11 december, en tisdag med ett alldeles speciellt innehåll.

En dag utan regn. I stället luktade luften nästan snö.

Idag är det min dag, för tjugo... ehh beeep nånting år sen föddes jag.

När jag låg i min mors famn och plirade trodde hon att det var ett allvarligt fysiskt fel på mig.

Mina öron var som små bollar, de hade inte vecklats ut.

Som minimala outslagna blommor.

Min mor fick dagligen sitta och veckla ut dem så att de skulle anta en "normal form".

Och än idag kan jag tänka: Varför tejpade ni dem inte!

Nåja, sånt är livet.

Jag har i allfall vältrat mig i lyx denna dag.

Ätit fullkornspannkakor med glass och bär.

Köpt svindyr choklad. Shoppat blommiga skor.

Fått fina presenter, fått grattis-sms i massor - till och med grattad av facebook (åh vad jag känner mig speciell)

Fått min värme/sol-dos för att hålla borta den annalkande vinterdeppen, ätit ännu mera mat och gått på bio.

Mmm

Jag tycker att alla ska få fylla år cirka två gånger per termin.
Det är upplyftande att fjäska för sig själv. Så mycket som man helt plötsligt tycker att man är värd.

Åldersnoja?

Räknas det att jag i tre dar i streck har haft två pippilott-bollar som frisyr så att jag ser ut som en fyraåring?

La la la la la (trycker händerna mot öronen) och viskar tyst för mig själv: Happy place, happy place...

Ålder.

Tjugotvå, tjugotre, tjugofyra...

Hjälp jag tror inte jag kan räkna längre.

Sifferdyslexi.

Vad synd.

Nu lägger jag ner för idag.

Ska plugga lite och ha lite födelsedagskvällsmats-fjäsk för mig själv.

Minitanke: Undra om man hör bättre med utstående öron när ljudet kommer framifrån. Och hör man då sämre när någon talar bakom ryggen på en?

/Lena

Ja du Björn.

En anledning är och den främsta anledningen är att jag har märkt att du min kära blogg-kompis tenderar att flytta dina fredagsbloggar till senare på helgen. (Eller är det jag?) Nåja.

Inget fel i det.

Det är inte sagt vilka dagar vi ska blogga. Bara att vi gör det två, respektive tre dagar i veckan.

Då tänkte jag.

Om Björn kan, så kan väl även jag:)

Men det känns betryggande att det inte finns något annat i Halmstad som är värt att berätta än att jag verkar vara försvunnen.

Jag måste vara otroligt populär.

Särskilt om du har tid att skapa en nästan längdmässigt färdig novell om mig, när det är obetalt...

Måste ge dig credit kära Björn.

Men oj oj.

Du är farligt nära sanningen.

Det började ju som sagt med benhinneinflammation som spred sig till magkatarr som exploderade i en förkylning. Addera faktor sömnlös och ni har mig.

Haltande när jag går.

Sover sittandes för magsyran inte ska gå fel väg.

Svullen näsa och rödsprängda ögon.

Multiplicera detta med extraknäck i Jönköping.

Sälja godis och vara trevlig är ingen picknick med febersmärtor och tårfyllda ögon.

Och vem fasen kom på att:
Ja! Låt oss göra åttakantiga chokladaskar.Dom är nog fasligt lätta att slå in i julpapper!

Så jo du Björn.

Jag kan säga med lugn i kroppen att jag är dödlig - som alla andra.

Tro det eller ej, i bland skjuter jag upp saker och särskilt om jag mår dåligt.

Så härmed tilldelas Saida-poäng till Björn Ekmark - du läser mig som en öppen bok.

Även tilldelas poäng till Björn Ekmark för energiskt skrivande, tankeverksamhet och sceneriet som var så verklighetsförankrat.    

Vad var det nu jag skulle skriva om egentligen?

Jo just det.

Att olyckor bruka komma i antalet tre. (Benhinneinflammation, magkatarr och förkylning)

Och ja. Så var det något mer. Jo just det.

Av väldigt många olika anledningar - så är det riktigt nice att vara en kort människa.

Men det är en helt annan historia.

