I går var en fin dag.

Det var ingen motvind när jag cyklade till och från skolan, vilket är extremt viktigt för mitt humör.

Finns det något värre än att cykla i motvind?

När fingrarna kladdar i vantarna, kassarna på styret slår mot ekrarna, det vinglar fram och tillbaka, det isar i tänderna för det är svårt att hålla käften stängd och näsan snorar.

Man ställer sig upp ömsom lutar sig tillbaka för att hitta den kraft som benen vägrar ge en.

Det är då jag stiger av och går, alldeles gråtfärdig.

Det är något särskilt djävulskt känslosamt att sitta fast i motvind, svärande och svettandes.

Det är därför jag aldrig vågat testa spinning.

Jag har alltid undrat över detta: Att hur bra kondition jag än har anammat så ger mina ben upp i motvindscykling och jag får astmaandning av att gå i trappor.

Men som sagt, det var ingen motvind bara en vacker dag.

Satte mig i föreläsningssalen prick kvart över vilket var stort för mig som vanligtvis brukar slajda in ett par minuter för sent.

Hade en bra föreläsning med en bra lärare även om alla kemiska beteckningar såg ut att skapa trevliga mönster i stället för sockerarter.

Cashade i allfall in mitt första VG på en av tentorna och är ytterst nöjd med min insats.

Därmed var dagen så när som på fulländad.

Fulländad blev den efter träningen, utmattad och en känsla av oövervinnlighet.

Resten av kvällen/natten förflöt genom att jag surfade runt på nätet i ungefär sju timmar.

Förträngde att jag borde studera de där roliga mönstren som passar mer som gardiner än sockerartsinformation i min hjärna.

Men jag tyckte jag var värd att softa efter mitt tentaresultat.

Kan ju liksom njuta av vågen när den ändå är här... liksom.

Tänkte på facebook igen.

Man surfar omkring och märker att man inte är addad av vissa och undrar varför, man är inte superlativad av sina närmaste och undrar varför, man är inte en av vännernas "top friends" och undrar varför och värst av allt man ser alla söta uppmuntrande meddelanden mellan vänner som man själv vill ha.

Så den där "ansiktsboken" kanske ackumulerar mer ensamhet?

Hm detta kräver djupare analys och lite choklad.

Minityckande: Om VG togs bort och det bara fanns G som betyg så skulle nog många studenter bli av med magkatarren och inte galoppera mot väggen.

/Lena 

Söndag natt och jag är hemkommen från jobbhelg i Jönköping.

Söndag natt och jag funderar på makt.

Kunder har en benägenhet att vara elaka mot expediter.

De har också en blottad perversitet när det gäller att förnedra och stärka sitt maktförhållande som människa gentemot andra människor som står på den andra sidan disken.

Kanske gör de det för att det är så - att det finns en disk emellan som skapar trygghet.
Eller så tycker de att människan som står på andra sidan ska "vara jävligt tacksam för att jag kommer och köper saker här"

Missta er aldrig när exempelvis en gammal tant med pälsmössa långsamt hasar in med rullatorn i butik. Inte heller när hon blinkar med stora ögon bakom tre centimeter tjocka glasögon. Hon frågar stillsamt.

-   Har ni den där lilla chokladkartongen med röda hjärtan i?

Jag log stort för hon var rätt söt och talade med svungande sopranisk mjuk expeditiska... hur pedagogiskt som helst och använde ord som: jag är ledsen, tyvärr, finns det inget annat.

Och innan jag hunnit reagera så hade den lilla söta tanten förvrängts till ett monster ur en Manga-film.

-   Då kunde du väl för helvete sagt det då så slapp jag komma in i denna skitbutik!!!!

Sen hasade, rullade hon ut i slowmotion.

Missta er aldrig när exempelvis en medelålders man med en ljuv, charmig norrländsk dialekt kommer in i butiken.

Jag stod och diskade och hade ryggen mot kassan.

Han visslade på mig.

Han visslade PÅ MIG.

Och jag tänkte: Näpp inte idag.

Så jag log större än någonsin
(För det får man lära sig när man expedit - le och se gudomligt trevlig ut men ändå tänka - vilken idiot)

-  Visslar gör man väl bara på hundar?

Jag log fortfarande och tyckte att det var väl lagom uppnosigt, fortfarande kunde jag behålla min respekt samtidigt som jag skämtade.

-   Visslar gör man på expediter som står och sover, sa han och kastade två tjugolappar på mig.

Så idag har jag funderat på makt och varför vissa människor är så elaka då det kommer till en så simpel sak som glass och godis. Det är ju inte direkt någon som ligger och dör. Men man kan nästan tro det.

