I dag vaknade jag med solen i ansiktet. Jag tänkte skönt, jag tänkte att detta är en bra dag och jag tänkte varför ligger jag här med mobilen i handen? Snoozat utan att veta om det, inget bra faktiskt.

Shit, vad är klockan, time för inskrivning och alla som sa inte missa inte missa! Men ja, man kan ju inte vara Lena utan att vara just Lena så det blev snabbaste frukosten i sunkbunken (plastlådan jag äter ur) och raggardusch (inget ont om det, väldigt behändigt och smidigt)

Och ja, jag hann in i salen där vi hade upprop precis innan dörrarna klappade igen.

Jag vet inte riktigt vad det är för fel för jag brukar vara organiserad och en sån där som älskar att skriva listor, men kartongboende i en stor lägenhet är inte min grej, jag är mer av en ?jag har få saker i ryggsäcken människa? och vet precis vad jag har packat.

I går kväll hade vi det soft och minglade med 3orna, grillade, snackade, lekte lite grann, spelade nattbrännboll och jag lyckades träffa bollen i mörkret och varva två gånger *ler* Det var så skönt att slappa.

Idag har jag skolkat från nollningen kan man säga (det är ju frivilligt), eller ja, lagt lekarna på hyllan för att faktiskt reda ut min boendesituation. Så istället för att vara med på stadsvandringen som anordnades så gjorde jag en egen stadsvandring och införskaffade porslin, jihoo tallrikar! Fick ett köksbord och en stol, så nu kan jag sitta. Fixade kurslitteratur, blommor, storhandlade, letade diskställ, mopp och så vidare. För att inte tala om dammsugarpåsar, varför är det alltid så att man har just den dammsugaren som påsarna aldrig finns att köpa till? Samma sak varenda gång och varenda gång glömmer jag ju var jag köpte dem sist. Inte konstigt om dammtussarna blir kompisar som smeker en runt benen om kvällarna.

Det var tydligen sportkväll på Linehed i kväll, tyvärr missade jag även detta. Men ibland måste man bara få ta en brejk för att kunna sitta och bara titta ut genom fönstret.

Men i morgon är det 100 % som gäller, då blir det spex på Amfiteatern. Alla program ska spexa inför varandra och självklart ska vi vinna.

Måttligt pigg idag. Vi var ute igår, dansade i flera timmar. Lite bakis.

Jag längtar efter träning, äta frukost, kunna handla, softa, se en film? men så vill man vara med, man vill vara mitt i detta allt. Där allt händer, där folk möts, flummar, leker, skrattar, i sina beiga t-shirts.

Men det kanske är det som är själva grejen, att nollningen ska vara så späckad, överdriven, intensiv, fartfylld, så att man hittar energi i att vara energilös?

Jag måste köpa möbler. Jag är trött på att inte hitta mina nycklar, min t-shirt, mobilen, kameran. Varenda gång när jag stiger in i min stökiga lägenhet så tänker jag. Här, jag lägger den här, ett riktigt smart ställe. Smarta ställen är aldrig det, de är bara mycket svårare att komma ihåg.

Jag behöver ett avlastningsbord.

I går kväll var jag tom på energi, men så hade vi så grymt kul när vi utmanade andra klasser i en massa varierande lekar i sporthallen. Det var inget krav på spex, utan bara roligt. Man fick vara sig själv och ge järnet. Så även om jag inte hade energi, så fick jag mer energi av att delta. Det kanske egentligen handlar om att minus plus minus blir plus? kanske.

I dag har det varit en lugn dag än så länge, Information i sporthallen om skolan och dess föreningar. Vi har också fått i uppdrag att planera ett spex inför tisdag som ska visas inför hela skolan. Så vi fick sitta ner i torrt gräs och planera i en hel timma.

I dag blev jag också något mer i relation till min nolla. På min t-shirt står det nu också TIB- nolla. För tydligen så vet jag inte var jag är, vem jag är och vart jag går. Kan man inte bara skylla på dyslexi fast genom öronen (och att jag blir nervös för att prata inför andra så jag säger fel)

T   B   I     ok jag fattar.

Nollkoll helt enkelt.

Nu ska jag hem och käka något ur min illaluktande plastburk för tallrikarna hade jag visst sålt bort på loppis innan sommaren för de var så fula.
Jag erkänner också att jag åt wok med händerna igår för jag hittade inte min enda gaffel, som jag ju givetvis hade lagt på ett mycket smart ställe.

Tredje dagen och jag är sjukt medveten om min kropp och dess krämpor. Det är långa dagar och allt hålligång tar ut sin rätt. I morse när jag vaknade och skulle gå ner för trappen så var mina vrister stela (man står och går väldigt mycket, eller så kan det bero på en viss hoppdans på ett visst uteställe igår) så att jag var tvungen att vrida fötterna och gå ner sidleds och hålla i ledstången.