Tack Björn ännu en gång för att du återfann mig och gav mig liv.

Uppstånden liksom.

Från de döda liksom.

Minifilosofi: Fredagsblogga alltid för det säger Björn.

/Lena

I kväll har det varit gasque, tema "afterski".

De flesta andra är nog på kåren nu, men jag är lite halvhjärtad inför allt idag.

Satt hellre en våning upp, ovanför mellanfesten och myste i en klasskamrats lägenhet.

Sömnlösa nätter tar ut sin rätt mer och mer, det verkar omöjligt att sova kapp i december.

Har helt lyckats mana mina fina växter in i döden.

Var på blomsterlandet och handlade blommor för trehundra och insåg nu när jag gick in på mitt konto, att en stöld från sparkontot ligger i sin fulla rätt.

Igen.

I morse tänkte jag på att jag är kort.

I morse spolade jag upp vatten till mina ägg och som vanligt öppnade sig gapet till min morgonrocksärm upp sig och vattnet spolade in i ärmen i stället för i min kastrull.

Kallt och blött.

Då tänkte jag på att det måste vara för att jag är kort, för att ärmarna alltid är för långa.

Händer detta andra?

Jag tänkte att jag är kort när jag inte hittade den ena vanten på hatthyllan för jag såg inte var den låg.

Tänk er Pluto, nosandes över en kant. Det är jag.

Att inte nå är frustrerande. Det är stressande när man har bråttom, att hoppa jämfota för att se över kanten.

Att släpa fram en stol till alla hyllor som är byggda för en genomsnittslängd på 1.70.

Är det någon som har tänkt på att det kanske är jobbigt att stå framför en badrumsspegel för att sminka sig eller borsta tänderna när man är kort?

Det är jobbigt, det inser man när det börjar krampa i vaderna för att man stått på tå så länge.

Är det någon som har tänkt på att om man går mot de automatiska gliddörrarna på exempelvis Ica maxi, så reagerar inte känseldetektorn.
Dörrarna förblir stängda tills man tvingas skämma ut sig genom att hoppa upp och ner framför detektorn för att komma in.

Det har jag tänkt på.

På fredag tror jag att jag ska hylla kortheten och fira min längd genom att skriva om det.

Nu måste jag sova.

Minitanke: Jag borde ju stå stadigare på jorden liksom.

/Lena

Någonstans mellan mina energiska tankar och mitt kontrollbehov fick jag magkatarr för första gången.

Jag har det nu.

Sover oregelbundet.
Somnade framför julkalendern tidigare, suck
Äter helt hopplöst.
Vad är snälla livsmedel, egentligen?

Min hjärna är... inte här.

Efter en sömnlös natt med försök att sova i en sittande ställning med novalucol i mungiporna är jag trött.

Jag jublade inte direkt när jag vaknade till duggregn som vid tiden för min cykeltur eskalerade till ösregn.

Min handledare fann det nog underhållande att se mig med mascara på kinderna och mitt hår blött i tunga breda stripor.

Och han tyckte säkert att det var underligt att jag kom med famnen full av pappershanddukar, som jag vecklade ut och placerade ovanpå mina knän.

Pappershanddukar har ingen bra uppsugningsförmåga.

Högst upp på min julklappslista: Regnställ.

Helgen har dock varit den bästa på länge.

Mina vänner som jag bodde med förra året i kollektivet AG-skrapan i Malmö var här och hälsade på.

Vi käkade spenat och halloumi-filodegsknyten, tack Kajsa för att du låter dig bli inspirerad av Martha Stewart och villigt delar med dig.

Vi spelade TP och Adam vann som vanligt även om jag försökte fuska.

Vi diskuterade och drömde, snackade gångna tider och framtida tider.

Vi kom inte in på Mårtensson då en av oss är tjugo, så vi drog till Gastons.

Erika beställde champagne och vi kände oss mäktigast i världen, vi matchade kristallkronorna - i allafall gjorde våra personligheter det. 

Vi var självklart tvungna att leka "spin the bottle" för att spräcka ytan på Gastons och vidare lekte vi sten, sax och påse om allt vi skulle säga till varandra.

