

Lite nattanalys och kanske lite personligt, men det är ingen idé att hyckla. Det är bara att erkänna att jag är blödig.

Egentligen skulle jag mumla lite om smaker denna natt.

En av mina vänner kan först äta riktigt mörk choklad, sen direkt efter det ta en näve popcorn.
Mina smaklökar protesterar, jag är konsekvent och konservativ när det kommer till smaker.

Choklad bör ätas tillsammans med choklad, inget annat.

Förr när köpte lösgodis så brukade jag köpa max två olika chokladsorter. Då jag brukade titta ner i påsen så tyckte jag att det såg så trist ut, att jag i ren sympati för de andra godissorterna stoppade ner fyra salta sillar som kompensation.

Dricka något till glass går inte, sötsur sås till stark mat blir konstigt och ugnspannkaka med sylt smakar som en efterrätt och är läskig.

Vi är lediga i två dagar nu från skolan, men det betyder inte att jag är ledig.

Det strömmar in inlämningar, ungefär tre i veckan och dagarna känns för korta. Det positiva är att jag inte ens hinner gå på stan och bränna pengar. Men det hade dock varit trevligt att få se lite dagsljus.   

Miniuppmaning: Det ska visst bli sol i morgon, gå ut och titta på den.
/Lena

Jasså, nu är man tydligen anförtrodd att vara skolans ansikte utåt på något sätt. Kul! men samtidigt lite nervöst och spännande. Jag tänkte att jag skulle ta och berätta lite om mig själv...men först har jag ett lugnande besked till er.

Björn är som de flesta nu förstår inte längre ibland oss. OJ! Jag menar inte att han har lämnat oss och jordelivet fysiskt. Han har väl lämnat oss digitalt, kan man säga. Och så vitt jag förstår så har han lämnat studietiden i Halmstad. Men han finns med oss...i våra minnen; vi minns roliga, spännande inlägg som visade oss vad studielivet kan vara och allt vad det medför. Sedan kan ju vissa av er ha turen att möta honom ute i landet eller i världen - vart han än må bege sig. Tacka honom då för vad han har tillfört vår kära studentblogg!

Även om vi har förlorat en kär skribent, och jag aldrig kan ersättta honom, så hoppas jag att jag kan tillföra något likvärdigt; något nytt och eget. Jag har inte samma ursprung, bakgrund eller studieplaner, men det är något positivt :) På detta sätt så startar jag ett nytt kapitel. När ett bloggliv är slut, startar ett annat!

Nu är det väl på sin plats att berätta vem denne nya filur är. Jag heter Timo, Tapio, Abraham Anttonen. Mitt tilltalsnamn är då Tapio. Mellanbarn, är vad jag är, med en lillebror och storebror. Med mor i Skepplanda, 4 mil norr om Göteborg, och far i Finland är jag också ett så kallat skilsmässobarn. Men ingen skada skedd på mig - så vitt jag kan se :P Här nere har jag bott sedan hösten 06. Då var det nollning och boende i en liten barackstuga på Östra Stranden som var det nya livet. Nu är 3 terminer på språkprogrammet avklarade och ännu en nollning; denna gång som Straffmästare för årets nollor. Annars så är jag ganska aktiv som barvärd, baransvarig eller barmästare på Kårpuben. Jobbar lite då och då på ett bemanningsföretag gör jag också och är politiskt aktiv. Gymmet är en viktig del av min fritid. Där finner jag en plats att stressa av och sköta om mig. Finns tid över blir det även klättring eller att åka lite blades (så kallade "agressive inlines").

Jaja. Nu vet ni lite om mig! Har ni fler blickar förbi här kommer ni förmodligen någon gång även att höra om mitt intresse för bakning eller mitt nästan neurotiska beteende när jag städar och viker tvätt...

Jaha, då var det dags för mig att lämna över tangentbordet till min arvtagare, då detta är mitt sista inlägg på denna blogg. Vad passar då bättre än att visa lite foton på västkustens pärla Halmstad som jag tog för snart två år sedan.

Jag vill passa på att tacka för mig och önska min ersättare lycka till!


Gott nytt år på er alla och Bring It!


/Micke