Så där nu har jag skrivit av mig lite. Annars var helgen soft förutom att jag tryckte i mig alldeles för många chokladtryfflar samtidigt som jag läste om ätstörningar i nutritionsboken.

Kanske är det en ätstörning? Vad vet jag.

Minifilosofi:  Makt och heder, de går inte att ta på - två känslotillstånd som inte syns. 
                      Äh, släng dem i hundskålen.
/Lena

I morse stängde min hand av alarmet, inte jag.

Jag sov.

Jag vaknade 7.37 med ett ryck och svor en lång ramsa, längre än jag vågar recitera.

Men sjutton minuter över åtta så satt jag i allfall i labbet på skolan och mådde illa för jag hade stressat.

Vår lärare föreslog muntert solhälsningen (yoga) som morgonuppvärmning inför rörelseanalysen vi skulle utföra. Och jag var den enda som skakade på huvudet som gensvar.

Jag gillar yoga annars, då jag hunnit med en dusch, borstat håret, tvätta av mascaran som jag var för lat för att ta bort i går.

Men istället satt jag där med gammal deo istället för ny. Sömnhud istället för palmolive. Platt hår istället för desperate housewife-volym (yeah right som om jag någonsin skulle få det) och mascara lager på lager.

Ja, man kan ju säga att jag har haft fräschare dagar.

Så när jag satt på stolen och tittade på när alla andra oviga människor spretade med sina armar och ben åt alla håll så tänkte jag på höjden av lathet som drabbade mig igår. (Från det ena till det andra som min hjärna gör) 

Mycket händer på Hemköp i mitt liv. Patetiskt? Antagligen.

Jag blev nästan nedmejad av en yngre tjej som trängde sig in i kön framför mig, hon välte nästan omkull min lilla korg på hjul. Innan jag hann säga bu så hade hon sprungit vidare till en annan kö som var kortare och mer förmånlig.

Och innan jag hann säga bä så hade en medelålders kvinna smugit in framför mig medan jag rättade till min vippande korg. Jag försökte skicka iväg en brännande blängande laserblick.

När kvinnan var färdig med uppackningen, såg jag att hon sneglade på min korg.

Hon såg att jag hade en rullkorg! Hon visste att hon hade en bärkorg.

Bärkorgarna var staplade ungefär trettio centimeter längre ner än vad rullkorgarna var. Så vad gjorde hon?

Jo hon tittade på min korg men tryckte ändå ner sin bärkorg i stapeln för rullkorgar så att jag sekunden efter fick böja mig ner, dra ut den andra stapeln, ta hennes korg, stapla den i rätt hög för att sedan kunna stoppa min korg i rätt hög.

Jag sparkade på korghögarna och slamrade medvetet men kände mig fruktansvärt barnslig.

Jag tänkte också en elak tanke.

Sen ångrade jag mig och tänkte: Lena var snäll, du kanske inte kommer till himlen.

Ministatement: Trettio centimeter är en linjal - "For god´s sake"

/Lena

Hur ensam kan man vara en helg utan att det blir skadligt?

Klockan var 23 när några vänner drog igen dörren på fredagskvällen.

Det dröjde ända till måndag morgon klockan 8.15 innan jag träffade folk igen, om jag nu inte ska räkna med hemköpskvinnan som hjälpte mig att fixa pantmaskinen som var full eller den bittra kärringen som skrek hetsfullt

- Cykla på höger sida din idiot!

Förutom dessa två människor vilkas interaktion i mitt liv jag aldrig kommer att förglömma så har jag varit helt ensam.

Är man riktigt ensam när den enda beröring man lyckas sno åt sig är handflatan som ger en växel i affären?
Eller om man börjar bråka med bibliotekarien om sin låneskuld bara för att få prata lite.

Ja antagligen.

Jag försökte tänka att jag laddade mina batterier, men i själva verket var det rätt tråkigt.

Så var gjorde jag då i min ensamhet?

Jag kollade på fyra filmer, varav en endaste var värd att betygsätta.

Jag åt typ hela tiden.

Jag drack så mycket te att jag inte minns vad det var för smaker.

Jag läste en halv bok, som jag antagligen bara ska använda som bokstöd hedanefter.

Jag gick två mil i solen och tittade på alla glada hundar som jag ville stjäla och krama.

Jag astma-sprang längre än förväntat i solen och förbannade motvinden.

Och när jag var som ensammast på hela jorden så joinade jag facebook.

(Och det är här den skadliga delen av ensamhet kommer in)

You awful traitor!!

Usch jag vet.

Vad ska en flicka göra när ens vänner inte mailar på hotmail som vanligt, inte heller skriver på msn som vanligt, och inte ringer för de lever på studentpengar. Vad ska man göra när man är utfryst by facebook?