Vi traskade vidare och hamnade på lilla helvetet (som jag tror det heter) där medelåldern var... medelålders.

Men det bekom oss inte. Vi regerade på dansgolvet.

Mycket nöjda över våra bravader knatade vi hem efter att musiken tystnat, delade på clementiner och russin vid köksbordet, somnade senare på mitt vindsloft med känslan av hajk i december.
Underbart.

Minifilosofi: Det är kul att leka då man har extra fina lekkamrater

/Lena

Jag är trött på grupparbeten.

Man lär sig att samarbeta, man lär sig att kompromissa, man lär sig att bli överkörd och man lär sig att sitta och stirra in i väggen och inte komma någon vart.

Största möjliga ansträngning för minsta möjliga vinning,

Det tar sådan tid att vara fem stycken individer som dividerar om hur punkter ska sitta, kommatecken, särskrivningar. Lite tokig blir man av att vara olika.

Tre gruppmedlemmar vore optimalt. Då kan man fortfarande rösta i demokratins namn.
Då är man tillräckligt många för att dela upp arbetet och tillräckligt få för att minska riskerna för flams, trams och bråk.

Kan inte släppa det jag skrev om i förrgår.

I dokumentären om skönhetsideal/skönhetsoperationer i Kina så intervjuades de kvinnor som fanns kvar som är av generationen med lindade fötter (förr lindade man flickors fötter så att de blev som stumpar, detta ansågs vackert och nödvändigt för giftermål)

Kvinnorna berättade om hur smärtsamt det hade varit att manipulera kroppen. Men att detta hade varit nödvändigt för att kunna bli bortgift.

De diskuterade också dagens kinesiska kvinnor som förlängde benen i en smärtsam process för att bli mer attraktiva. De fann det underligt och onödigt.

Kvinnorna med lindade fötter kunde falla för ett skönhetsideal som existerade när de växte upp men kunde inte se sambandet med kvinnorna i Kina av idag.

Detta förde mig tillbaka till chai-drickande på en sned träbänk i Dwarka i västra Indien år 2000

På en röddammig gata med en kossa bakom ryggen satt jag och drack chai tillsammans med några män som såg ut att komma från ett speciellt stamfolk.

De var klädda helt i vitt. Vita alladinbyxor, vita långa skjortor och vita turbaner.

Men det som fångade ögat var inte detta.
Utan det var de stora guldiga bjällror formade som svampar som stack ut ur öronen på dem.
De var piercade rakt igenom brosket, två gnistrande svampbjällror...

Jag minns att männen pekade och skrattade åt min piercning i läppen och häpnade över den jag hade i tungan.

Jag minns också tystnaden som uppstod när jag skrattade och pekade på deras konstiga öron.

Och det bästa av allt.
Är att jag fortfarande minns hur det lilla ögonblicket kändes, innan vi började skratta tillsammans.

Att vi var konstiga, fast lika på ett olikt sätt.

Olikhet är rätt häftigt ändå.

Minitanke: Jag vill ha fler sådana ögonblick.

/Lena

Är lite smått förkrossad.

Tror jag har början till något som kan utvecklas till benhinneinflammation och känner mig omotiverad av tanken att inte få skutta runt som jag vanligtvis gör.

Snyft, morr och grrr.

Kan lika gärna gå i ide.

Så tittade jag ikväll på en dokumentär som handlade om kvinnor i Kina och deras strävan efter skönhet.

Skönhetstävlingar har varit bannade av kommunist-Kina ända fram tills nu.

En tävling tillåts nu och den uppmuntrar skönhetsoperationer.

Regeln för att vara med i tävlingen som gällde var:

Ett certifikat som sade att du hade gjort skönhetsoperationer. Ju fler desto bättre.

Och till vinnaren av förra årets skönhetsoperationstävling stod en fet man med utstående tänder i arméoutfit och sade:

Kvinnlig skönhet är en sällsynthet. Den bör uppmuntras.

Som sagt ni som läser lite av mina bloggar kanske inser att när detta yttrades så tuggade jag redan på soffkudden och svor ramsor till en döv fyrkant.