En halstablett, två panodil, en pepsi max och fyra rutor choklad senare så var jag sen till beachen för jag var bara tvungen att köpa plåster och ett cykellås.

Hittar jag ett cykellås? Hittar jag apoteket? Nix! Kommer för sent till beachen, cyklade som en galning och blev givetvis lite småstraffad av The Masters och fick trassla upp en bunt linor? men det gjorde ingenting för det var sol! Och jag fick senare en belöning. Bloggnolla står det nu på min t-shirt, så nu är jag också benämnd. Allting som står i relation till en nolla är ju mycket mer än bara en nolla liksom. Ett minimalt värde, men dock ett värde. Eller?

I dag har det inte regnat en enda gång och det var väl givetvis för att jag hade mina gummistövlar på mig. Mycket svettigt, men trevligt när vatten strömmade in i vallgraven till vårat ehhh kan jag ens kalla det för sandslott? Jordglob som havererade? Ett jungfrubröst? Nej jag vet faktiskt inte hur vi lyckades att inte lyckas.

Så beachen var det idag ? Östra stranden och nice väder, sandslottsbygge, vattenballongkastning, hinderlopp och ett himla spexande. Och jag måste komma på något annat spex och fjäsk än att hjula och massera? hmm får tänka på den.

Äntligen tyst, datorn är det enda som surrar, möjligen lite svag tinnitus som bäddar innanför pannbenet men annars känns det bra.

Nollningens första dag har varit intensiv eller hela min dag har varit intensiv.

Den började med buss från Jönköping klockan 3.35 till Helsingborg där jag fick sitta och vänta en timma för att kunna ta bussen mot Oslo som gick via Halmstad. En rundtur genom tre landskap på 4,5 timmar är inte illa för en torsdagsmorgon.

Med två gigantiska väskor traskade jag genom Halmstad. Nämen! Det började regna, vad ovanligt och på snedden också? och ja just det, en bil som körde i största vattenpölen som skvätte över hela mig. Fötterna som gled ur flip flopsen och byxorna som prasslade.

Så då bestämde jag mig för att vara förberedd på nollningens första dag. De röda gummistövlarna åkte på, regnkappa och paraply trycktes ner i väskan (senare blev det sol - lagen om livets all jävlighet).

Trask trask (tänk er gummiljud) shit det var långt att gå till skolan, det tog längre tid än jag trodde så jag kom givetvis för sent och blev eskorterad tillsammans med två andra bortsprungna nollor till klassrummet där vi skulle träffas.

Stora peruker som docksvall, solglasögon som man inte kunde urskilja ögon i, entoniga röster som jag antagligen kommer att mardrömma om. Undrar om de går en kurs för att prata så där? Pojke pojke, flicka flicka, hålla handen?

Idag har det mest varit rundvandring och lite smålekar, kanske har jag fått lite mer koll på högskoleområdet, mer muskler av att bära korvbröd eller så kan jag skrika från magen. I morgon blir det i allfall en fight i skrikande, få se om rösten håller.

En massa nya ansikten, nya namn, nya platser. Spännande och totalt uttröttande.

Nu bär det hem till en mörk lägenhet, visserligen snygg och lyxig, men allt ligger i kartonger? och jag hittar typ inget. Tur att jag tagit av plasten på mina nya sängbottnar så att jag kan krascha direkt.

Detta var nog allt, zip zip och black out.

Dagens minifilosofi: Röda gummistövlar är bra att ha när det regnar.

En nolla. Är det en ring med bara tomhet i? En siffra utan värde?

Jag är en nolla, men snarare är jag en ring runt allt kaos, där varenda liten småsak räknas och har ett värde.

Småsaker som jag måste fixa, köpa, laga och sälja. Listor jag måste skriva, knöla och skriva igen. Tankar som jag måste tänka om och om igen.

Jag ska börja högskolan och flytta till Halmstad. Det är totalt kaos men ändå helt underbart. En slags förväntan. Och mitt i allt detta är jag.

Jag är Lena, 27 år, trots min ålder kommer jag undan med att åka på barnbiljett och jag kan inte köpa alkohol på systemet utan att jag behöver visa legitimation.

Jag älskar soliga dagar, att dansa allt från salsa till töntdans, att skriva fåniga dikter till seriösa romanprojekt, att berätta historier med stora armrörelser och grimaser, att skratta till bitter humor, lukta på prästkragar även om jag är allergisk och att krascha ny is som fryst på vattenpölar.

Jag är från Jönköping, Sveriges Jerusalem och jag är inte mer religiös än att jag tror på det goda och den egna fria viljan.

Snabbdagbok, från antagning till nu.