Jo jag tryckte på en knapp och vips så var jag med.

Jag är inte stolt, men nu har jag bekänt i alla fall.

Så nu är helgen äntligen över och jag behöver kommandon som:

- Sitt ner Lena!

- Prata inte så mycket Lena!

 Men på torsdag räknar jag med att den mesta av  "jag har inte pratat med en enda verklig människa-energin" har avdunstat och jag kommer att vara mig själv igen.

Minifilosofi: Det är okej att tycka till om saker och det är okej att ändra sig - faktiskt ganska modigt.

/Lena

Är det någon som har tänkt på att om man använder samma glas som man druckit c-vitaminbrus i på morgonen som på eftermiddagen fast med Pepsi max i så skummar det över och blaskar ner hela köksbänken.

Det har jag tänkt på.

Är det någon som har tänkt på att när man smälter choklad, tappar skeden och den studsar runt och kladdar ner golvet, listerna och fötterna - att chokladen är så fet att den lämnar runda bruna virvlar på vita skåpsluckor och känns som mysig fotkräm på fötterna.

Det har jag tänkt på.

Är det någon som har tänkt på att om man händelsevis råkar tappa den lilla kulan som sitter på en piercing - den rullar iväg och lägger sig i ett hål vid väggen, att det är svårt att nå med fingrarna men att det funkar att använda en tejpbit för att få upp den igen.

Det har jag tänkt på.

Är det någon som har tänkt på att ibland känns det som livet jäklas lite med en?

Det har jag tänkt på.

Men nu är jag inte så moloken som det låter, ack nej. Det är sådana här incidenter och ofta sådana saker som går fel som blir de bästa historierna.

Som exempelvis historien om när mitt kort ofrivilligt hade köpt en ful blommig soffa på en stor engelsk möbelfirma efter att jag hade använt det för att betala på en bensinmack nära Brighton.

Eller när jag var i Australien, tassade omkring i djungeln med flipflops och kjol och nästan trampade på en extremt giftig orm. På tolv minuter, kunde jag varit död.
Detta kanske inte är några små incidenter, men riktigt häftiga historier att berätta. 

Därför mår jag rätt bra när jag fått de små incidenterna ovan berättade. För om jag inte hade skrivit ner dem. 
Om jag inte visat upp dem här, så hade det varit som om de aldrig hade hänt.

Små vardagliga saker som annars skulle vara osynliga.

I morgon är det Halloween på kåren och jag antar att många med mig kommer ranta omkring i konstiga outfits.

Ska bli roligt. Jag gillar att man är vuxen (men dock barnslig) och får klä ut sig till vad man vill.

Jag minns luciatåget när jag var liten och att jag hade en slags konstig längtan efter att få vara stjärngosse, men aldrig fick.

Nu menar jag inte att jag ska vara stjärngosse i morgon, något annat blir det... och bilder kommer upp på torsdag.

Minifilosofi: Små saker kan vara värda att berätta, så att man synliggör dem.

/Lena

Snart är det måndag igen och jag tänker att jag hade behövt några dagar till att bara flyta omkring på.

Fredagskvällen var bokad för tentafest och det blev en mycket trevlig sådan även om jag hade ångest för att jag klantade mig litegrann på tentan.

Kanske har detta att göra med att jag har svårt att ta instruktioner, eller att jag inte tycker om att göra saker som tar alldeles för lång tid. Som att läsa färdigt frågor som kan vara viktiga.

Men jag brukar tycka om och vill gärna tänka på mig själv så här: Lena, det är bara för att du är född i skyttens tecken.
Skyttar har mycket energi, vill ogärna vara på samma plats för länge, är frihetsälskare och hatar att lästa det finstilta... Det låter så bra.

Egentligen är det så här att jag har mycket energi när jag exempelvis dansar, men ogärna vid städning, jag gillar att tala om vad folk ska göra, men har svårt att ta instruktioner själv.

Jag gillar att resa till bruna lite avdankade romantiska städer även om min säng är rätt skön och jag gillar att läsa böcker men hatar att läsa det finstilta på kontrakt, på abonnemang... och kanske frågorna på en tenta - det är så vuxet och tråkigt.

Jag menar, det kan vara rätt svårt att få en person med damptendenser att sitta still, som vill vara på alla platser samtidigt, ge henne en massa papper med en massa finstilta frågor, ge henne instruktioner och verkligen tro att hon inte ska klanta till det.

Men som sagt annars är det rätt fint att vara skytt.

Jag hoppades att allt skulle vara ett vakuum efter tentan.

Det skulle vara ett rosa fluff av frihet. Det blev väl på ett ungefär så....