Det värsta var att på de flesta ansökningsblanketterna till arbeten som exempelvis guide eller ingenjör så sattes längd ut som kriterie. Längd?

Vilket har resulterat i en epidemi av unga flickor som förlänger benen i Kina.

Västerländsk skönhet är det som är målet.

Ett snitt vid mongolvecket som det visst heter med lokalbedövning av en före detta tandläkare, så hade flickorna ovala ögon istället för smala.

De fyllde ut ansiktet med fluff för att få en ovalare, mer europeisk ansiktsform.

Och de gick igenom smärtsamma operationer för att förlänga benen.
Sängliggandes i ungefär ett år, för att långsamt dras ut tio centimeter på längden.

Och här sitter jag med många centimeter under det normala. Det bränner under huden vid skenbenet och jag vill inget annat än att röra på mig. Sjuk värld.

Också tänker jag så här.

Attraktiv kvinna möter attraktiv man på krogen. De blir tillsammans.

De är så snygga tillsammans att man får ont i ögonen.

Attraktiv kvinna blir med barn med attraktiv man, de gifter sig och bygger bo.

Allt är frid och fröjd.

Tills barnet ramlar ut och attraktiv kvinna och attraktiv man undrar vems det är?

Who´s that ugly kid?

Vem är det som har något att berätta?

Inget ont mot någon som fixat av diverse skäl, men ni förstår vad jag menar.

Det kan möjligen förvirra och saker kanske blir komplicerade?

Vi kanske bli som två arter som för krig mot varandra som i alla science fictionserier?

Minifilosofi: 1. Korta ben sinkar farten. Men jag har inte bråttom 2. Varje flicka borde ha en egen Pippi Långstrump.

/Lena

Sitter med lite brus i huvudet.

Äter pepparkakor med ost på, sköljer ner med läskeblask.

Faktiskt väldigt gott.

Tänker på närhet och avstånd man ska hålla till människor.

Den personliga sfären. Hur nära kan man vara?

Gymmet är intressant på det sättet. Jag kan nästan inte hålla mig för skratt ibland.

Förstår inte människor att det är konstigt att står precis nära och flåsa?
Stå helt nära och svettas? Stå för nära helt enkelt. 

När det finns ungefär 40kvm att stå på runt om mig.

Gjorde armhävningar på stretchmattan i fredags. Stretchmattan består av 12 skumgummiplattor som vardera är ungefär 1 gånger 1 meter.

De är pusslade som en stor fyrkant.

Jag tar upp en och halv skumgummiruta med min kropp.

Alltså finns det 10, 5 rutor kvar att stå på.  

En tjej kom och skulle stretcha. Hon pustade och stönade som en hel workout, först ställde hon sig i ruta 3.
Alltså hade vi en ruta emellan oss.

Och jag kände att hon tittade på mig medan jag krånglade i något som var en smal armhävning/yogaövning, inte graciösast på jorden direkt.

Jag tänkte, måste du stå så nära, jag håller faktiskt på här.

När mina armar skakade och triceps brände så märkte jag att hon plötsligt ställt sig i ruta 2.
Jag hörde hennes andetag och att hennes mage kurra. Så nära var hon.

Vad ska man tänka då? Hon stod verkligen och synade mitt krånglande.

Kände hon inte att det blev pinsamt? Vart var den lilla detektorn som säger.

Beep beep, för nära, för nära!

Sen tänker jag på vänner.

Särskilt en liten fin.

Hur nära jag skulle vilja vara henne just nu för att kunna krama och finnas till när läskiga saker händer henne.

Att närhet är det bästa, att i detta läge finns det inga gränser.

Min personliga sfär är uppluckrad.

Så stod man återigen ensam på Mårtensson i går och dansade med sig själv.

Lite smått patetiskt, men gillar man att dansa så gör man det.

Nästa gång blir det koppel eller fotboja på kompisarna. Har inte bestämt mig än.

Så tänker jag på närhet igen.

Att när man stod där ensam och dansade i mörkret så önskade man att det inte fanns några närhetsgränser.
Att det inte fanns några personliga sfärer.

Att människor inte höjde på ögonbrynen bara för att en blond brud dansade ensam.

Eller kanske om hon dansade med dig.
Är det så konstigt?

Minifilosofi: Beep beep. För nära beror helt på omständigheterna, tråkigt nog.

/Lena

"VARNA ALLA DU KÄNNER!!!!!!

Om du får ett mail från Powerpoint presentation 'Welcome to the matrix
pps..' så ska du ABSOLUT INTE öppna
det!
Det visas en bild i ca 10 sek. och sen kommer en text 'You´re hard drive is over' och sen är allt för sent; alla adresser, allt sparat har suddats ut.
Det är ett helt nytt virus som är programmerat av en franskpirat som kallar sig Nwin2.

KOPIERA DETTA TILL ERA KOMPISAR! DET ÄR ENORMT VIKTIGT !!
Sänd detta till ALLA dina kontakter!"

Alltså... Om man får ett sånt där virusmail, med en sådan bifogad fil, och väljer att öppna den... Då tycker jag att man förtjänar virus.
Det är enkel it-darwinism. Förstår man inte bättre, ska man kanske inte ha dator.
Då kanske man är bättre lämpad för skrivmaskin och miniräknare.

Och vaddå "You're hard drive is over"?
Du är hård köra är över?
Du är hårddisk är över?

Dessutom är powerpointpresentation ett ord.

Att varna för sådana här virus är som att skicka ut varningsmail typ:

Varna alla du känner!
Om du rakar av dig håret, tatuerar in hakkors i ansiktet, och ger dig sig ut i Rinkeby en lördagkväll och ropar "Sieg Heil" och diverse förolämpningar till din omgivning - då finns risken att du hamnar i trubbel! Det kan komma en mörk man och säga typ "Du är hård köra är över!".

eller

Skicka vidare detta till alla dina vänner!
Om du åker som sexturist till Bangkok och ämnar spendera all din tid i Red Light District (Patpong). Använd då kondom! Rykten gör gällande att en del glädjeflickor dras med könssjukdomar! De kan ge dig virus! Du vill inte höra någon säga "You're hard! Drive is over...".

Ni fattar poängen. Är man oförsiktig nog att göra dumma saker kanske man förtjänar att lära sig en läxa.

Annars då?

Min älskade gamle studiekamrat Christer var på kortvisit i lördags. Gamle Christer har förändrats. Och inte förändrats. Han har numera fast förhållande och jobb, och pengar. Det är annorlunda. Men det är ändå min gamle Christer. Han skulle till optikern och fixa nya glasögon. Bara det att han inte hade beställt tid. Tänkte att det är väl bara att glida in, be om en synundersökning och fixa biffen.
Riktigt så går det ju inte till. Han fick snällt boka en tid till nästa vecka...

Sedan bjöd han en utfattig på lunch, den gode Christer. På Joss. Jag beställde det billigatse de hade, i ödmjukhet; Fläskfilépastan för 89 kr. Servitrisen måste dock ha missuppfattat då hon kom in med en rejäl bit stekt fläskfilé med god sås och massa pommes frites. Det gjorde mig ingenting. Jag får väl igen det när det är dags att bjuda tillbaka...

Men... Vad händer egentligen med alla gamla studiehjältar? Mats, sambo! Mackan, pappa (så sent som i lördags)! Christer, ja, tjej och jobb! Martin, jobb och tjej!  Det är inte klokt vad alla blir vuxna.

Tja... Hmm... Nä...Jag ska nu försöka ägna natten åt att skriva ett arbete om karriärsövergångar. Det ska egentligen vara klart på torsdag, men jag vill ägna min onsdag helhjärtat åt att inte göra något alls av värde. Vilket ju kan tyckas lite paradoxalt då det är det jag värderar allra mest...

Hur som helst, Christian sitter med mig här i datasalen, och det känns bra.

Ses.

/Björn

Novembermörkt och jag tänker.

Sensation. Verkligen.

Tänker på alla röster som gör reklamfilmerna på teven.

Kvinnorna som gör reklamerna har mjuka Carola-röster fast utan smör och utan pingstvänstouch.