Eller mer att det rosa fluffet existerade i mitt huvud, medan livet utanför fortsatte i 180 och helt fluff-fritt.

På lördagen var det inflyttningsfest i Jönköping och jag satt där och hade trevligt, men jag var egentligen inte där. Mycket underlig känsla.

Vissa gånger kändes det som jag satt och läste på folks läppar för jag förstod inte vad de sa.
En liten strejk av kropp och hjärna?

Nåja, nya tag. Om två minuter är det måndag igen.

Vad härligt.

Rise & shine och vad mer för skit man brukar säga för att motivera folk:)

Minifilosofi: Läs det finstilta - det kan möjligtvis vara bra.

/Lena           

Det finns inga genvägar och det finns inte så mycket att tala om när det är tentavecka.

Det händer inte så mycket heller för den delen.

Cykelvägen är öde.

Skolan är öde.

Gymmet är öde.

Livet är lite öde.

Därför är det svårt att skriva något vettigt just nu.

Det finns inga genvägar hur gärna jag än vill så måste jag sluta att flytta om mina anatomipapper och istället börja titta på dem.

Försöker tänka på något roligt som har hänt mer än att jag dansade funk igår och sprang på löpbandet idag.

Men nej.

Försöker tänka på något roligt jag tänkt idag mer än att min lägenhet är i ett katastroftillstånd.

Alla rum har bytt plats.

Böcker och papper täcker hela köksbordet.

Blomkrukor som står på golvet - för jag var ju tvungen att öppna fönstret och ta höstbilder.

Tepåsar ligger på konstiga ställen.

Kläder har jag lagt i en trave i hallen för att min "walk in closet" är för långt bort.

Alla mina duschgrejer har vandrat från duschen och hittat en bekväm plats på golvet i hallen.
Proteinbarer ligger på golvet i min "walk in closet" där jag hällde ut väskan igår.

Mitt täcke ligger i soffan för där somnade jag igår.

Vill helst inte nämna soppåsen... som  well well.

Vad jag menar är att det mesta jag har gjort denna vecka har jag inte fullföljt.

Jag hinner inte ex-tendera mina rörelser så långt, så maximalt som det går innan jag tappar fokus.

Med det vill jag väl bara säga att jag är trött och jag behöver plugga.

Natti

Mini - filosofi/uppror: Vem kom på att man skulle ha två tentor samma vecka, och vad är det egentliga syftet?

/Lena

Vaknade klockan sex imorse.
Eller ja, vaknade efter bara fyra snoozningar vilket är för mig en bedrift.

Två och halv timme hade jag på mig att duscha, käka frukost och plugga det sista inför tentan. Jag hade också tid att packa min lilla snackspåse, checka så att det fanns blyertsstift i alla mina tre pennor, ladda med vatten och allt bums ner i den stora väskan.

Vad jag inte mindes då mellan belastningsskador och kontaktstress... som jag verkligen minns nu var att klockan ett i går natt när jag stängde igen ergonomiböckerna så lade jag plånboken med legitimation och kårleg i den lilla väskan.

Så jajamensan. Jag är puckad på riktigt. Lyckades glömma det enda man inte skulle glömma.

Varför kan jag inte vara en sådan människa som bara råkade ta en bläckpenna istället för en blyerts???

Så jajamensan, här tog vi ett spinningpass på en och 1,2 mil före tentan. Det sista jag hörde från registreringstanten var: Bli inte överkörd nu.

Rull rull. Tramp tramp. Och givetvis squink squinkade jag fram och mötte klasskamrater som hejade på mig med underlig min..

Den där lilla blonda, hon cyklar åt fel håll.

Så nu var det gjort, nu är det över. Både tentan och klanteriet.

Bara en tenta kvar då. Sitter just nu och undviker att plugga. Sneglar bort mot högen av stenciler som bara har en tendens att byta plats på bordet.

Längtar efter fredag. Längtar efter känslan av total avslappning.

Som den där snubben Jesus ni vet. "Och jag kastar alla bördorna bakom mig och jag ser dem inte mer och jag ser dem inte mer" Dumdidoo. Dumdidoo.

Inte en hjärncell ska vara aktiverad, de ska bara svaja runt i vakuum i mitt huvud och bara hålla tyst.

I total avslappning så ska jag bara tänka saker som:

I går när jag cyklade hem från träningen var det någon som spillt ut hundratals popcorn på gatan.
Oj vad roliga de var att cykla över.

Och om jag händelsevis orkar så kanske jag tillåter mig själv att tänka:

Coolt med popcornkrig.

Minifilosofi: Väskfetischism är inte att rekommendera vid packning

/Lena