Männen har oftast raspiga Horatioröster men utan CSI och mordscener.

Jag undrar hur man får ett sådant jobb. Ett röstjobb?

Jag undrar hur de ser ut. Kan de ha varit modeller, fast de var för korta så de blev ansiktsmodeller fast det inte passade för det, så de blev röstmodeller? Finns det en hierarki?

Måste man ha en särskilt dialekt?  

Skulle någon vilja köpa mina rullande R (gurgel från halsen) som jag villigt gömmer och som bara kommer fram när jag talar med mamma?

Kanske kan jag göra reklam för något lagom lantligt, ropa på kossor kan väl inte vara så svårt?

KosseRrrra, kosseRrrra!

I helgen har jag argumenterat emot, eller jag menar, varit verbalt aggressiv.

Kanske mot någon som inte förtjänade det. Sorry.

Tips för att undvika verbalt krig med Lena är:

1. Säg inte - Fan vad du äter mycket. Detta uttalande väcker min reptilhjärna (vilket betyder att jag säger en massa saker i ren aggression utan struktur) och jag vässar klorna.
2. Bjud mig inte till fest om du i förväg vet att tapeterna i själva verket är nakna kvinnor i viga positioner - fejkade bilder som jävlas med oss tjejer som försöker leva i verkligheten.   

Jag behöver inte säga mer än att vissa dagar står man ut, andra dagar gör man det inte.

Vissa dagar kan man ta skämten, till och med skratta åt dem. Men egentligen undrar jag hur det påverkar mig omedvetet?

Och visst jag brukar få ångra sådana här utbrott. Men i längden så hade ju inte jag varit jag om jag inte var lite jobbig och hysterisk ibland. Om ingen annan reagerar så kan jag garantera att jag gör det. 

Jag är trots allt verklig.

/Lena

Jag har bestämt mig för att bli den nya Saida.

Ni vet hon som spådde framtiden och hittade borttappade föremål åt vanliga människor i en veckotidning för många år sen.

Undra vad som hände med henne egentligen?

Nåväl. I två dagar har jag varit låg för att mitt tentaresultat i anatomin visade sig vara något annat än det jag ville att det skulle vara.

Där av mitt tomma sinnestillstånd som kulminerade i går kväll när jag messade till Björn och berättade om min "lack of inspiration". Tack hero Björn för att du räddade mig.

Så här är det med mig.

Finns det VG så vill jag ha VG och då pluggar jag för VG .

Så när mina ögon i onsdags flimrade över födelsedatumen och jag insåg att det inte var ett VG fastän det hade känts som ett VG när jag skrev tentan så blev jag lite smått förkrossad.

Onsdag natt:

Jag drömde att jag fick se tentan och att min lärare hade räknat fel på poängen och jag fick VG ändå till slut.

Jag vaknade lycklig, men det förbyttes snabbt till mummel och diverse fula ord.

Torsdag natt:

Jag drömde att jag fick se tentan och att min lärare hade räknat fel på poängen och jag fick VG ändå till slut.

Jag vaknade lycklig, men det förbyttes snabbt till mummel och diverse fula ord.

Fredag förmiddag ringde min lärare (på riktigt i verkligheten) efter att jag ringt och tjatat om att resultatet måste vara fel.

-   Lena vi har räknat fel på dina poäng, du ska ha 10 poäng till, vad bra att du var så uppmärksam!

Uppmärksam?

Snarare besatt, ockuperad, vanvettig och uppjagad.

Eller.

Sanningssägare, drömtolkare, sierska och "know it all person"

Så ställ er i kö gott folk, kanske kan jag se er framtid också.

Eller så behåller jag min nyvunna superkraft för mig själv.

Blir nog bäst så.

Kan ju inte vara hur snäll som helst bara för jag är den nya Saida.

Jag är lycklig.

Tänk att mina drömmar (min obsession) slog in. Ska nog fira i morgon på ett eller annat sätt och till nästa tentaperiod så ska jag nog sänka kraven på mig själv och tagga ner.

Minispådom: I morgon kommer Lena köpa ett nytt klädesplagg, antagligen dricka en kall bubblig dryck och le mot hela världen.